Det förekommer cookies på hannahgraaf.com. Genom att fortsätta läsa på hannahgraaf.com godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

10:20 | september 7, 2010

Tur att huvudet sitter fast

Hej min vän. Hoppas att allt är bra med dig. Jag är så fruktansvärt glömsk och virrig. Var hos min kära mor och Gunnar igår och glömde så klart min kamera där. Och tre dagar förra veckan så har jag lagt min väska och mobiltelefon på biltaket. När jag ska lyfta in eller ur Liv så brukar jag lägga mina saker där tills vidare, och glömmer dem förstås i stort sett varje gång! Två av gångerna kom jag på det timmar efter att jag lämnat bilen, som tur var när jag kommit hem. Men en av gångerna kom jag på det efter att ha kört ett par kilometer i 70. När jag stannade vid vägen så gled väskan och mobilen ner på marken. De låg kvar! Jag letar efter min mobil och plånbok flera gånger om dagen. Glömmer alltid bort var jag lägger mina saker men har full koll på Peter och barnens saker. De frågar mig hundra gånger om dagen var deras saker ligger och jag vet alltid 🙂
Pojkarna skrattar än idag åt då jag glömde vart jag lagt Liv. Förra sommaren lade jag Liv för att sova och glömde helt bort var. Jag tittade i vagnen, i soffan och i allas sängar, men ingen Liv. De få sekunderna av panik kändes som en evighet tills jag kom på att hon låg i vårt svala badrum och sov. Då kunde jag skylla på gröthjärnan som uppkom i samband med att jag ammade, men vad ska jag skylla på idag 🙂
Ska åka till Kungsängen senare idag och hämta kameran. Vi var där igår och åt Gunnars fantastiska kinamat. Alla i familjen har den rätten som en stående önskan vid födelsedagar etc. Innan middagen var jag, mamma och barnen i Barkarby outlet och kikade. Hittade en jättefin regnjacka och lite andra bra plagg inför hösten. Ska visa dig så snart jag har min kamera igen.

En smått förvirrad människa.
Hej på en stund.
Tack för att Du finns.
All kärlek


27 kommentarer



27 kommentarer om “Tur att huvudet sitter fast”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Jag accepterar villkoren som finns här

  • åhh fina hannah 🙂
    du e inte ensam om att va glömsk.
    trots att ja inte ammade savis så e mitt minne frukansvärt dåligt..
    så vi kan nog slå våra kola huvuden ihop 😉
    plånboken nycklar nappar allt glmöömer man va man har lagt de..
    fast mina tonåringar e värre än mig 🙁
    dom har tom va dom har ätit i bamba under dagen i skolan ….
    ha en fin dag i solen 😉
    kram

    Svara
  • det är kanske just för att man ska hålla reda på alla andra som man glömmer sitt eget. hur ofta är det inte som man tänker: att nu är jag smart å lägger det på det här stället så jag inte glömmer….men man gör det iallafall. Vi mammor har nog för mycket i görningen hela tiden….

    Svara
  • Hej Hannah!Jag hade en fråga varför ni har valt att lämna Liv vid så tidig ålder på förskolan? Jag är väldigt nyfiken på varför? Har du börjat jobba med din skönhetssalong på dagarna igen, eller vad är det du gör dagtid? Skulle vara intressant att veta hur du tänker angående barnomsorg vid så tidig ålder, eftersom du nämnde att du hellre ville ha dagmamma egentligen.Hur kommer det sig att Peter inte är pappaledig en längre period? Hur tänker ni angående fördelningen där? Där vi bor är det knappast några som låter sina barn börja förrän de är runt 2 år,eftersom små barn, särskilt runt 1 år, vanligtvis är i en känslig fas där de är mer beroende av sina föräldrars närvaro än någonsin. Medvetenheten runt detta verkar ha ökat hos många föräldrar. Jag är jättenyfiken på hur du tänker kring detta? Lämnar du iväg henne även om du har en ledig dag, och i så fall varför? Vore intressant om en diskussion kring detta, som omväxling ifrån allt annat som skrivs på den här bloggen. Vänliga hälsningar!

