Hej vackra Du. Tack för alla stärkande ord. Jag saknar dig. Äntligen tål jag att se lite ljus. Har känt jag som en fladdermus, instängd i en grotta från omvärlden. Nu kan jag åtminstone sitta upp och har ätit min första matbit sedan i måndagskväll. Jag önskar inte min värsta fiende detta, fy fasen vad dålig jag har varit och tyvärr är jag nog inte frisk på ett tag heller. Jag har legat i 40 graders feber sedan tisdag eftermiddag. Ringde sjukvårdsupplysningen som trodde att det var svininfluensan med tanke på mina symptom. Jag fick höra att jag inte skulle röra eller vara nära mina barn (men jag skulle fortsätta amma Livan), inte närma mig folk tills jag varit feberfri i ett par dagar. Det kändes som om jag fått pesten, som om jag var en fara för mänskligheten. Jag bröt ihop för jag hade ju tagit hand om Liv och pussat på henne hela dagen innan jag blev riktigt dålig, och det gick fort. Tänk om jag smittat henne! Det är väl barn under ett år som är en av riskgrupperna?
Jag kanske kan bli Apotekets nya modell som skrämmer slag på svenska folket?
Liv har som tur var inte blivit sjuk, inte pojkarna eller Peter heller för den delen. Kan bero på att ingen kommit nära mig. Jag har legat i karantän i sovrummet. Pojkarna har stått gråtande utanför och kastat slängkramar och slängpussar, en och en annan teckning har kommit inflygandes också. Jag har ammat Liv när jag klarat av det (med munskydd och spritade händer), men ibland gick det inte för jag var helt borta och hade knappt mjölk i brösten längre. Har tänkt på människor som har svåra sjukdomar och måste må hundra gånger sämre än mig, som går igenom olika behandlingar mm, och beundrar dem så mycket. Själv ville jag kasta in handduken ett tag. Åkte till akuten och tog prover, men det kunde inte hitta vad det var, min sänka var skyhög, men mer svar fanns inte. De trodde på körtelfeber. Fick massor av olika mediciner i fall det var en bakterieinfektion. I dag ville de ha in mig igen för min infektionsvärden var så höga, och i dag var de ännu högre, men doktorn kunde fortfarande inte ställa en diagnos. Halsen ser ut som en död skogssnigel med vita fläckar och är så igensvullen att jag knappt kan andas, och jag ser också ut som en halvt levande döing.
Ska tillbaka på måndag igen om jag inte är bättre, men jag tror faktiskt att mitt penicillin hjälper. Peter är rädd för att bli smittad för då vet vi inte hur vi ska få ihop allt om båda ligger som två kadaver och kvider. När han frågade läkaren idag om det var något han kunde göra i förebyggande syfte så tittade läkaren på honom, vände sig mot mig och sa ”är din man en hypokondriker?” Därefter vågade inte Peter säga något. Skrattade så att jag höll på att få upp skogssnigeln i halsen.
Måste ge Peter en stor eloge full av kärlek, som tagit hand om allt så bra. Han har en ängels tålamod. Själv hade min röst gått upp i falsett hundra gånger, när jag hört genom väggarna vad som pågått utanför min karantän. En pytteliten som mest bara ligger och biter på sina tår är lugnt, sen en mellankille som är så disträ att man kan bli tokig. Säg till tio gånger så kanske han hör men du måste vara exakt i vad du säger.
Peter: Borsta tänderna!
Mio: Med vadå?
Peter: Vad sägs om tandborsten?
Mio: Var finns den?
Peter: Du får gissa: Kylen, ugnen eller badrummet.
Mio: Varför ligger den i kylen?
Peter: Driver du?
Mio: Om vad?
Peter: Ja, vad bad jag dig om?
Mio: Vet inte.
Sedan har vi den stora som är i något slags förstadie till puberteten, i alla fall när det gäller humöret. Allmänt vresig och sur och suckar åt det mesta och tror han kan allt. Problemet med mig är att hur sjuk jag än är så ligger jag och känner mig usel och stressar upp mig för att jag inte kan göra något. Vill skriva till dig, hjälpa Peter med matlagning och barn. Önskar att jag hade en knapp som bara kunde stänga av denna jobbiga känsla. Kan du också känna så ibland, eller är det bara jag som är knäpp?
