Äntligen!!! Hon är den vackraste lilla flicka jag sett. Hon doftar himmel, ser ut som en ängel och är så snäll, så snäll. Just nu ligger hon på Peters bröst och sover. Hon gillar att sova hela dagen och ligga och plira och prata natten lång :-).
Vi kom hem igår, efter en natt på BB. Jag blev ju som du vet igångsatt i tisdags förmiddag. Värkarna startade långsamt och jag orkade och hann med att blogga (till många arga typers förskräckelse, vilket jag inte kan förstå med tanke på att det var flera timmar innan det vag dags!) flamsa och tramsa med Peter så barnmorskan sa att detta barn kommer att skrattas till världen.
Efter mitt sista inlägg till dig var allt fortfarande frid och fröjd, snälla värkar med några minuters mellanrum, men sedan satte det igång. Fy sjutton, jag hade riktig dödsångest. Hade glömt bort hur fruktansvärt ont det gör. Jag bara skrek, och andades in lustgas som en galning, vilket jag förövrigt inte alls tycker hjälper eller är bra. Den fick mig bara att börja gråta och bli konstig i huvudet. Barnmorskorna var fantastiska. Lugna och stöttande. Den stora hjälten i det hela var såklart min älskade Peter som var ett starkt underbart stöd. Jag hängde och kravlade mig fast på honom och han klappade på mig och pratade lugnt. Narkosläkaren var upptagen på annat håll så jag låg i över en timme med de värsta värkarna jag någonsin upplevt och var nästan helt öppen. Jag fick inte epidural för det skulle ta för lång tid innan den hann verka, så istället fick jag Spinalbedövning som verkade med en gång. Efter en liten stund kom krystverkarna och på 18 minuter var hon ute. Det gick hur bra som helst.
Klockan 18.40 kom hon till världen, 3785 gr och 51cm lång. Hon har alldeles svart hår, skrattgropar och en liten hakgrop, lite konstig, men såklart världens finaste näsa, en liten rosa putmun och tjocka goa kinder. Ser lite ut som en eskimå. Och hon har jättelånga fingrar och tår, det anade vi att hon skulle få, med tanke på mina och Peters E.T-lemmar .-).
Idag kommer pojkarna hem och ska få träffa sin lillasyster för första gången. Det ska bli så kul.
Tänk att man kan älska någon så oerhört starkt och mycket som man bara har känt i snart två dagar. Jag älskar detta underbara mirakel, denna vackra gåva av hela mitt hjärta. Och hon heter Liv.
Nu har vattnet gått. Har precis varit ute på en promenad och nu börjar värkarna komma igång. Jag och Peter sitter som vanligt och flamsar och tar sjuka bilder. Just nu sitter Peter med en jätte binda på huvudet. Allt är som vanligt med andra ord.
Fastspänd i sjukhuskläder. Älskar den vita särken.
Tack för alla uppmuntrande hälsningar.
Kram.
Ja, då var det dags!
Frukost i sängen
Efter undersökningen här på BB Sthlm bestämde vi för att sätta igång förlossningen. Allt är redo för det, så nu snart kommer barnmorskan och sätter dropp och allt vad det nu är. Jag har mått så dåligt sista tiden, inte fått någon som helst sömn, haft fruktansvärd foglossning och knappt orkat med mig själv. Du vet ju lite hur det har varit. Vill orka med att föda och ta hand om de två pojkarna hemma också så nu kör vi! Undras vad barnmorskan tänker när jag sitter här i förlossningssängen med datorn i högsta hugg :-).
Tänk på mig nu. Är så nervös, men självklart lycklig också. Peter är lugn som en filbunke, men det är han nog inte länge till :-).
Spänd väntan!
Vi hörs snart igen.
Nu önskar jag mig själv Gott Mod.
Världens största räddaste kram.
Åh, jag älskar verkligen våren. Alla dofter som fyller luften, fågelkvitter (om dagen), knopparna på träden, blommor som täcker marken, gladare medmänniskor och ljumma dagar och kvällar. Jag känner mig glad nu för mina pojkar har kommit hem. Mio har haft Bolibompanamnsdag så det har vi firat med tårta. William fick sin bit lite senare för han har lekt hos en kompis efter skolan. Båda var så lyckliga, Mio för sin namnsdag och William för han har träffat Johan Palm i helgen och dessutom fått hans nya singel, signerad, stort!
Äntligen har Mio fått sin efterlängtade namnsdag. Tack Bolibompa.
En stolt och lycklig William.
I kväll kommer syster hem från sin resa med ”Postkodlotteriet”, hon verkade väldigt trött när jag talade med henne tidigare idag. Hon skulle vänta i sju timmar på flygplatsen i Paris. Usch, det är så trist att behöva vänta när det enda man vill är att komma hem.
Tidigt i morgon bitti ska jag till BB på undersökning. Lovar att hålla dig underrättad om vad som händer.
Nu ska jag och pojkarna kramas och göra oss klara för kvällen. Vill kramas mycket nu, för i morgon kanske jag har fullt upp med att föda barn.
Stora kramar.