    Svara
  • Jag var pappaledig i 4 månader och det var en fördelning som fungerade bra för oss efter hur våra respektive jobbsituationer såg ut. En annan anledningen till detta är att de regler för föräldrarledighet gör att den som tjänar mest förlorar något otrolig på att vara hemma. Lägg till att dessutom är egen företagare så är reglerna än värre. Därför var det inte hållbart under en längre period. Att lämna ett barn på 1.5 år på dagis är enligt mig inte oerhört tidigt så jag förstår inte diskussionen kring det. De flesta på vårt dagis är i den åldern, somliga yngre andra äldre. Jag tror det är bra för barn att få leka i grupp med andra barn, oavsett om du är hemma eller jobbar. Sedan är barn olika utvecklade och har olika grader av trygghet vilket är ytterligare en anledning varför det inte bara går att sätta en siffra när dagis är rätt. Jag utgår från att ingen förälder tar beslut där deras barn tar skada. När båda arbetar är det svårt att vara hemma i två år om du inte har fickan fylld med pengar men kan man vara det så hatten av och grattis! Jag ser inget problem med att låta ditt barn vara på dagis även om du skulle vara hemma på dagen. Speciellt inte om du har ditt kontor i hemmet. Det är precis som ifrågasätta varför du som arbetar på en arbetsplats inte låter ditt barn vara med på ditt jobb. Tror det är viktigt att förstå att vi alla lever olika liv så det som kan vara fel för dig kan vara rätt för någon annan som lever på ett annat sätt. Att behöva förklara vad du gör varje dag, timme för timme, känns bisarrt. Det viktigaste är att hitta en form som passar sin egen familj och bara utgå från sin egen verklighet.

    Svara
  • Jag håller med Waldorf. Det hade varit intressant att höra vad du tänker kring de frågorna.
    Kram!

    Svara
  • 😀 Skrattade gott åt att du en gång glömt var du lagt Liv nånstans. Du ser väldigt glad och lite lurig ut på bilden.
    Tack för att du finns du med Hannah! 🙂

    Svara
  • Tack för ett intressant och bra inlägg! antar att det var du Peter som skrev, och jag håller med dig i en del och en del inte.Skulle vara intressant om Hannah skrev också, jag är nyfiken på vad hon jobbar med till vardags? För inte börjar väl Liv på dagis om en förälder fortfarande är hemma utan jobb? ja alla barn är olika utvecklade, det stämmer, men följer man barnets utveckling efter vissa utvecklingsstadier,( och det vore ju befängt att helt förkasta evidensbaserad barnpsykologi) så är barnet först redo att vara ifrån sina föräldrar längre stunder vid 3-års ålder. Kan man prioritera, det vill säga kanske leva sparsamt och till exempel inte resa, mm så tycker jag att det är att föredra de få åren barnet är litet. För oss var det ingen självklarhet att ha våra barn hemma länge rent ekonomiskt, men vi drog ner på mycket som vi vanligtvis brukade göra annars. Är man egenföretagare så är det inte enkelt att vara ledig länge, jag vet! Personligen skulle jag inte ha mage att lämna mitt drygt 1-åriga barn till dagis om jag var ledig? Självklart vill man väl passa på att umgås så mycket man kan. Och jag är helt övertygad om att en 1 1/2- åring har det allra bäst med mamma eller pappa! Självklart är social gemenskap viktig, men öppna förskolan ngr timmar med förälder räcker gott och väl. Sociala varelser blir de förr eller senare:)Idag är det alltför stora barngrupper och få personal, och barnpsykologer och forskare har slagit larm om konsekvenserna med detta. Större barn, från kanske 3-4 år har det nog bättre på dagis än ensam med sin förälder,men idag tror jag att en del lämnar på dagis tidigt för att de inte orkar ta hand om allt det slitsamma som det också innebär att ha små barn.