Är så deppig för vi skulle åkt upp till min pappa i dag och vara där över helgen. Vara ute i skogen, fiska och grilla. Har saknat honom så mycket och min lilla bror också. Hade sett framemot det så mycket. Pojkarna packade sina väskor redan förra helgen för att de längtade så. Så sketans typiskt, men vi får ta det näst, nästa helg istället, har vi bestämt.
Såg du att Jessica Andersson ska börja skriva här? Det ska bli jättespännande tycker jag. Hade tyckt det var ännu roligare om Maggan också ville skriva här igen, men jag hörde att Bingo skrivit att hon kanske skulle börja blogga hos Katrin Zytomierska om hon vann Awarden. Vi måste rösta på henne så vi kan få chansen att läsa henne roliga inlägg, trots att det inte blir här hos oss 🙂
Nu måste jag bli frisk, ska vila lite. Tänk att jag är trött trots att jag sovit nästan dygnet runt sedan i tisdags.
Förlåt, snart blir allt som vanligt igen! Jag som t.o.m. bloggade mellan värkarna 🙂
All kärlek!
Idag är det förhoppingsvis sista dagen som jag behöver använda mig av min ”sekreterare” när jag skriver. Nu ska jag iväg till sjukhuset och få svar på mina tester och ta lite nya prover. Hoppas allt går bra för nu börjar jag tröttna på att ligga instängd i mitt sovrum och stirra i taket. För inte mysa med barnen eftersom jag smittar och jag orkar inte ens se på tv. Har inte ätit någon ordentlig mat sedan i tisdags. Igår blev det lite soppa. Vi hörs när jag är tillbaka.
Stor kram och ha en underbar dag.
Hej fina vän. Berättar för Peter vad han ska skriva så han får agera sekreterare. Har fortfarande hög feber men börjar äntligen få hopp om livet igen. Jag har inte lämnat mitt rum sedan i tisdags och vill bara bli frisk. Imorgon ska jag till läkaren igen och få min dom på vad det är för fel på mig. Mitt i allt elände har jag i alla fall en glad nyhet. Vi kan stolt välkomna vår nya härliga bloggerska Jessica Andersson till Bloggfamiljen! Jag är så glad för jag tycker hon verkar vara så mysig och ser fram emot att läsa hennes texter. Så Jessica, varmt VÄLKOMMEN! Längtar till nästa vecka när Henrik och Jessica drar igång.
Fina Jessica! (bild lånad från www.2entertain.com)
Imorgon kan jag förhoppningsvis börja skriva själv igen.
Stor kram och sov gott, min vän.
Hej, fina du. Mår fortfarande fruktansvärt dåligt. Halsen är så svullen att jag inte kan äta något. Jag har precis fått lite Proviva så förhoppningsvis kan jag få i mig lite. Gör bara så väldigt ont när jag dricker. I mitten av nästa vecka ska vår sida vara uppdaterad och fin. Ska bli kul med lite nytt och fräscht här på sidan. Jag hoppas att du kommer tycka om det. Har sett att många av er redan hittat att Henrik Johnsson ska börja blogga här i nästa vecka och några har redan skickat en hälsning till honom. Det känns bra att du också välkomnar honom. Tror det kommer bli toppen bra! Nu måste jag försöka sova igen.
Kram.
God morgon min vän. Är helt slut i kroppen och ber Peter skriva eftersom jag inte kan röra mig. Jag har fortfarande hög feber och är fast i min säng. Barnen har gått till skolan och Peter är hemma med Liv. Förhoppningsvis är jag bättre lite senare idag men just nu blir det inte mer än en hälsning.
Ha en fin dag och glöm inte uppskatta hur det känns att vara frisk.
