Det förekommer cookies på hannahgraaf.com. Genom att fortsätta läsa på hannahgraaf.com godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

22:22 | september 13, 2009

Lou Rossling

Forts. från förra måndagen.

Jo, som sagt, hur skulle de sett ut i världen om barnen tidigt i livet fått se människor som jublade när någon hjälptes åt eller om en medmänniska varit tillhands varje gång någon inte klarade av att lösa problemen på egen hand. Egentligen är det ruggigt att veta, hur otroligt stor betydelse förebilderna har. Att dagligen, se och höra, hur olika religionstolkningar, politiska uppfattningar och inte minst varierande ”rätt och fel” tänkande leder till ovänskap och krig. Men med medvetenhet om detta har vi, som jag ser det, stora valmöjligheter att förändra mycket av allt det som vi tycker förstör både för oss i den lilla, nära privata världen som i den stora långt där borta. Inom kvant fysiken kan vi lära, ”så som i det lilla, så och i det stora.”

Mitt lilla Fredagsnöje är att gå till skolan och medverka som inspiratör och handledare. Just nu är jag i en stor andra klass bland härliga flickor och pojkar i den ålder där det redan tydligt syns vilken påverkan de fått. Till min stora förvåning och besvikelse upptäckte jag nu i fredags hur en hel del av barnen saknade förmågan att dela med sig. I det teaterstycke som vi sätter ihop, jag och barnen, ingick bland annat att alla julklappar försvunnit (barnens ide´) och hela sagan går nu ut på att återfinna dem. Sagan fortlöper hur bra som helst, vi har gjort många föreställningar tillsammans i både Förskolan och i första klass och stort sett alla tycker det är jättekul med våra sångteatrar. Det är inte i det sammanhanget det visar sig, tvärt om, förslagen på lösningar är ofta med gemensam hjälp av diverse Mirakel.

Det var i samband med vid-sidan-om arbetet det visade sig. Jag frågade om barnen kunde tänka sig att ta med sig tre olika saker hemifrån, något som var deras, helt rent och fint skulle det vara, något de kunde undvara, kanske växt ifrån osv. Tanken är att allt dessa 40 barn (och lärare naturligtvis) tar med sig samlas i en stor korg. Det kan vara vad som helst, smått eller större. Alla sakerna kommer barnen att slå in i vackra guldpaket i skolan och när vi använt dem i föreställningen säljer vi dem och låter pengarna gå till barn i världen som aldrig fått någon julklapp alls. Detta skulle bli utmärkta lektioner, bara att lära sig göra vackra paket med snören och div. dekorationer är en motorisk koordinationsövning och tålamodet får sin träning. Hur mycket pengar det blir om varje stort paket kostar si eller så och om det eller det antalet som säljs per dag, kan bli hur många bra matte lektioner som helst. Skyltar och etiketter ska skrivas och funderingar om hur man ska kunna markera paketen i ev. kön eller ålder utan att röja innehållet ska kluras ut. Det kan, om man så önskar, ske inslag i ”fabriksform” där det går på löpande band, man kan utveckla ”paketen” hur långt som helst. Allt i en vettig inlärningsform för livet.

Den stora glädjen att få uppleva att man hjälpt en medmänniska var ju givetvis själva grundsyftet och det var just där jag upptäckte hur otroligt olika barnen redan som 8-9 åringar reagerade. Av 40 barn var det bara 13-14 stycken som omedelbart, villigt och glatt räckte upp handen på min fråga om vem som ville glädja de barn som inget har. Jag trodde först att jag förklarat dåligt trots min ansträngning att göra det så tydligt jag kunde. Men, jo de hade förstått men saknade lust, ville inte helt enkelt. Min förvånande reaktion med ytterligare förklaring väckte några till som ”ombeslutade” sig raskt men många ville helt enkelt inte. ”Måste det vara tre saker, räcker det inte med en eller två?” sa någon och jag svarade att det var väl bättre än inget alls, men om det ska bli något av det är tre det minsta antalet, gärna fler om någon vill. ”Men kan vi inte få behålla pengarna själva?”, kom från ett annat håll. Jag valde att inte svara men fröken AC ryckte in med att barnen kanske först måste fråga om de FÅR för sina föräldrar. Pojken vid min sida sa spontant ”jag vet redan att jag får”. Sen blev det bestämt att de ska undersöka saken tills nästa fredag, då vi får väl se hur det går, men min fundering fick ”näring.”

Är så många barn redan fostrade i ”ditt vill jag ha, men mitt får du inte”, är så många barn osäkra på om de kan fatta beslut i frågor som rör dem själva? Om detta är praxis i många hem vill jag uppmana alla att fortast möjligt visa barn hur vi vuxna bryr oss om varandra och villigt delar med oss till de som behöver det, var vi än befinner oss. Jag kommer att fortsätta dessa tankar ännu en måndag så tills dess fundera lite på hur ni själva gör?

Nu känns Hösten bakom sensommarsolen.

Ha en skööön vecka.

Kramar Lou


0 kommentarer



Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Jag accepterar villkoren som finns här