God morgon. Är på bättre humör idag, och har mindre ont i kroppen. Tack för dina stöttande ord. Fy sjutton vad deppig, och nära ett ”falling down” sammanbrott jag var igår :-). Fick samtidigt ett sms från en person som gjorde mig ännu mer upprörd och ledsen. Jag har så svårt att förstå mig på vissa människor ibland. Det finns de personer som verkligen saknar självinsikt och framför allt glömt sin egen historia i elakheter och svek. Jag har aldrig fått ett förlåt men jag har ändå valt att förlåta och gå den andra milen så idag känns även det bättre.
Apropå sms så kontaktade jag en god vän som jag inte talat med eller umgåtts med på länge. Vi tänkte ha en liten grillfest här hemma i slutet av maj och jag ville bjuda in henne. Så jag skickade en sms-inbjudan. Jag skrev i sms:et att självklart är respektive även bjuden. Visste inte om hon levde med någon nu, men fick svaret att hon nu lever i en tresamhet med ett PAR som ska ha BARN om en vecka! Vet inte vad jag ska säga!
Nu ska jag följa med Peter in till stan. Vill inte vara själv hemma om det sätter igång, så idag ska jag vara ett litet bihang :-).
Ha en underbar dag och start på veckan. Du är värdefull!
Kramar.
Jag avskyr att klaga för jag är inte sjuk och det finns personer som faktiskt är det och har all rätt att klaga och må dåligt, men jag måste göra det lite grann nu. Har inte skrivit så mycket idag för jag mår så dåligt. Har sprängande huvudvärk, kan inte ta mig ur sängen själv pga fruktansvärd foglossning. Kan inte gå, ligga, sitta eller andas. Vill bara skrika rakt ut för jag håller på att bli tokig på riktigt tror jag. Vet inte var jag ska ta vägen, det kryper i kroppen och jag vill så gärna sova, men det går inte!!! AAAAAHHHHH!
Kram.
När jag tittar på babytickern till höger på sidan så känns det så konstigt. Oj, vad jag har väntat på denna dag, en dag kvar. Minns när det stod 90 dagar kvar och det kändes som en evighet. Nu betyder det ju inte att hon kommer i morgon, men sannolikheten är större än för 90 dagar sedan :-). Jag må ha gjort det två gånger förut, men det är så länge sedan och varje graviditet och förlossning är ju unik och ser olika ut för det mesta. Och vi som har fött barn vet ju att man glömmer väldigt fort hur ont det egentligen gjorde att krysta ut en flera kilo stor bebis. Williams födsel var en lång smärtsam pärs medan Mios gick lätt och relativt fort. Jag är full av förväntan och längtan, men också av lite rädsla.
Igår hade jag och Peter total torka på fantasi och idéer på vad vi skulle göra. Efter att vi suttit vid vattnet och ätit glass åkte vi mot stan. Ingen aning varför, men vi började planlöst köra runt och titta på alla fullsatta uteserveringar och folk i rörelse.
Vi körde nog runt i flera timmar och bara spanade. Ett lite udda par är vi allt, men vi trivs bra tillsammans oavsett om det är i en bil, på restaurang eller bara liggandes i soffan hemma. Det vi tänkte på var att detta är vår sista barnfria helg på mycket länge. Innan har vi för det mesta haft varannan helg då vi hittat på något bara vi två eller med vänner. Det är konstigt och häftigt på samma gång. Hade gårdagen varit för ett år sedan hade vi sedan länge också suttit på en uteservering med en flaska (eller flera) rosévin och löst alla världens problem, men den dagen kommer väl den också :-).
Idag är David, en god vän och mycket duktig författare och specialist i psykiatri, gästkrönikör. Han har bl a skrivit boken ”I trygghetsnarkomanernas land” (om du inte läst den, så läs den). Jag känner igen mig i mycket av det han skriver. Han har så rätt, så rätt, men som jag berättat för dig tidigare så är jag just den överbeskyddande föräldern som måste tagga ner lite. Vet bara inte hur? Jag älskar mina barn så mycket att jag blir galen, och vill skydda dem från allt, samtidigt som jag självklart låter dem få utvecklas och växa i sin egna trygghet. Den som lider mest är ju jag själv. Jag går konstant runt med magont och katastroftankar. David får nog ta sig an mig och min mentala hälsa :-).
Det ser ju onekligen ut att bli en vacker dag idag också, så jag ska nog ta mitt morgonkaffe och gröt och sätta mig ute på en filt. Har du haft en fin helg? Hoppas det!
Stora kramar.
Förmodar att du njuter av solen lika mycket som jag. Det är väl fint i hela Sverige, vad jag förstår. Underbart! Peter har tränat det amerikanska fotbollslaget och jag har bättrat på min mustasch. Åkte förbi H&M när svettningarna var som värst och köpte ett par solglasögon som jag gillar. Hade ett par guldfärgade sedan innan och köpte ett par silvriga nu. Bra att ha ett extra par och så är det inte hela världen om jag råkar sätta mig på dem för priset är verkligen överkomligt.
"Pilotisar" för 79 kr.
Nu ska vi ner till hamnen och äta dagens glass.
Kärlek.
Ligger fortfarande i sängen och ville nog mest bara säga god morgon till dig. Så god morgon :-). Har inte så mycket mer att dela med mig av för tillfället. Längtar att gå ner och äta frukost, så nu ska jag dra på mig mina sunkiga mjukiskläder (som snart kan gå av sig själv) och hasa mig ner till ett halvtomt kylskåp.
Hej på en stund.
Kramar.