16:47 | april 24, 2013
Varför oroa sig?
Hej min vän. Vi sitter i bilen, regnet öser ner, flickorna sover och jag och Peter småpratar om allt mellan himmel och jord.
Satt och tänkte på en sak som får mig att må dåligt. Det är oro.
Jag har en förmåga att oroa mig för alla i min omgivning. Är inte hypokondrisk eller rädd att något ska hända mig MEN min familj och de jag älskar vill jag ha under mina vingar hela tiden.
Vet ju att min sjukliga oro och mina katastroftankar inte hjälper ett dugg. Kan inte skydda alla, särskilt inte mot något som förhoppningsvis aldrig kommer att hända.
Lite som det är 🙂
Avskyr att leva i daglig oro över att något ska hända. Bara skolan eller förskolan ringer så får jag ont i magen.
För ett tag sedan bröt jag ihop för att Mio inte kom hem efter skolan. Jag brukade alltid ringa till fridtids och säga att det var ok för honom att gå hemåt. Den här dagen då jag ringde så hade han redan gått hem, för över en timme sedan (det tar en kvart att gå hem). Jag såg honom framför mig gåendes med sin alldeles förstora ryggsäck och mössan på sned. Fick fullkomlig panik och tänkte de värsta tankar man kan som mamma. Ringde runt till hans vänner, men han var inte hos någon av dem. Kastade mig i bilen med flickorna, gråtandes åkte jag Sigtuna runt, ropade och letade. Jag tog regnummer på alla bilar jag mötte. Han kanske låg där i en bagagelucka. Förstår du hur ”knäpp” jag är?
En halvtimme senare for jag hem i upplösningstillstånd. Det hade gått nästan två timmar. Han som alltid kommer hem eller ringer om han vill leka hos en kompis.
Då ser jag ungen.
Han kom strosandes längs med vägen och förstod inte alls uppståndelsen. Han hade ju bara letat efter pinnar, hoppat sönder is på vattenpölar och lekt lite i skogen. Han tittade på mig och skrattade, men mamma 🙂
Jag är inte alls överbeskyddande på ett sätt så jag bromsar dem och hindrar dem från att prova sina vingar. Snarare tvärtom. Jag ger barnen mycket fria tyglar och låter de ta ansvar och göra saker utan att springa bakom för att fånga dem om de skulle falla. Försöker dock förklara och vägleda dem mycket. Som vikten av att höra av sig och komma direkt hem om man sagt det.
Annars har de en mamma som sitter och slår huvudet i väggen av oro 🙂
Kram ❤
Åååååh Hannah det finns fler än dig 🙂 Jag är precis som du. Mina barn är 15,21 och 23 den äldsta har flyttat hemifrån. Jag oroar mig för dem hela tiden den yngsta tog precis moppe kort oroar mig hela tiden för att han ska skada sig. Vi har delad vårdnad om honom så tar han moppen och åker till pappa så ringer jag efter 20 nmin tar inte längre inget svar. Ringer igen efter 40 inget svar då har jag redan lusläst aftonbladet om det hänt nån olycka. Sen svarar han efter en timme men jag åkte inte hem direkt, morr. Känner precis samma oro för de större. Dottern 21 ska på krogen då går jag sönder av oro om hon inte hör av sig om hon sover borta eller nåt. Samma med sambo alltid det värsta scenariot. Är nog så att vissa är som vi, andra mer coola. Men vad gör det, vi bryr oss och det betyder allt men jobbigt kan det vara ibland 🙂 Ha det fantastiskt i Skäne. Många Kramar Helen Sundström
Usch, jag förstår din oro… Hade gjort precis som du, kört runt och letat.. Tror det är helt normalt?! (Intalar mig det) att oroa sig för sina nära och kära. Jag har blivit mycket mer orolig av mig sen jag fick barn.. Oroar mig till o med för maken när han åker till jobb, han pendlar, och alla ”olyckor” som händer på tågstationerna gör mig galen av oro…
Som sagt man kan inte påverka allt, men att barnen får lära dig att gå direkt hem eller höra av sig är ju inte fel! Tycker det händer mer galenskaper idag än för 25 år sedan när jag var 10 år..,jag kan ha fel men det är känslan jag har, oprovocerat våld o människor som bär vapen är allt vanligare.
Lite oro är helg normalt, man är ju faktiskt bara människa! 🙂
Ses imorrn!
