22:24 | mars 20, 2010

Sjuk och snart utfryst.

Dagen har varit lite halvdeppig eftersom frun haft tankarna hos en liten chiuaua. Kommer osökt att tänka på hur mina föräldrar gjorde när min hund, sedan 10 år, blev sjuk. Jag, då 15 år, och min bror var på en skidresa och när jag sprang in för att kela med hunden efter en vecka i alperna möttes jag av tystnad.

Jag: Var är Smulan?

Pappa: Ehhh.. ja..nej…jo…eller?

Mamma: Du förstår hon mår inte så bra.

Jag: Är hon sjuk?

Mamma: Vi har avlivat henne.

Tror tom att min mamma har några poäng i psykologi men hur mina föräldrar tänkte den gången har jag än idag, 20 år senare, inte förstått vare sig poängen med eller psykologin i. Sedan dess har jag inte haft några husdjur förutom några ofrivilliga. Tänk att ett litet djur gör sådana avtryck i ens liv. Man tänker inte på vilken viktigt funktion ett djur har förrän det är försent. I glada stunder sprang jag och lekte med min hund som hängde i mitt byxben på mattan för att bli kliad på magen. När jag var deppig lyfte jag upp henne i sängen och kunde ligga med henne i timmar. Ju mer jag tänker på min gamla hund desto mer inser jag att hon nog hade både en och två skruvar lösa. Hade hon varit människa hade hon suttit i ett madrasserat rum på Säter. Hon jagade allt som rörde sig och var känd där vi bodde på sommaren. Snarare ökänd. Kan än idag träffa vuxna män som med skräck i blicken förklarade hur det var att cykla förbi vårt hus. Barndomstrauma. Skulle den psykotiska hunden se dem eller skulle man klara sig oskadd? Tack och lov var hon stor som en dammråtta så blev man biten kändes det som ett myggbett. Men ettrig var hon.

Som en liten sidostory kan jag berätta att min hund fick diabetes. Diabetes! Visste inte att hundar kunde få det. Det är som att jag helt plötsligt skulle börja lyfta på benet när jag ska kissa. Människor kan få diabetes och hundar lyfter på benen. Varför kunde hon inte få hamna i Hundhimlen till tonerna av Hasse Andersson eller något mer passande än diabetes. Men ju mer jag tänker på det så känns diabetes som det mest naturliga som Smulan kunde råkat ut för. Hade hon dött av ett dåligt hjärta eller rabies hade det varit för vanligt. Hon var udda, men älskad, så allt vanligt hade varit opassande för denna helt sinnessjuka hund. Men hon är saknad än idag.

En annan som är ettrig är vår lilla tjej. Trots att hon inte är frisk är hon glad och skrattar hela tiden. Blev finlunch idag och hon satt fint i vagnen och pratade eller satt och kramades med sin mamma.

Sjuk men gladast på Stadshotellet.

Jag hade troligen kunnat smyga ut och komma tillbaka en timme senare utan att någon märkt det. Två ego. Jag då? Se mig! Hör mig! Jag älskar att vara martyr.

Dottern är vidrigt orättvis. När mamma är hemma tittar hon på mig som jag är spetälsk och när mamma åker är jag stjärnan. Funderar på att frysa ut henne nästa gång frun åker. Bara prata med killarna och säga ”talk to the hand” när hon tittar på mig. Ge henne kall mat och låta henne sova utan täcke. Kanske inte en långsiktig strategi som leder till en sund relation men mogen som jag är måste jag visa henne att hon har fel. Eller inte. Vad tror du?

4 kommentarer