    Svara
  • P.s Jag glömde skriva en sak: Peter, jag tycker självklart att man ska utgå ifrån sin egen familjs situation, men framförallt BARNETS situation! Och därefter göra prioriteringar att kanske ge mer av sin tid, och istället ha mindre pengar att röra sig med en period.

    Svara
  • Givetvis utgår man från barnets situation. Vet inte riktigt vad du vill komma fram till och trodde inte man skulle behöva förtydliga något sådant. Klart att man kan välja extremfallet att sitta i en hydda i skogen, göra kläder av det naturen erbjuder och köra hemskolning men någonstans finns det en verklighet 2010 med jobb och utgifter utan att du prioriterar pengar framför din familj. Man kanske helt enkelt vill ge sina barn en trygghet istället för att flytta när det är dags för barn? Vi är egna företagare och arbetar ofta hemma. Det går inte att arbeta hemma om du samtidigt har barnen hemma. Att säga att man som förälder förkastar barnpsykologer för att barnen inte är hemma till 2-4 års ålder känns märkligt. Man kan försköna verkligheten men få personer har möjlighet att gå hemma i 2-4 år och framför allt vill många inte det. Jag är helt övertygad, trots att jag saknar utbildning inom området, att ett barn inte tar skada av gå på dagis några timmar om dagen innan 2-3 års åldern. Öppen förskola kanske passar dig. Vara hemma till 5 års ålder kanske passar någon annan. Bo i skogen och leva på bär en tredje. Min poäng är att så länge föräldrar ser till att sina barn mår bra ska man inte behöva sitta och försvara hur din familj lever sitt liv. Personligen skulle jag inte vilja gå hemma med barn i 2-4 år och jag är helt övertygad att min dotter inte kommer bli en psykopat pga det. Hon har hur kul som helst när hon leker med jämngamla. Kanske slutar det med att vi har ett gäng psykopater i Sigtuna om 15 år men det skulle förvåna mig mycket om just denna dagisgrupp är så annorlunda mot övriga Sveriges grupper.

    Svara
  • jag håller me dig Peter…
    barn behöver träffa andra barn med.
    liv å min lilla e lika gamla började på dagis
    för en mån sen
    barn utvecklas olika,
    ja önskar ja kunde stanna hemma tills hon e 2-3 men ja har inte råd… vem skulle betala mig???
    staten?
    jag är ensam med ett x antal barn de skulle inte funka om ja inte jobbade, skulle bli bli vräkt å få bo på gatan, mina barn skulle bli ifråntagna…
    så ja förstår inte va du vill waldorf…..
    för han man satt barn till världen så får man försörja dom me 😉
    jag älskar mina barn vilkorslöst men har man inte råd å e inte miljonär så funkar de inte att va hemma i dagens läge..
    spara in på resor. .de e inte alla som har råd att åka….
    du waldorf kanske har gott om pengar… då kan du dela me dig 😉