Kramar
Min morbror sa till mig när jag var gravid och orolig inför första ultraljudet att man börjar oroa sig när man blir gravid och sen fortsätter man oroa sig hela livet för sina barn hur stora dom än blir, det är det föräldrar gör 🙂 Jag förstår dig precis, målar också upp alla möjliga hemska scenarion i huvudet om jag inte får tag i mina nära och kära. Vill gärna tro att det tyder på ett stort hjärta och kanske lite väl livlig fantasi ibland 😉
Åh Hannah här går jag i precis samma tankar som dig!
Jag tänker flera gånger per dag på saker som skulle kunna hända
mina barn,min sambo, o människor jag tycker om och jag får fullständig panik i kroppen
när tankarna banar iväg!
Önskar man kunde skydda dom från allt det onda och farliga!
Ta hand om dig fina du!
Massa KRAMAR
Hej! Jag förstår dig så väl. Jag oroar mig också för allt som går att oroa sig för – vad gäller familjen. En föreläsning som hjälp mig är denna av Ingvard Wilhelmsen (hälsoångest och hypokondri – låt dig inte luras av titeln, föreläsningen handlar om såna som oss:)) Ta dig tid att titta på den!! Du hittar den på vll.se (Västerbottens läns landstings hemsida) Skriv hypokondri i sökrutan då kommer den upp. Lycka till!
Nope, jag fattar precis!! Skönt disträ son, vit skåpbil, godis/spel el dyl, drogas, säljs, annat land(!?). Japp, jag har hånats, men när de är ”som uppslukade av jorden” så är det lite svårt att va cool när hjärtat skaver mot typ gomseglet.
Hej Hannah! Kan bara tänka mig in i din sits som mamma.. jag skulle också få fullständig panik! Tur att Mio kom hem helskinnad. 🙂
Nu till en helt annan sak.. jag såg inlägget där du hade en skepparkavaj på dig. Såå fin kavaj! Läste att den kommer från Femme, finns den att shoppa nu? Hur mkt kostar den? Blev helt förälskad i utseendet o även färgen på den! 🙂
Tacksam för snabbt svar!
Tack för en supertrevlig blogg!
/ Sooboon!
Ditt inlägg kunde varit jag som skrev, känner precis som du! Har oxå råkat ut för barn som inte kommer hem i tid osv. Du är inte ensam 😉
Kram på dig <3
Nej, du är verkligen inte ensam. jag har tonårsbarn och det är hemskt när dom är ute på kvällarna, särskilt när det är helg. Dottern är 19 och en fredag var hon på puben med vänner. Jag messa, fick inget svar. Messa alla hennes vänner jag kom på, skrämde upp en av dom som också blev jätteorolig men fick till slut tag på en av killarna som var med. Då hade hennes telefon laddat ur… hon var riktigt arg på mig när hon kom hem, tyckte jag hade gjort bort henne! Jag skulle kunna göra en bok om olika händelser ända sen barnen var små om hur jag oroat mig.När sonen ska iväg säger han innan han går-Ja , jag hör av mig när jag är framme så du behöver inte ringa 10 ggr!…. så jag ringer nog bara två…Tycker det är skitjobbigt att vara så orolig. Mannen sover lugnt på helgnätter. Jag sätter klockan på olika tider för att se så dom är hemma, fast dom alltid väcker mig när dom kommer men tanken på att vakna på morgonen och dom inte är hemma gör mig nästan panikslagen, så du är långt ifrån ensam…
Uscha, den där känslan, medan man spelar upp allt det värsta man kan tänka sej!!
Min första son försvann på en marknad, bland myller av människor. Släppte blicken från honom en sekund, för att manövrera barnvagnaen, och så var han borta. Inte ens två år gammal var han.
Trodde på riktigt att han blivit indragen i en av skåpbilarna bakom marknadsstånden, och att han aldrig skulle komma tillbaka…
Tio minuter senare hittade hans mormor honom, i sin egen lilla värld, med stora nyfikna ögon bland alla fina grejor 😉 Älskade ungar, vad de skräms 🙂
Gud vilket söt mamma du är. Älskar att följa din blogg du är så ärlig och ödmjuk!
Kram
Ronja
Du är så omtänksam och söt, Hannah! Haha, kan inte låta bli att le åt din berättelse. 😉 Ha det så skönt här nere i Skåne. Kramar!
