Det förekommer cookies på hannahgraaf.com. Genom att fortsätta läsa på hannahgraaf.com godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

09:27 | maj 10, 2019

Ovan molnen

God morgon min vän…. och glad fredag på dig 🙂
Jag sitter på flyget. Grym wi-fi med SAS så jag kan skriva till dig och lägga upp bilder, kolla på film, maila och gör allt som vanligt här uppe ovan molnen.
Var uppe i ottan. Kl 03.00 ringde klockan och 03.45 satt jag i bilen på väg till Malaga och flygplatsen. Kommer nog behöva en power nap vid lunch.

Har ätit frukost, sovit en stund och kollat ett avsnitt av Chambers på Netflix.
Landar om en timme. Så skönt att komma hem.
Igår var jag med tjejerna på stallet innan dom åkte hem till Peter. En fin stund och många kramar innan vi skildes åt.

Vida har gett upp ridningen. Hon vill sluta. Inte riktigt hennes grej för man får ju inte springa, hjula, stå på huvudet och hoppa. Inte på sina egna ben iaf.
Gymnastik eller fotboll vill hon börja på istället.

Liv däremot gillar att rida. Hon har blivit så duktig.
https://hannahgraaf.com/wp-content/uploads/2019/05/img_7055.mov
En riktig hästtjej.
Nu när jag landar kommer min klippa Ewa och hämtar mig. Så tacksam. Sen väntar ett jobbigt möte följt av annat som måste lösas idag. Ikväll tänker jag däremot försöka släppa allt och bara vara för en stund.
Vad har du för planer ikväll.
All Kärlek ♥️


83 kommentarer



83 kommentarer om “Ovan molnen”

Lämna ett svar till Marita Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Jag accepterar villkoren som finns här

  • Skickar dig en massa styrkekramar och ibland kan uttrycket this too will pass hjälpa lite ❤️❤️❤️
    Therese

    Svara
  • ❤️

    Svara
  • Hoppas mötet går bra ❤️
    Jag ska jobba natt hela helgen så blir inget roligt direkt. Sover på dagarna, vaknar, myser med barnen o mannen och sen jobbet igen.

    Svara
  • Vad eller vem är det som krånglar med dig just nu? Nu när de flesta vet att du har det körigt med att vara och finnas överallt för dem du älskar mest? 😳😔♥️ Om det är människor och inte döda ting som krånglar, kan de inte bara ta ett steg tillbaka? Är det inte nog som det är? Tråkigt och respektlöst i så fall. Stor, stor kram! ❤️

    Svara
  • Hoppas att mötet och resten löser dina problem så att du kan slappna av och njuta av fredagskvällen.
    Själv ska jag bara ta det lugnt och kolla på Let’s dance.

    Svara
  • Lycka till med mötet. Är det dina stora barn som det gäller eller som tar energi från dig? Verkar vara något som är tungt men förstår om du vill hålla det privat oxå. Kommer flickorna flytta hem till dej snart eller ska dom bo kvar utomlands??

    Svara
  • Du vet väl om att Du är värdefull…♥️

    Svara
  • Fina du <3 Hoppas att dina möten går bra, och du får lite ro i själen.
    Liv påminner så otroligt mycket om min yngsta dotter. Lika samma yrväder 🙂
    Ett litet tips på idrott som jag tror skulle passa henne; cheerleading! Dans, gymnastik, akrobatik. Lite av varje alltså 🙂 Och framförallt mycket fart och fläkt. Fantastisk sport!
    Kram och trevlig helg!

    Svara
  • Jag förstår vilken pärs det måste vara att flyga kors och tvärs varje vecka. Jag har mina barn varannan vecka och jag tycker att det är jobbigt att ha dem 10 min bort. Ibland vill jag bara sätta mig i bilen och åka och hämta dem. Speciellt när de ibland ringer och är ledsna pga jobbig situation hos pappan. Det är fruktansvärt att inte få ha sina barn hos sig 24/7. Man blir nästan lite för kramig när man väl träffar dem. 🙂 Då vill man bara ha dem nära hela tiden och tanka kärlek och underbar barn-värme. Men å andra sidan så har jag själv satt mig i den här sitsen och hellre lycklig mamma varannan vecka än olycklig resten av livet.
    Kram på dig fina du… det är så skönt att läsa att någon känner samma som jag.