    Svara
  • Hej Waldorf. Tycker Peter gav ett bra svar men det gav dig inte riktigt någon klarhet i vad jag egentligen gör om dagarna, och hur länge Liv går på dagis. Vilka beslut och varför vi tar vissa beslut är vår ensak men jag tycker att det är ett intressant ämne så varför inte svara 🙂 Jag skulle egentligen jobbat i Göteborg under hösten. Nu sköts tyvärr projektet på framtiden och jag behöver denna höst till att hitta andra vägar, nya jobbmöjligheter etc. Att vara egenförtagare med olika inriktningar, som ex innebär att skriva för olika tidningar, fotojobb etc, gör att jag inte sitter på ett jobb med kollegor och en chef varje dag, utan jag jobbar mycket hemifrån. Förutom de dagar då jag är i stan på möten och annat som hör jobbet till. Liv älskar dagis och har inte gråtit en enda gång då jag lämnat henne. Hon går på dagis i fyra timmar och under de fyra timmarna leker hon med jämnåriga kompisar, äter och sover middag. Något som hon behöver och mår bra av. De dagar jag inte jobbar är hon hemma med mig, och det är minst en dag i veckan som jag bestämt mig för att lämna allt jobb. Jag har inte tagit ut någon mammaledighet sedan hon föddes och har heller inte råd med det. Jag kan inte skriva för tex Aftonbladet och fakturera om jag är mammaledig och jag har tjänat mer på att jobba men samtidigt vara hemma med henne än att ta ut min fjuttiga mammapeng som jag inte klara mig på. Det har gått bra när hon var bebis och sov mycket och inte krävde samma stimulans och passning, men det är omöjligt att sitta i möten eller koncentrera sig på att skriva mm med ett nyfiket barn som vill leka och behöver full uppmärksamhet. Om hon satt hemma med mig så skulle hon bli understimulerad och jag fattig. Mitt hem är mitt kontor. Allas situationer ser olika ut och alla barn är olika. Liv är en trygg och stark flicka som gillar förskolan, kompisarna och leken. Hade jag obegränsat med pengar och inte behövt jobba så skulle jag ändå låta mitt barn få gå några timmar på förskola eller dagmamma i veckorna. Barn mår bra av förskolan tror jag, i alla fall om man har turen att ha sitt barn i en lugn och fin förskola med trygga pedagoger som Liv har. Nu kan jag inte skriva mer för Liv vill ha mat 🙂
    Kram
    /H

    Svara
  • Hej Hannah! Väldigt bra och intressant inlägg! Ja, ämnet är intressant och ämnet brukar ju ofta debatteras i media; ämnet berör och åsikterna är många! Fyra timmar om dagen är ju helt optimalt, det är inte många som tänker som du gör, eller kanske kan lämna så korta dagar. Men jag förstår ändå inte riktigt vad du skriver/jobbar med? Har du flera olika krönikor och vad gör du som egenföretagare? Vilken inriktning är det? Har du någon utbildning? Ja, du skrev ju att du eftersöker nya jobbmöjligheter, men inom vilken yrkeskategori? Jag är verkligen en nyfiken person..:) Jag tror också att förskola är stimulerande för barn, men många börjar dock på tok för tidigt och går lååånga dagar. Idag prioriterar många att tjäna mer pengar än vad de behöver, istället för att ge sina barn av sin TID.Skaffar man barn ska man veta att det finns tid för dem! Även om det går jättebra för Liv, så finns det många barn som har det jättetufft att vara ifrån sina föräldrar! jag var inne på en blogg en gång där diskussionen gick het om samma ämne, och det var flera anonyma förskolefröknar som skrev om att det är också en oerhörd ansträngning för barn att vara hemifrån många timmar varje dag! De måste vara starka, hålla tillbaka tårarna, anpassa sig efter grupper och dela på uppmärksamheten av några få pedagoger. Det kan liknas vid en arbetsdag, och ljudnivån är ofta hög! Alla föräldrar borde själva prova att vistas på ett dagis i 8 timmar!! Man blir helt slut..;) Tyvärr är barngrupperna på tok för stora på många ställen i landet! En missuppfattning bland föräldrar är att man tror att barnet är ”tryggt” när det inte reagerar när mamma eller pappa går.Forskning har visat motsatsen. Det är väldigt intressant hur komplexa även små barn är! När ett litet barn ignorerar föräldern så har man mätt barnets stressfrekvens, puls andning och utsöndring av stresshormoner. Forskningen har visat att barnet ”stänger av” smärtan över att bli lämnad och befinner sig fysiskt på samma nivå som vid akut fara, rent fysiologiskt.Ett litet barn kan inte förstå att förälderna kommer tillbaka utan hanterar övergivenheten genom att helt enkelt stänga av, även om kroppen är i uppror. Även om det är hemskt, så är det intressant hur vi människor, och även små barn, gör för att skydda sig från svek, mm.Tack för fina svar och fler få gärna säga sina åsikter i ämnet!:) Kram

    Svara
  • Det är inte lätt att vara förälder om forskning visar på att ett barn som upplevs som tryggt i själva verket är i samma stadie som vid akut fara. Betyder det att barn som skriker och gråter är trygga eller att alla barn mår dåligt? Förstår inte forskningsresultatet riktigt om jag ska vara helt ärlig.