Jag förstår dig! Lätt att le åt efteråt, men då man sitter där och oroar sig. Då är det inte roligt. Min bebis är snart 1 år, och jag oroar mig mycket över hans och resten av familjens hälsa. Är livrädd för att han eller jag skall få nån hemsk sjukdom.. Vet ju att det inte hjälper, men vet inte heller hur man skall låta bli att tänka så. Jag kommer nog att vara som du då han är i Mios ålder 😉 Kommer oroa mig då han är ute själv. Skönt i alla fall att veta att man inte är ensam om det. Det är faktiskt en liten tröst 🙂 Tack för att du delade med dig!
Du är inte ensam Hannah. Jag är precis likadan. Lider faktiskt av denna oro som jag brottas med alltid. Kallar mig själv Curlingmamma, mormor,farmor . Curlar t.o.m min man:)) du är en så gin och omtänksam Mamma Hannah. Kör försiktigt ner till Skåne. Puss på dig❤
Ojojoj mina tårar rinner ner för mina kinder. Du påminner mycket om min kära mamma! Jag har inga egna barn men kan tänka mig att oron finns där hela tiden. Du verkar vara en så fin mamma! Oro ska du ha men det får inte ta över hela din tankeverksamhet. Mitt citat till min mamma 😉
Jag är exakt likadan, om inte värre? Är föräldraledig å oroar mig så pass mycket att jag fått stressutslag i hårbotten. Jag är en normalstor person men har en hälsofarligt hög puls. Vad jag stressar över? Skola in sonen på dagis, komma tillbaka till jobbet, när nästa unge kommer, tidsbristen till min son när jag börjar jobba, min obefintliga egentid, min värdelösa självkänsla.. Måste skärpa mig!!
Va skönt att höra att man inte är ensam!! Jag är precis likadan och som många skriver så började man oroa sig som värst när man blev gravid! Jag oroar mig för mina barn..alla sjukdomar de kan få…om min man ska gå till jobbet så kan ja tänka på att någon överfaller honom ja..ni förstår…den enda man tröttar ut ordentligt är sig själv! Jätte jobbigt!! Kram <3
Usch ja.. Jag är oxå en sån! Precis som du oroar jag mig över att något ska hända mina barn. Dottern är 10 och sonen är 4. Jag oroar mig för precis allt!! Förutom att något ska hända dem, så är jag rädd att jag ska dö o missa deras uppväxt, att de inte ska få ha sin mamma o massa andra tankar
Jag oroar mig också jämt och ständigt. Har en son på fyra och en tvåårig dotter. Hur kommer jag kunna släppa ut dem i världen utan att oroa ihjäl mig? Tänker även på att jag kommer vara pensionär när mina barn är i 20 årsåldern. Känner mig ledsen över det. All rädsla stoppar mig från att leva. Vill även tillägga att du verkligen är en omtänksam människa. Dina barn har tur som har en sån fin mamma!!!
Åh vad jag känner igen mig! Usch! Så himla rädd att något ska hända mina nära och kära att jag kan ha svårt att leva i nuet. .. Kram
Ju mer ja läser bloggen ju mer inser ja va lika vi e!!! Synd bara att inte utseendet kunde va likt ditt me!;) lika smal och snygg 😉 kram finis
Yepp samma här 😉 Men med tanke på allt som händer runt omkring i världen så är det väl inte så konstigt att man oroar sig. Barnen är ju det värdefullaste man har, det vore väl konstigare om man inte oroade sig 😉 Vad enkelt det var när dottern låg där på mjukismattan på golvet och ”försvann” hon så kunde man hitta henne typ två meter bort. Tiden går fort och hon växer och får andra intressen än mjukismattans glada färger.
Nä jag längtar då inte till den där dagen då en 18-åring står i dörren och säger ”-Ok morsan, nu har jag packat ut allt i bilen så nu sticker jag” sen åker hon iväg till sin alldeles egna lägenhet….(önskar jag hade femton barn till :))
Hej Hannah!
Vet precis hur du känner det. Själv oroar jag mig för allt, inte bara för att det ska hända familjen något, utan massor av saker.
Skitjobbigt. Blir så trött och ledsen på mig själv som inte kan ta livet lite mer med en axelryckning. Men efter 35 år där inget blivit som man tänkt, så varför skulle det då bli bra nu?
Skönt att Mio kom hem!
Kram Jessica
Du är den finaste mamman….
Precis sån är jag med! Räcker med att barnen är 5 minuter sena emellanåtnför att jag ska börja ”fantisera” om allt som kan ha hänt.. Riktigt jobbigt!