    Svara
  • Hej Hannah,
    För ”hundra år sedan” så vann jag några planscher i en tävling du hade på din blogg. Blandannat en bild på en Chanel no 5 flaska. Jag berättade för dej då varför Chanel no 5 betydde så mycket för mej, minns du? Om du inte minns så berättar jag gärna igen.
    Hur som helst så har det gått lång tid och jag har tänkt då och då att skriva till dej och tacka för det fina brevet du skrev till mej i samband med vinsten. Det var så omtänksamt och vackert och visade att du har ett stort varmt hjärta.
    Idag är det en alldeles vanlig fredag, jag dammsuger lite, förbereder fredagsmys. Läser din blogg, tänker på dej. Känner med dej. Önskar dej allt, allt, allt gott. Fortsätt kämpa Hannah. Allt ordnar sej. Alltid.

    Svara
  • Fint inlägg🤗

    Svara
  • Åhh vad fint skrivet❤ håller med dig om att allt kommer att ordna sig kram till dig S🤗

    Svara
  • Hej igen … tack för er kommentar tjejer.
    Jag skall berätta för er om varför jag blev så glad när jag vann bilden på Chanel no 5. Kanske minns Du Hannah, kanske inte. I april 2011 blev min lilla flicka E sjuk i cancer. Vi föll handlöst, hon var ett år och så förtvivlat svårt sjuk. Precis som du så har vi fyra barn. Vi var på sjukhuset med lilla E och min syster tog hand om de små, en storasyster och två storebrorsor hemma … försökte få livet att vara så vanligt som möjligt för dem. Finns det något finare än en moster som tar vid där en mamma faller. Som fångar, älskar, håller om de små och gör allt det en mamma alltid gör. Med samma kärlek, samma värme, samma omtanke.
    Behandlingen med cytostatika inleddes på barncancercenter i Göteborg. Vi fick veta att det inledningsvis skulle vara 29 högintensiva dagar med högdos cytostatika för att få bort alla cancerceller i hennes lilla benmärg. Dag 29 skulle ett nytt benmärgsprov tas och utifrån det resultatet så skulle framtiden visa sej. Antingen så skulle behandlingen ha lyckats och då var planen fortsatt behandling enligt ett väl inarbetat nordiskt schema äeller så … skulle livet ta en annan väg.
    Det skulle tas ett benmärgsprov även dag 15, ”men det resultatet får ni föräldrar aldrig någonsin reda på … det är bara för att ge oss läkare en indikation …” förklarade läkarna för oss.
    Den där första tiden var nattsvart. Såklart. När jag tänker tillbaka så förstår jag inte hur vi klarade att ta oss igenom de dagarna. Men jag vet ju. Man bara gör det. Tar ett litet steg i taget. Ena foten framför den andra. Mitt hjärta svämmade över av oro och sorg och skräck och av saknad och längtan efter de tre små som var hemma. Min man åkte hem om
    dagarna och tog hand om barnen tillsammans med min syster, han klarade av att vara den fantastiska pappa som han alltid är, han skrynklades inte ihop av sorgen och oron utan orkade vara där han behövdes mest. Med syskonen hemma och sedan i kvällningen och nattens alla långa timmar med mej och lilla E på barnintensiven. Mormor och farmor var med mej och E hela tiden. Bredde privligkorvmackor till mej och löste korsord, småpratade så som kvinnor gör. Ledsna kvinnor. Grät barnbarnsgråten men var också starkare än jag någonsin sett dem. Drog upp persiennerna som jag drog ner. Hängde upp våra dagar på små saker som förmiddagskaffe och kvällsthe. Lärde sej allt det där vi aldrig trodde att vi skulle behöva lära oss.