    Svara
  • Hejsan. Jag har läst en del barnpsykologi, men är förstås inte en expert inom ämnet.Och har evidensbaserad fakta/kunskap från mina egna barn.Har tre barn själv, den yngsta har ej börjat på dagis ännu då hon är snart 7mån bara. Det har gjorts forskning på att barn mår bättre av och blir även mer utåtriktade när de går på ”dagis” och vistas i barngrupper! De som kommer direkt hemifrån till skolmiljö är oftast mer tillbakadragna och tar inte för sig på samma sätt som de barn som vistats just på dagis. Mina två söner som är 13 och snart 11 har mått ypperligt av att vistas på förskola från ca 1.5 års ålder och även då knytit kontakter inför skollivet som ju också blir en trygghet för barnen, att ha kompisar de känner igen i skolan. Ha det bra.

    Svara
  • Det jag läst handlar om anknytningsteorin och är väldigt intressant. Forskningen gjordes på mindre barn, det vill säga barn som inte ännu kan kommunicera eller förstå hur länge mamma eller pappa försvinner. Ja, enligt anknytningsteorin så är det ”sunt” om barnet blir ledsen och gråter eller visar någon form av reaktion när ”tryggheten” försvinner. Men självklart handlar väl inte det om barn som fått in dagis som rutin eller blivit större så att de helt enkelt tycker att det är roligare att leka på dagis än att vara med föräldern konstant. Måste erkänna att när våra tvillingar började hos dagmamman vid 2 1/2 års ålder så tror jag inte att de var så ledsna när vi gick..Otrygga med andra ord..?:) Eller så var de så pass till åldern att de ville vara där och förstod när vi sa att vi kommer snart tillbaka. Ska efterforska exakt vart jag läst studien, för det är egentligen nödvändigt med en tydlig referens när man skriver om forskningsresultat som jag gjort. jag kan ge ett exempel: Jag och min lilla familj åkte en gång på en utflykt till en strand med ngr bekanta till min man. De hade en dotter som var precis ett år och börjat på dagis. Dottern gick långa dagar varje dag, och föräldrarna var mitt uppe i karriären båda två. Vi åkte alla vattenscooter i omgångar och föräldrarna åkte båda iväg på en åktur tillsammans. jag kom håg att dottern inte reagerade med en min när de flög i väg över vattnet, utan jag tog hennes hand och vi ”tultade” iväg. jag var helt häpen och tänkte wow, vilket ”tryggt” barn som bara går iväg med en helt främmande människa sådär! Men reaktionen hos dottern säger då något helt annat om man hänvisar till anknytningsteorin.Och den är ju inte direkt bara ”påhittad” av några outbildade lekmän inom ämnet..Hur som, alla barn är olika och mår bra av olika former av stimulans, men jag tycker att vårat dagissystem är lika märkligt som bra! Alltså märkligt att väldigt många föräldrar föredrar en god ekonomi framför mer tid med sina barn. Det går att sänka levnadsstandarden om man är beredd på vissa uppoffringar! Sedan vet jag självklart att det finns de som måste jobba mycket för att överhuvudtaget få det att gå runt.Kram

    Svara
  • Tyckte din anknytningsteori var så intressant att jag googlade på den. Teorin bygger på lite andra parametrar än de du beskriver men jag väljer att inte fortsätta diskussionen. Är ganska övertygad att det är relativt få barn som tar psykisk skada av att gå i förskola innan 2-3 års ålder. Däremot är alla fria att uppfostra sina barn efter eget sunt förnuft och med ett sunt förnuft kommer insikten av att inte döma andra familjer där man inte vet hur deras vardag eller övriga liv ser ut. Bara en tanke.

    Svara
  • Mitt svar är till dig Waldorf.

    Svara
  • ja nu hamnade det lite fel.

    Svara
  • Jösses!