Hej !
Läste nyss högt för min man om när du åkte och letade efter
Mio.. Känner sååå igen mig. När jag var liten var jag så orolig för att det skulle hända min mamma något ( gör jag än ). Så fick jag barn ( fem stycken ) och ville/vill precis som du ha dom under mina vingar. Började när man skulle släppa ut dom själv första gången. Äldsta är nu 31 år, och yngsta är snart 17. Så har även gått igenom detta när de ska ut å partaja med kompisar. Brukar säga att det är värre nu än det var när dr var bebisar å vaknade på natten. Nu är man vaken tills man vet att de är hemma ( de yngsta som bor hemma ). pratar med 20åriga dottern när hon är på väg hem, om hon går själv. Har dessutom två barnbarn ( snart fyra), så det börjar liksom om. Så skönt när de ligger å sussar i sina sängar, våra döttrar. En gång mamma alltid mamma. Oron gör sina små raringar får man på köpet. . Kör försiktigt! Tack för en underbar blogg. Härligt att du delar med dig av tankar å funderingar. Vi är många som känner igen oss. Kram
Hej fina du!
Tror vi är många som känner igen oss i denna ständiga oro för våra barn! Men precis som Ior säger så hade det varit mer alarmerande om man inte oroat sig… Ibland kan jag också känna att man nästan håller på att bli tokig av all denna oro och att man aldrig känner att man kan ”slappna av”! Men det är skönt att höra att man inte är ensam om det 😉
Kram på dig Hanna! 🙂
Usch, vad jag känner igen mig!
Jag tycker att du verkar vara en sådan fantastisk mamma. Lite oro är väl sunt, då har man större konsekvenstänk resonerar jag ;).
När jag läser ditt inlägg så hittar jag verkligen inget konstigt med det.
Hemska saker händer.
Jag tycker du verkar sund. Men å andra sidan är jag ganska orolig jag också…hrmmm 😉
Kramar från Therese
Vilken lyxhustrutillvaro du verkar ha det.
Man undrar hur Bra en del har det
Klyftorna ökar tack vare moderaterna, antar att du är en sådan borgare.
Men ni tycker väl det är i sin ordning? Du som gillar välgörenhet i Indien men inte i Sverige?
Är jag näthatares nu som inte bara applåderar dig,?
Hej,
Nej, näthatare skulle jag inte säga. Mer en person med fördomar. Jag har tillsammans med min man byggt upp vårt företag utan hjälp från någon och på det försörjer vi oss. Gnäller inte, för jag har det bra, men det är på grund av eget arbete och alla som har eget företag vet att du måste jobba hårt för att gå runt. Att du kallar mig lyxhustru är intressant med tanke på att vi som sagt byggt upp det tillsammans och gör allt tillsammans. Sedan fortsätter du med dina sanningar om min politiska inriktning och att jag inte tycker om välgörenhet i Sverige.
Du vet verkligen mycket du. Jag arbetar mer med välgörenhet innanför och utanför Sveriges gränser än de flesta svenskar. Hade jag varit i dina kläder hade jag fokuserat mer på att hjälpa andra och arbeta med dina fördomar än att komma med ogenomtänkta påhopp.
Din kommentar är ett strålande exempel på grundlösa påhopp istället för konstruktiv kritik.
Hoppas du sover gott.
Vilken fin mamma du är Hanna! Jag kan till hundra procent identifiera mig med din mammaoro. Barnen är det finaste vi har. En av nackdelarna med att vara mamma är att orosberget stiger när barnen kommer till världen.
kram o lycka till med alla du har under dina vingar och omkring dig!
Men jag vet precis vad du menar. Varför är det så? Jag är precis likadan, jag låter dom utan problem klättra super högt i träd, laga mat själva, hacka grönsaker m vassa knivar osv.. Men jag är så rädd att något ska hända när jag inte är där… Typ på väg hem från skolan… Springer o letar som en galen kvinna om dom är sena osv… Skönt att höra att det inte bara är jag. Kram
Usch, känner precis igen mig i det du skrev. Inte blir det bättre när barnen blir vuxna och skaffar egna familjer. Då får man ännu fler att oroa sig över, alla älskade barnbarn. Det tär 🙁 Men finns hjälp att söka. Särskilt om man har svåra katastroftankar borde man göra det, men har inte gjort det än.
Samma här, ser allt som kan hända och oroar mig hela tiden för mina barn.