Kära vän. När jag skulle gå och hämta pojkarna i skolan i eftermiddags så upptäckte jag att Livs vagn inte fanns här hemma. Den låg i bilen och hade följt med Peter till jobbet. Det är inte särskilt lätt att promenera med en nästan 6,5 kilos bebis i famnen fram och tillbaka, vilket skulle ta minst en timme. Bussen går bara en gång i halvtimmen från oss, så det var bara att beställa en taxi för att hinna. Surt!
Det blev inte mindre surt av detta.
De som var på salongen måste trott att William var världens mest ouppfostrade barn. Han var så sur så tårarna rann och han hade ett mantra om hur elak jag var. När han väl var klar, tyckte han fortfarande att det var hemskt, och frisyren var vidrig, men jag fick ett pytte leende och ett förlåt till sist. Hon klippte knappt någonting, tog bara bort de värsta av hans 70-talspolisonger och framtill så han kan se bättre.
Mamma hämtade oss och vi begav oss ut i skogen.
"Fullkitade" med gummistövlar och insmetade i fästingmedel.
Fick en chock när vi möttes av denna syn i den vackra skogen. Några riktiga idioter hade dumpat massor av sopsäckar i naturen, det fanns t.o.m. gamla toasitsar, bildäck och matavfall. Vidrigt!
Det såg ut som en ghettoskog, men vi letade oss vidare. Ingen svamp så långt ögat kunde nå, ingen ätlig i alla fall, bara flugsvamp och bajs.
Vi hade mackor, varm choklad, muffins och äppelkaka med oss.
Mio tog ingen bajspaus i skogen i dag 🙂
Vår första och enda kantarell hittade vi efter tre timmar då vi var på väg hem. T.o.m. Liv blev glad.
William ville mest bara tälja. Kanske lika bara att köpa en snickarbod till honom, då kan jag ju även stänga in han där, som Emil när han är stygg 🙂
20 meter från bilen hittade vi massor av trumpetsvamp, som vi for hem och stekte med massor av smör och salt.
Minns du att vi var och tittade på ”vår” nya lilla familjemedlem för ett tag sedan? När vi varit där så blev Mio så nysig och de började klia i ögonen. Han är allergisk mot häst, men har aldrig haft problem med hund. Både mamma, pappa och Maggan har hund, som han träffat massor av gånger utan att någonsin reagera på dem. Gjorde ett test och fick svaret i dag, och han är allergisk, så det blir ingen hund för oss 🙁
Vill ni inte ha mig längre?
Usch, vad ledsna vi är nu. Vi som hade längtat så mycket.
I morgon när barnen är lämnade på skolan, så ska jag fara in till stan, har lite saker jag måste fixa.
All kärlek.
Hej min vän. Hoppas att du mår bra. Jag ska precis göra mig klar och gå och hämta pojkarna i skolan. Har en ”fight” framför mig, som kommer sluta i tårar och kortare hår. William kommer tycka att jag är världens elakaste mamma och tårarna kommer spruta. Han ska till frisören!
Efter det ska vi möta min mor och bege oss ut i skogen och plocka svamp.
Hör av mig med bilder senare i kväll.
Önskar dig en fin dag och början på veckan. Du är värdefull!
Puss och kram
Forts. från förra måndagen.
Jo, som sagt, hur skulle de sett ut i världen om barnen tidigt i livet fått se människor som jublade när någon hjälptes åt eller om en medmänniska varit tillhands varje gång någon inte klarade av att lösa problemen på egen hand. Egentligen är det ruggigt att veta, hur otroligt stor betydelse förebilderna har. Att dagligen, se och höra, hur olika religionstolkningar, politiska uppfattningar och inte minst varierande ”rätt och fel” tänkande leder till ovänskap och krig. Men med medvetenhet om detta har vi, som jag ser det, stora valmöjligheter att förändra mycket av allt det som vi tycker förstör både för oss i den lilla, nära privata världen som i den stora långt där borta. Inom kvant fysiken kan vi lära, ”så som i det lilla, så och i det stora.”