    Vidriga ord som sades tillsammans med ordet barn. Vårt lilla barn. Morfar och farfar var också med hela tiden, de var där de behövdes i stunden. Tillsammans nästan hela tiden, de klippte gräs. Skjutsade barnbarn. Läste godnattsagor. Kom till sjukhuset med mat. Alltid räkmackor och apelsinjuice till mej. Jag ler nu när jag tänker på hur de alltid köpte räkmackor till mej. Jag skulle velat ha sett dem, hur de frampå eftermiddagen antagligen började fundera. ”Vad skall vi fixa för mat till dem idag …?” Och så sa de nog; ”S verkar ju gilla räkmacka, det tar vi till henne …” De köpte alltid mackan på centralens konditori i Uddevalla. En liten kartong med snöre runt som någon av de två gråhåriga männen – min pappa och min svärfar – kom med när lugnet lagt sej på avdelningen. De stillsamma mumlandet och ljudet av fåtöljerna i galon, som ett gnissel när de satte sej. Någon tände en lampa. Farfar och morfars händer på den lilla. Och på mej. På min kind. En flyktig klapp. Tårblanka ögon. ”Hur har dagen varit idag …” mormor och farmors lågmälda, lugna svar. Alltid kornen av det fina, det bra först. ”E har nog varit lite mer vaken idag än igår, inte behövt så mycket extra morfin …”
    och så blodprovsvaren. Siffrorna som vi alla lärde oss läsa så fort. Blodkropparna som räknades för
    hand i microskop, för de var så då att de inte kunde
    räknas i en maskin. ”Lite, lite bättre idag …”
    Vi tog oss an det svåra tillsammans. Alla var med. Jag var med E hela tiden, pratade med syskonen hemma i telefon men det gjorde så ont. ”När kommer ni hem mamma?”
    Så blev det en fredag, inte en underbart vanlig fredag som idag utan fredagen som var dag 15 efter diagnosen och det där första benmärgsprovet skulle tas.
    På kvällen samlades alla i sjukrummet. Syskonen kom för första gången till E på sjukhuset. Vi hade mötts utanför innan, jag och syskonen och ätit glass och lekt men E hade varit alltför sjuk för att ta emot sina syskon. Och de allt för … vad skall jag säga? Vi behövde landa allihop innan de kom in i allt det svåra.
    Så kom de. E låg i sängen, med slangar från syre, cytostatika. Morfinpump och sond. Jag låg intill henne, så nära man kan komma utan att vara inunder huden.
    De skuttade upp i sängen till oss, till mej. I min famn, la sej nära lilla E, ömsint och kärleksfullt och oändligt försiktigt …
    Vi var alla tillsammans igen. Alla vi som älskar varandra var samlade i ett litet rum på barnsjukhuset. Droppställning som pep, oro i bröstet men vi var tillsammans och jag kunde skönja ljuset i gliporna mellan persiennerna. En vacker kvällssol. Efter en stund så började jag spela försvinna diamanten med barnen. E låg i pappas famn. De äldre satt i galonfåtöljerna omkring oss. Prasslade med kvällstidningar och försökte få mej att dricka mer apelsinjuice och ta en tugga till på räkmackan. För det var ju så bra, sa de. Så omtänksamt.