Vet inte riktigt om det går att ”bota” det är ju så otroligt jobbigt att hela tiden oroa sig, redan nu har jag ont i magen för att vi ska till Gröna Lund, jag tycker det är så läskigt, men vill ju att barnen ska ha skoj.
Ja, jag brukar ju säga att jag är Fröken Livrädd personifierad och jag känner igen massor av det du beskriver. Samtidigt har livet lärt mig att det sällan är då jag oroar mig som mest som det händer något, utan tvärtom – då jag tror att det är lugnt, tryggt och jag har kontroll. Att balansera mellan att ge barnen en puff framåt för att ”go with the flow” och att ge dem verktyg och en handlingsberedskap när det oväntade händer – det är med det jag jobbar hårdast. Och förstås med att hitta vägar för att stå ut med min egen oro och inte överföra den till mina pojkar.
Kram Mia
http://bloggmorsorna.se/happyvardag/2013/04/24/barn-gor-inte-som-vi-sager/
Det värsta är att det aldrig går över. Mina barn är 40 resp. 42 år. De vet att de alltid måste ringa till mig och tala om att de är framme när de är ute och reser. Sedan kommer de älskade barnbarnen… och med dem mera oro.
När man får barn får man även KOS med sig hela livet. KOS = Kronisk orossyndrom, sa alltid mamma till mig när jag väntade min dotter det stämmer ju. Du har rätt ibland måste man stoppa tankarna lite när de far i väg om allt hemskt som kan hända. Bra skrivit min vän:)
Kan bara hålla med, känner igen mig precis!
Kramar till dig!
Precis likadan själv 🙂
Jadu Hanna denna oro har jag oxå haft sen det första barnet kom för 38år sen fick 5st till så oron ökades på. Många många timmar som oron fått mig ut att leta efter dem när de skulle varit hemma efter en viss tid fanns ju inte mobiltelefon. Man blev ju inte lugnare ju äldre de blev…. tyvärr så hände det som inte fick…förlorade en son♥ i en trafikolycka. Trots det så går livet vidare med mina härliga barn och deras familjer som förgyller ens liv… (med oron i släptåg).
Du verkar vara en helt underbar mamma gillar din blogg den känns så jordnära.
Kram
Samma här!
VAD FIN DU ÄR!! låter som en bra mamma 🙂
Hej Hannah! Vad jag känner igen mig i det du skriver…
Jag lever i en ny relation sen 3 1/2 år tillbaka och jag älskar honom över allt annat här på jorden – han är mitt allt. I bland kommer det helt knasiga tanker att något ska hända honom och ibland gör tankarna mig helt ”galen”. Jag har fått ett lugnt nu med honom som jag inte har haft tidigare så det är klart vi är rädda om dom vi älskar mest här på jorden…Många kramar till Dig!
Vad skönt att lilla Mio kom hem helskinnat. Helt gråtfärdig blir man när man läser. Kan inte ens tänka på när jag får barn. Kommer att vara värre än dig. Förstår verkligen hur du känner dig, har ju en lillasyster som är i den åldern o tar sig hit o dit men buss, träning o annat. Dina barn ska vara glada att de har en sån fin person som bryr sig och älskar dem. Kram
Hej,känner igen mig. Jag har tre barn och man blir inte lugnare precis.En gång när jag hade bestämt med minsta tjejen som då va 11ca att hon skulle komma hem direkt efter skolan, jag o stora tjejen vänta på henne hemma men sen blev vi så oroliga att vi hoppa i bilen o åkte iväg o leta.Man blir på något sätt blandat arg o skiträdd,man inbillar sig en massa konstiga saker,storasyster sa..fy för henne,jag ska skälla ut henne när vi hittar henne! men när vi åkt kvarteret runt kom hon o gick med sin tunga skolväska, åh! sa vi..där är hon! Hon fick ingen skäll utan pussar istället..PUUSS va glada vi blev. Men som sagt det är obehagligt som tusan sånt där. Men du Hanna, jag känner så här..bättre att man är sån här,jag känner att det är normalt..tycker mer konstigt att man inte skulle få en sån där..svidande herregud var är hon/han känsla. Ha en riktigt trevlig helg! Kram från mig.
Fina du! Känner så väl igen det du skriver. Min kärlek till mina barn är så stor och min oro bli ibland så jobbig. Kram på dig fina Hannah och jag tackar det ödmjukaste för din fina blogg <3