Mitt lilla Fredagsnöje är att gå till skolan och medverka som inspiratör och handledare. Just nu är jag i en stor andra klass bland härliga flickor och pojkar i den ålder där det redan tydligt syns vilken påverkan de fått. Till min stora förvåning och besvikelse upptäckte jag nu i fredags hur en hel del av barnen saknade förmågan att dela med sig. I det teaterstycke som vi sätter ihop, jag och barnen, ingick bland annat att alla julklappar försvunnit (barnens ide´) och hela sagan går nu ut på att återfinna dem. Sagan fortlöper hur bra som helst, vi har gjort många föreställningar tillsammans i både Förskolan och i första klass och stort sett alla tycker det är jättekul med våra sångteatrar. Det är inte i det sammanhanget det visar sig, tvärt om, förslagen på lösningar är ofta med gemensam hjälp av diverse Mirakel.
Det var i samband med vid-sidan-om arbetet det visade sig. Jag frågade om barnen kunde tänka sig att ta med sig tre olika saker hemifrån, något som var deras, helt rent och fint skulle det vara, något de kunde undvara, kanske växt ifrån osv. Tanken är att allt dessa 40 barn (och lärare naturligtvis) tar med sig samlas i en stor korg. Det kan vara vad som helst, smått eller större. Alla sakerna kommer barnen att slå in i vackra guldpaket i skolan och när vi använt dem i föreställningen säljer vi dem och låter pengarna gå till barn i världen som aldrig fått någon julklapp alls. Detta skulle bli utmärkta lektioner, bara att lära sig göra vackra paket med snören och div. dekorationer är en motorisk koordinationsövning och tålamodet får sin träning. Hur mycket pengar det blir om varje stort paket kostar si eller så och om det eller det antalet som säljs per dag, kan bli hur många bra matte lektioner som helst. Skyltar och etiketter ska skrivas och funderingar om hur man ska kunna markera paketen i ev. kön eller ålder utan att röja innehållet ska kluras ut. Det kan, om man så önskar, ske inslag i ”fabriksform” där det går på löpande band, man kan utveckla ”paketen” hur långt som helst. Allt i en vettig inlärningsform för livet.
Den stora glädjen att få uppleva att man hjälpt en medmänniska var ju givetvis själva grundsyftet och det var just där jag upptäckte hur otroligt olika barnen redan som 8-9 åringar reagerade. Av 40 barn var det bara 13-14 stycken som omedelbart, villigt och glatt räckte upp handen på min fråga om vem som ville glädja de barn som inget har. Jag trodde först att jag förklarat dåligt trots min ansträngning att göra det så tydligt jag kunde. Men, jo de hade förstått men saknade lust, ville inte helt enkelt. Min förvånande reaktion med ytterligare förklaring väckte några till som ”ombeslutade” sig raskt men många ville helt enkelt inte. ”Måste det vara tre saker, räcker det inte med en eller två?” sa någon och jag svarade att det var väl bättre än inget alls, men om det ska bli något av det är tre det minsta antalet, gärna fler om någon vill. ”Men kan vi inte få behålla pengarna själva?”, kom från ett annat håll. Jag valde att inte svara men fröken AC ryckte in med att barnen kanske först måste fråga om de FÅR för sina föräldrar. Pojken vid min sida sa spontant ”jag vet redan att jag får”. Sen blev det bestämt att de ska undersöka saken tills nästa fredag, då vi får väl se hur det går, men min fundering fick ”näring.”
Är så många barn redan fostrade i ”ditt vill jag ha, men mitt får du inte”, är så många barn osäkra på om de kan fatta beslut i frågor som rör dem själva? Om detta är praxis i många hem vill jag uppmana alla att fortast möjligt visa barn hur vi vuxna bryr oss om varandra och villigt delar med oss till de som behöver det, var vi än befinner oss. Jag kommer att fortsätta dessa tankar ännu en måndag så tills dess fundera lite på hur ni själva gör?
Nu känns Hösten bakom sensommarsolen.
Ha en skööön vecka.