    Så knackande det på dörren och E’s läkare kom in … ”hej, jag vill gärna berätta något … egentligen får jag inte, det här resultatet är för oss som ansvarar för hennes behandling men eh, jo, vi har fått svaret på benmärgsprovet som togs imorse. Det är bra. Så bra som det någonsin kan bli. Alla cancerceller är borta och jag tänkte att jag ville berätta det för er nu innan jag går hem och tar mej an helgen …”
    Lyckan. Tacksamheten. Kärleken som bubblade i oss och omkring oss. Allt blir bra, allt ordnar sej. Behandlingen var lyckosam. Hon skulle bli frisk.
    Den natten sov syskonen kvar i sjuksängen med oss. Det blev trassligt med alla slangar men livet kom tillbaka till oss och trassliga slangar går ju att reda ut. Vi var tillsammans.
    Jag hade ett par dagar före fått en ny parfym i present. Chanel no 5. Jag brydde mej inte om doften när jag först fick den, ställde den på virrvarr -hyllan intill tvättstället inne i det minimala badrummet. Men så. När livet knackade på och kom tillbaka till oss igen den där fredagkvällen så tvättade jag av mej, tog på mej en ren blus, läppstift, mascara och några duttar med Chanel bakom varje öra … det fina minnet av hur livet vände åter
    till oss luktar därför Chanel för mej. I just den doften så bor de allra vackraste minnena. Vi öppnade fönstret ut i aprilkvällen, drog upp persiennerna – och drog aldrig ner dem igen.
    Behandlingen fortsatte i 898 dagar men allt gick bra, det var tårar och oro och rädsla några gånger när hon var svag och hade blodförgiftningar.
    Och idag är det fredag igen, en alldeles vanlig fredag i det underbara livet. De tre stora är tonåringar nu och lilla E är ett underbart yrväder med skutt i benen och bus i blicken. Vi mår bra allihop. Jag duttar fortfarande Chanel bakom örat varje dag.
    Och jag får fortfarande små kartonger med räkmackor som jag äter tillsammans med de jag älskar. Att räkmackorna guppar upp och ner i i halsgropen på mej säger jag inte för det är så väldigt fint att vara älskad av en pappa och en svärfar som tror att jag fortfarande behöver ett par räkmackor i veckan. Och maken … när han reser så kommer han alltid hem med en flaska Chanel. Livets doft.
    Hannah tänk nu inte att jag har haft det svårare. Att ett sjukt barn är svårare än det du har nu. Det är inte därför jag skriver. Förminska inte det du går igenom. Vi kvinnor skall inte jämföra oss och för livets svårigheter finns det inga måttstockar. Det skulle vara ovärdigt. Sträck på dej Hannah, ta ett djupt andetag och fortsätt att sätta ena foten framför den andra. Du kommer klara det här. Vi är
    oändligt många som stöttar dej, tänker på dej. Är är med dej. Och du har din syster. En älskad moster.
    Kanske kommer jag på min kvast en dag med en räkmacka i en liten rar kartong med violett snöre som är knutet i en rosett som jag trätt på mitt vänstra ringfinger så att kartongen dinglar fram och tillbaka i takt till mina gungande steg. Du känner i så fall igen mej på doften i halsgropen. Chanel.

