Det förekommer cookies på hannahgraaf.com. Genom att fortsätta läsa på hannahgraaf.com godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

12:06 | maj 5, 2016

Kristi Himmelsfärd

God Kristi Himmelsfärd min vän. Hoppas allt är väl.

Vad har du för dig idag?

Jag sitter just nu ute på altanen och dricker kaffe. Mio har nyss stuckit iväg på match, flickorna leker och William är hemma hos Mimmi. De två hade mysdag igår och gick på bio samt åt middag och kikade i affärer. William sov över hos morfar och mormor och kommer hem idag. Det är fint att de kan ha sina stunder på tumanhand. Ibland kan det vara lättare, som tonåring, att prata med någon annan en sin mamma. Det är inte alltid lätt att sätta fingret på sina känslor i den åldern och Mimmi är en trygg punkt i hans och våra liv.

  
Fick den här fina bilden av mamma imorse när de var ute på skogspromenad med Aston ❤️

  
Hej från soffan innan vi gick ut i solen.

  
Liv fick en söt panda i födelsedagspresent av farmor Marianne som Vida fått låna.

  
Klart vi ska vara som en ananas ? 🙂

Önskar dig en härlig dag.

All Kärlek ❤️


6 kommentarer



6 kommentarer om “Kristi Himmelsfärd”

Lämna ett svar till B Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Jag accepterar villkoren som finns här

  • Gud vilket fint halsband du har Hannah! Vart är det ifrån? Ha en underbar dag! Kram

    Svara
  • Det är från Sophie by Sophie och jag köpte det hos Wakakuu.com. Det heter Hanna så jag var ju tvungen 🙂 Kram

    Svara
  • Hej Hannah. Mitt namn är Charlotte Isberg och jag skulle behöva din hjälp. Jag undrar om du kan dela mitt senaste inlägg på Facebook. Ju fler som ser desto bättre. ” Det kan ske med ett ögonblicks verk. Att du, jag, din mamma, din bror, din dotter, din man, råkar ut för en olycka där all form av kommunikation och förmåga att försvara sig försvinner. En del föds utan dessa förmågor och för en del händer det under livets gång. Hur, när och var är inte det viktiga dock. Det viktiga, det allra viktigaste att komma ihåg, är att dessa människor är fortfarande levande individer med känslor och tankar. De upplever kärlek, värme, sorg, rädsla och hat. De skrattar och gråter.
    Jag har arbetat med att assistera dessa människor i sin vardag och jag älskar det. Jag besitter något som kallas empati och förståelse. Jag har insikt nog att förstå att jag eller en närstående kan hamna i deras situation på ett ögonblicks verk. Därför behandlar jag de med respekt, integritet och värme.
    Tyvärr gör inte alla det. För fyra månader sen gjorde jag en Lex Sarah anmälan mot ett boende där jag arbetat i Göteborg. De boende blir mobbade, både fysiskt och psykiskt. Jag trodde i min enfald att i alla fall någon av mina nära 10 kollegor skulle hjälpa mig med att vittna om vad som försiggår. Om hur en boende, vars enda sätt att uttrycka sig är genom skrik, fick en handduk inkörd i halsen. Hur den psykiska misshandeln suger livslusten ur de boende. Hur en kvinna ryggar tillbaka då hennes mamma närmar sig med en kram och hur detta eskalerat.
    Ni är fega. Ni är inte värda att bli kallade människor. I min värld, vilket jag trodde var allas värld, så står man upp för de som inte kan föra sin talan. För de som är försvarslösa. För misshandel och förtryck. Vad pågår i era huvuden? Hur kan ni sova gott om nätterna? Fega och ryggradslösa, det är vad ni är. Bristen på empati förbryllar och ger mig kalla kårar. Jag gråter mig själv till sömns varje kväll för de boende. Vad gör ni? Glöm inte. Ett ögonblicks verk är allt som behövs. Då sitter ni själva där, utan chans att försvara er. Med en handduk från landstinget nerkörd i halsen. Ett. Enda. Ögonblick. Med vänlig hälsning, Charlotte

    Svara
  • Starkt gjort av dig Charlotte, att göra en Lex Sarahanmälan! Du har civilkurage!
    Kramar om dig!

    Svara
  • Hej, Hannah. Jag gillar din blogg för den är så mänsklig, inte alls ytlig. Det där med tonåringar är så sant, de kan behöva prata med någon annan än sina föräldrar. Jag har en son kvar hemma, 14 år och det han har gått igenom i sitt liv finns det människor som inte går igenom på hela sitt liv. Just nu håller jag på att sörja mina ben som jag har mist. Jag fick ”lyckopiller” direkt när jag miste dem för att jag var ledsen (konstigt) Nu när jag inte ville ha de kvar så hann verkligheten ifatt mig. Jag skriver av mig allt på bloggen, bästa terapin.
    Tack ännu en gång för en underbar blogg. Kram till dig och din fina familj. 🙂

    Svara
  • Mysigt!
    Idag bär det av till Stockholm och Lets dance för min och Stefans del! Ska bli skoj!

    Ha en fin dag!

    Kram, Carina

    Svara