Kramar Lou
God kväll. När inte pojkarna är hemma så hamnar jag och Peter i en tonårspsykos, vi behöver inte vara särskilt aktiva, laga nyttig mat eller bry oss så mycket om något. Liv är glad vad vi än gör, hon sover ett par timmar, ligger vaken en stund och pratar, skrattar och gosar och vilar en stund till. Så med andra ord helt perfekt och underbar 🙂
Vi har gjort en enda sak idag förutom att inte göra någonting, och det var att ha samfällighetsmöte och äta jättemuffins med våra fina grannar. Annars har vi varit ytterst dekadenta.
Blev så fruktansvärt sugen på denna "köttfärssås", eller snarare purén. Den både ser ut och smakar som barnmat.
Efter att ha kokat snabbmakaroner och geggat i såsen och riven ost, bjöd jag Peter på denna rätt, som är allt annat än en gastronomisk matupplevelse. Ser ut som den kom upp igen.
Förstod inte varför jag varit så sugen på denna rätt när jag åt den, ändå åt jag tre portioner. Liv verkade gilla det hon såg.
Nu ska jag återgå till min puff, där jag spenderat de senaste timmarna framför en film, för nu är det dags för en till.
Liv har somnat för natten och Peter gör nog det snart också. Själv känner jag mig inte alls trött.
Längtar efter William och Mio. Min mamma kommer hit i morgon, och då ska vi ut och leta svamp i skogen. Sist vi gjorde det kom jag bara hem med en fästing. Hoppas på mer kantarelltur denna gången, och jag ska spraya mig med fästingmedel på hela kroppen.
God natt.
All kärlek.
Hej min vän. Har du haft en bra helg? Hoppas att du mår bra. Jag tog en sväng på stan i går. Min bästa vän Jessica ville fira mig i efterskott och bjöd ut mig på en kväll i sus och dus. Vi har lånat en kompis lägenhet inne i stan, där vi sovit i natt. Innan vi gick ut så satt vi och pratade, åt pizza och hade en trevlig liten ”förfest”. Vi kom på oss själva med att vara allt annat än unga och hippa 🙂
Jag och Jessica satt och skrapade bingolotter...
... och vi diggade inte till ungdomlig musik på MTV, utan satt och tittade på "Här är ditt liv" med Ingvar Oldsberg. Vi är lite ursäktade för att det var Mikael Persbrant som var gäst.
Jag har verkligen inte koll på någonting när det kommer till dagens musik och artister mm. Bara att jag kallar det ”dagens”, får mig att känna mig som en gammal tant, och jag börjar nog snart använda uttrycket ”Dagens ungdomar”!
Liv var i chock övar sina ohippa föräldrar 🙂
Vi hade i alla fall en rolig kväll, trots att vi inte längre dansar i vardagsrummet till en ny cool hiphop-låt och dricker vodka med fanta ur petflaskor.
Jag och Jessica dansade som tokar så fort en låt från allt annat än 2000-talet spelades. Vi sjöng högt med i våran tids hitlåtar, och såg med all rätt säkert ut som två gamla morsor på stan, som inte varit ute sen Luthers tid.
Nu sitter jag och väntar på att Liv ska vakna så vi kan bege oss ut och äta brunch på något av stadens restauranger. Hon har en förmåga att somna så fort vi ska göra något och en motsatt förmåga av att vakna när vi vill sova. Just nu ligger hon raklång tvärs över sängen och har sträckt ut sig så att hon ser ut som hon ska hoppa en ljushopp. På tal om ljushopp så fick jag riktiga barndomskänslor när jag såg Mios alla simmärken han tagit. Tänkte tillbaka till tiden då man tog Baddaren och Magistern. Det skulle ”kokas kaffe” i vattnet och man skulle dyka till botten och hämta sand. Själv var jag livrädd för mörkt vatten och så fort vi dök så blundade jag. Alla andra barnen kunde titta under vattnet men det kunde (vågade?) inte jag. Resultatet blev att jag dök rakt in i bryggan med huvudet först framför simskolans snyggaste kille. Hoppas Liv blir tuffare än mig.
Må gott.
Stor kram.