    Svara
  • Det var banne mig det vackraste jag någonsin läst!
    Fuck cancer (från en som vet).
    Kram

    Svara
  • Å, du vet också, hur det är, Cancer, så ledsamt. Skickar tankar till dej också …

  • 👌💖 Ord är överflödiga

    Svara
  • Alltså, finner inga ord…
    Kärlek♥️

    Svara
  • Detta är det vackraste jag läst! WOW, vilken lycka❤️ Livet kan vara helt fantastiskt även vid svåra tider. KRAM

    Svara
  • Tårarna rinner när jag läser denna text. Så vackert skrivit! Min ena sons bästa vän avled 16 år gammal i cancer och det kom väldigt nära oss så din berättelse griper verkligen tag i mig. All kärlek till dig och din familj.
    Hanna, lycka till med din resa och jag hoppas innerligt att all löser sig på bästa sätt för er. Jag har precis som du tonårskillar och trots att de vill verka coola och klara sig själva, så är en mammas kärlek och närvaro såå viktigt för dem innerst inne.

    Svara
  • Nu gråter jag! Så fint du skriver. Du skulle kunna skriva en bok om dina upplevelser. Den skulle nog hjälpa många.

    Svara
  • Tack för att du delade med dej av denna fina berättelse. Toksnörvlade när jag läste den. Först för att den var så sorglig och sedan glädjetårar att det slutade väl för er. Kram från en mormor till 2 barnbarn och ett till på väg.

    Svara
  • <3

    Svara
  • Sååå vackert berättat! Höll andan till jag förstod hon skulle klara sig. Värsta som finns när barn drabbas av något. 💕

    Svara
  • Underbar som delar med dig! 🙌🏼♥️ All kärlek!

    Svara
  • Wow vilken underbar text! Tårarna rinner nerför min kind. Dina ord berör mig ❤️

    Svara
  • ❤❤❤

    Svara
  • 💗

    Svara
  • Det är nog det finaste jag läst!! Tårarna flödar. Tack för din berättelse o så skönt det gick bra!! Kram från en mamma till en annan. ♥️

    Svara
  • Åh så vackert du skriver fina du. Vilken förmåga att sätta ord på känslor, en författartalang har du! Skriv en bok om den resa du och din familj gått igenom. Du kan verkligen beröra!
    Kramar till dig och kramar till Hannah.

    Svara
  • Men fina du vad ni gått igenom! Jag använder också Chanel no5 och den har ni fått ännu en innebörd för mig. En fin sådan. Fram tills nu påminde den om min Mamma som gick bort tidigt i livet. När jag bär den så känner jag också glädje för livet och ingen sorg.
    Tack för din berättelse. Otroligt gripande i hjärtat!🙏❤️

    Svara
  • Tack för att Du berättar för mej om dina minnen och dina känslor kring de dyra dropparna från Paris. Nu kommer jag tänka på dej och din mamma när jag duttar några droppar på handleden och bakom öronen. Jag sitter hemma i kökssoffan, blickar ut över vår stilla havsvik här i Bohuslän. I den här soffan – en stor och mjuk och fluffig i plysch – inte en soffa i trä satt lilla E och jag varje dag sedan vi kommit hem från sjukhuset. Om någon händelsevis skulle komma på tanken att analysera just denna soffa i ett laboratorium så skulle det återfinnas väldigt mycket spillt kaffe, kladdiga bitar av choklad som letat sej in mellan plyschsoffans kuddar och inunder knapparna där det är omöjligt att dammsuga. Man skulle nog också finna fläckar av gammal sur sondvälling och salta mammatårar … o m soffan kunde prata så skulle den kunna berätta om tusentals skratt och fina samtal och små sånger som sjungits om trollmor och Kors vad det vimlar av segel idag. Tack för att du delade med mej. Chanel no 5 är livets doft!

  • Men oj oj oj vilken närvarande skriven text. Kändes som att du satt mitt emot och berättade. Så himla himla bra berättat av en förtvivlad familj som så starkt höll ihop mitt i allt. KÄRLEK❤️

    Svara
  • Så fint!
    Så enkelt men ack så vackert!
    Kram

    Svara
  • Det var enormt vackert skrivet, gick rakt genom hjärtat❤️Fuck cancer från en till som förstår vad det innebär

    Svara
  • Det var enormt vackert skrivet, gick rakt genom hjärtat❤️
    Blev enormt lättad att läsa slutet och att det gick bra för er! Fuck cancer från en till som förstår vad det innebär. Stor KRAM

    Svara
  • Wow vilken berättelse du delar med dig av! Tack för det.. Tänk vad livet är oberäkneligt. Såå otroligt glad för er skull att ert barn klarade sig och må bra idag. Ta hand om varandra!

    Svara
  • Tårarna rinner och ryser i hela kroppen. Tack gode Gud att din flicka fick bli bra!

    Svara
  • Åh så starkt gripande och fint skrivet av dig.
    Tårarna rinner ner på min kind. Imorgon ska vi får veta hur min mans behandling av cellgifter ser ut. Det är mycket som snurrar i huvudet.
    Stor kram till er alla där ute som kämpar mot både stort och smått.

    Svara
  • Hej Madeleine … idag är dagen för er. Hoppas att din man mår bra efter omständigheterna, att ni alla mår okej. Att ni funnit ett sätt att förhålla er … det brukar bli vardag i det svåra väldigt fort, trots att man först tror att det aldrig någonsin kommer bli vardag och vanligt igen. Vanligt kanske det inte blir, det blir annorlunda, men inte sämre. Bara annorlunda. Man får andra glasögon att betrakta världen med. De små sakerna som var så självklara förut blir som de allra vackraste ädelstenar. Tänker på er idag och vill gärna räcka ut min hand till er. Till dej. Oss mammor och fruar emellan. Kvinnor.
    Planeten jorden blir allt en bra mycket finare plats att bo på om vi alla hjälps åt. Bär varandra. Vill du mejla mej? Hojta i så fall så skriver jag min mejladress till dej här.
    Det har varit ett mindre kaos här på morgonen med havregrynsgröt, lösögonfransar – fjortonåringens, inte mina – och köttbullar, efter E’s långa behandling med cytostatika så äter hon nästan bara köttbullar. I helgen gjorde hon världens modigaste sak; hon vågade smaka på något nytt. Mod ser olika ut för alla. Min syster sprang loppet Toughest i helgen, coolt och modigt tycker jag. En annan nära vän klättrade högst upp på ett berg. Det var också modigt. Lilla E smakade på en Sundae deluxe daim glass på mc Donalds och för henne var det mod. Jag kände en ilande lyckokänsla i maggropen när hon smakade på glassen och tyckte om den. Ville ställa mej upp inne på mc Donalds i Trollhättan och ropa; hallå alla, ser ni – min flicka äter en Sundae glass för första gången någonsin. Den är både kall, kladdig, har olika konsistenser och smaker … väldigt långt från den mjuka, släta sondvälling hon fick under så många år. Ser ni så modig hon är?
    När kusinen för en tid sedan skulle skriva en berättelse i skolan om MOD så skrev hon om E som
    vågat slicka på en paprika. För att förstå det heroiskt modiga i det så måste man förstås se hela historier kring den lilla E … men tänk ändå så fint att få göra allt i sin egen takt. Slicka lite på en paprika, äta en glass på mc Donalds. Fundera på att kanske, kanske smaka på en liten korv. Bestämma sej för att
    käka köttbullar i stället och när hon har springtävling med någon till bryggan och det handlar om att komma först för annars måste man göra något riktigt läskigt förskräckligt … då blir lilla E’s
    utmätta straff att ta en av jordgubbarna som garnerar tårtan och käka upp den. Hon kommer lära sej äta. Det vet jag. Jag kommer fortsätta locka, inspirera och bjuda. Truga ibland, lirka. Men aldrig tvinga. Hon missade alla de där åren när man skall lära sej smaker och konsistenser. När man skall kladda ner hela sej själv med biffstroganoff och banan. Hon missade isglass och sura godisar och Fruktpure. Det får ta sin tid nu. Mattanten i skolan steker gladeligen tio köttbullar till henne varje dag klockan elva. Jag steker lika glatt tio små köttbullar klockan fem. Till frukost får hon fem Felix delikatess köttbullar trädda på ett spett. Allt blir bra, alltid. Min unge käkade Sundaeglass i helgen – heja henne!

  • Det va det finaste jag läst ❤️

    Svara
  • 💘

    Svara
  • Tack fina Stina för dina värmande ord. Skönt att få höra dessa utav någon som verkligen vet vad man går igenom. Som du skriver så får man ta de små gyllene tillfällena som finns och göra det till något större än man tidigare gjort. Men visst finns det dagar då man längtar till att kunna leva som man gjort innan fast man vet att det aldrig riktigt kommer att blir så. Men nu är man tacksam att vi igen sitter och äter tillsammans vid middagsbordet. Mannen börjar känna smaker igen, kunna dricka kalla drycker och att äta kall glass. Vilket han längtade efter under sin cellgiftsbehandlig som gav massor av konstiga symptomer.
    Idag har vi fått besked att det finns två ställen i min mans kropp (tarmsystemet) som visar på att där sitter något som ev. inte ska vara där. Men det kommer att göras fler undersökningar nästa vecka. Så håll tummarna att det inte är något elakt som sitter där.

  • Så fint skrivet! Tårarna rinner! ❤️❤️
    Kram till dig och din familj och till Hannah! 💕

    Svara
  • Hoppas och ber att dina möten gått bra 💕 Du skriver så ofta i din blogg ”Du är värdefull” till oss som läser. Glöm inte att du också är det ❤️

    Svara
  • Hannah kanske har lämnat allt åt Gud? Låter denne hen ta hand om allt? Hoppas inte pga att hon/dem har barn och inte låter dessa får vaneföreställningar om att det finns någon som spikats upp och dog men som sen återuppstod 🤪😂

    Svara
  • Oj, då… Jag lägger inte någon värdering i vad Hannah själv tror på – ville bara förmedla att jag tänker på och ber för henne. Sorry om det var otydligt eller om du tog illa upp på något sätt. Vad man tror på och hur är ju väldigt personligt och behöver inte innebära att man lämnar allt i någon annans händer.
    Att alla är värdefulla har inte så mycket med tro att göra. Det hoppas jag man tycker oavsett vad man har för livsåskådning. Känns lite gott att påminna om det ibland, bara 🙂

    Svara
  • Charlotte:
    Så fult av dig att håna Hannah för hennes gudstro, med hånskrattande emojis och nedlåtande ord etc.
    Miljontals människor världen över ber till Gud och får ofta uppleva att de får bönesvar. Att lämna allt till Gud när livet är svårt är inte alls en dum grej. Det har jag gjort vid många tillfällen i livet och fått en enorm hjälp. Gud ser det vi inte ser och vill ge oss en framtid och ett hopp. ❤️
    Han är kärleken.
    Du får tro precis vad du vill och Hannah får tro som hon vill, men snälla, håna aldrig någon annan för dennes tro och övertygelse.
    Vi måste respektera varandra.

    Svara
  • Jag håller med. Så dumt att skriva så på nätet. Det är väll bättre att ha en troende förälder än en förälder som helt verkar sakna respekt för andra människor.

    Svara
  • Men vem är du att skriva en sådan nedlåtande kommentar? Vet du vad respekt för andra människor betyder? Stackars Hannah som måste läsa detta,

    Svara
  • Hemskt vad alla hår igång så fort man skojar om gud. Ok, var dumt att sätta it emojis det håller jag med om. Tog detta från Johan glans när han pratar om påsken och skojar om detta. Blev totalt fel här… Ber om ursäkt till folket och hoppas inte att Hannah blir ledsen.

    Svara
  • Charlotte! Skäms

    Svara
  • Hej Hannah!
    Jag hoppas att ditt jobbiga möte är slut nu och att det gick bra och du kan andas ut nu.
    Är inte i din sits men känner så med dig.
    Blir glad när jag ser att du festat lite med nån vän eller bara få sitta ner i lugn och ro med en kaffe, unnar dig det så mkt!
    Lite cava, leta dance och peace önskar jag dig!
    Tack för att du delar med dig!
    Styrkekram C

    Svara
  • Skickar en STOR kram och lycka till på mötet ❤️

    Svara
  • Känner så med dig och ber att dina möten ska gå bra, och att du ska få ro i livet 🙏🏼❤️

    Svara
  • Hur länge kommer du att pendla mellan Spanien och Sverige?

    Svara
  • Hoppas dina möten gått bra och att allt det jobbiga löser sig ❤️❤️❤️

    Svara
  • Serie tips är ”dead to me” på Netflix passar dig just nu tror du kommer älskar den girl power kramar

    Svara
  • Jaaaaa den plöjde jag i helgen! Sååå underbar!!

    Svara
  • Men, åh, hur söt är inte ponnyn? Den ser ju ut som Lilla Gubben <3

    Svara
  • Hockey VM började ikväll så jag är ”gräsänka” i samma hus😂😂 önskar dig en härlig helg🥰

    Svara
  • ❤️

    Svara
  • Så go din Vida är…för man får ju inte springa hjula osv…😂 underbart! man ska göra det man känner för 👊🤘😍

    Svara
  • Jag vet ju inte om det hjälper något men jag är ändå en rätt bra och vettig människa. Vill bara säga till dig att du verkar vara helt fantastisk mamma till alla dina barn.
    Jag har aldrig varit i din situation men gissar att jag inte hade klarat det hälften så bra som du gör. Förstår inte var din styrka kommer ifrån. Kanske från din mamma och er uppväxt. Du är helt otrolig i vilket fall. Du borde skriva en bok om allt detta när du väl är ur det.

    Svara
  • Heja du som fixar allt du går igenom just nu! Super woman!!! 💪🏻💪🏻💪🏻
    Här är det förkylt som vanligt🤧🤧🤧
    Stor kram! Hoppas du får en mysig helg o vecka i ditt fina hus! ♥️♥️♥️

    Svara
  • Så underbart att höra att den lilla flickan med cancer blev botad. Till mamman; tack för att du delade med dig. Du borde skriva en bok! Jag lämnar ett lummigt och regnigt Paris för lite D-vitamin och sol i Barcelona. Prästen i Svenska kyrkan ska läsa upp en dikt/bön till lilla mamma i himlen på morgondagens gudstjänst skriven av mig. Så fint att man kan göra det. Mamma är med mig hela tiden, men jag känner att hon har ett extra vakande öga på mig i Paris;-) Hannah, du kämpar så! Det blir bra. Alltid. Kärlek och värme från Wagram, Paris.

    Svara
  • Hoppas du är ok Hannah! 💜

    Svara
  • Jeg sender deg en klem/kram fra Norge. Tenker på deg ❤️ Har vært i nesten samme situasjon som deg med hensyn til skilsmisse og barn.
    Hilsen Mari

    Svara
  • Finaste Hannah!
    Oroar mig lite för dig!
    Undrar om något hänt kring dina tonåringar som du ensam ska tackla.
    Du borde inte behöva ta så mycket ansvar ensam. Du behöver få dela det med fler.
    Varma tankar till dig!
    Moi

    Svara
  • Vad vet vi om det 😳

    Svara
  • ❤❤❤

    Svara
  • Hoppas allt är okej ❤️

    Svara
  • Vi börjar bli oroliga för dig och killarna här på bloggen❤

    Svara
  • Hoppas det är bra med dig och dina pojkar ❤️💕❤️

    Svara
  • ❤❤

    Svara
  • Hoppas allt är bra.

    Svara
  • ❤️ Bästa du, hur är det m dig?, blir orolig 😯 eftersom du inte skrivit på några dagar.
    Om jag bara kunde hjälpa dig.. Hoppas att det inte är ngt allvarligt 💕 du är värdefull ❤️
    Kramiz ❤️

    Svara
  • Börjar sakna dina inlägg. Hoppas allt är bra och jobb tar upp din tid för blogg, vet hur det kan vara med det.
    Om annat så massa kramar.
    Kikar in titt som tätt och läser, kikar på bilder.
    ❤️❤️❤️

    Svara
  • Var är du😯 saknar dig här Hannah🌞

    Svara
  • Hej bästa Hanna, saknar dig också.

    Svara
  • Kikar in, hoppas ni är okej. Kram

    Svara
  • Saknar dig och sköt om dig! 💞 Låt det ta sin tid vi finns kvar.

    Svara
  • Hoppas allt är okej med dig?

    Svara
  • Tittar också in för att se om allt är ok?! Hoppas det! ❤️

    Svara