    Svara
  • Jag håller med dig. Jösses! :S

    Svara
  • Jag vill egentligen inte vara med i denna diskussionen bara lite .Men vill bara först och främst berätta att jag jobbat som pedagog i Förskolan i över 20 år på rena småbarnsavdelningar.Under alla dessa år vet jag inte något barn som tagit någon psykisk skada över att vistas hos oss.Nu vet jag inte vilken kommun du bor i.Men i min kommun börjar barnen i Förskolan mellan 12mån-18 mån.inte senare.Nu bor inte jag i en rik kommun vilket du tycks göra.Jag har själv 3 barn varav alla är vuxna idag.De två äldsta är idag 37 och 34 dom var jag hemma hos tills dom började skolan.Men hade jag vetat vad jag vet idag så skulle dom börjat redan vid ca. 18 mån. ålder,vilket jag inte har någon lust att dela med mig här.Alla barn är olika som tur är.Bara för att vi får barn kan ju inte hela världen stanna upp.Vi måste ju trots allt försörja oss.Många lever ju idag som ensamstående föräldrar och då har man faktiskt inget val.Ha en fortsatt bra kväll.Marita.

    Svara
  • Ja visst är anknytningsteorin intressant, men studien var ju en del för sig.Självklart ska man inte döma, men idag är alla såå rädda att trampa varandra på tårna, och undviker diskussioner för att man är rädd att såra eller verka annorlunda. Och jag kan ärligt säga att jag tycker att det är ett konstigt samhälle vi lever i när många människor, som jag skrev, hellre reser, shoppar, och lägger pengar på ”lyx” istället för att avstå det en period och fokusera på barnen. Barn behöver tid, och vi har väl inte satt dem till världen för att endast träffa dem på helgerna? Nu drar jag det till sin spets, och jag generaliserar och syftar inte till någon särskild. Men komikern magnus Betnèr gjorde ett briljant uttalande angående vår strävan efter en hög materiell standard kontra våra barn. jag kommer inte ihåg ordföljden riktigt men det är bara att googla på Betnèr och ”dagis”. jag tror han säger något i stilen .” När mamma och pappa säger att de älskar dig mest i hela världen, menar de EFTER sommarstugan, den nya bilen och de dyra resorna”….Klockrent. Men självklart syftar han på de mer välbeställda, och även jag. Man kan faktiskt klara sig utan dyr shopping, resor, hotell och fina middagar en period om man gör den prioriteringen! Men vi lever i ett samhälle där hög materiell standrad är tecken på lycka och framgång.Ju mer vi får desto mer vill vi ha. Marita: jag är medveten om problematiken kring ensamstående föräldrar som sliter för att få det att gå runt, och de kanske inte vill något hellre än att vara mer med sina barn men har inget val! Dock ha jag ensamstående kompisar som visserligen har bra utbildning, men har valt och kunnat jobba deltid, trots att de varit själva. Avstått bil, bor billigt, drar ner på flera onödiga kostnader. Kram från mig

    Svara
  • Du generaliserar inte alls som du skriver. Nummer ett så har du tydliga anspelningar i din text på att vår familj lämnar bort barnen av ekonomiska skäl och nummer två så innebär ”generalisera” att man drar allmänna slutsatser. Jag är fullt övertygad av att allmänheten inte är hemma 2-4 år med sina barn (om man inte får flera barn i rad) samt att allmänheten inte lämnar bort sina barn för att tjäna mer pengar. Det enda du gör är att dra slutsatser efter dina åsikter för Anknytningsteorin du nämner innebär inte alls det du pratar om. Sedan kan jag inte låta bli att nämna ditt exempel på två föräldrar som åkte iväg en tur på en vattenskoter i en av dina tidigare kommentarer. Om inte föräldrar ska kunna åka iväg en tur på vattenskoter (vilket brukar innebära högst 10 min) så anser jag att man verkligen har problem med sitt barn. I så fall är det mer en kängrumentalitet (min egen undersökning) som visar att föräldrar som aldrig låter sina barn vara utan sina föräldrar ens i korta stunder kommer få allvarliga problem längre fram i livet. Tänk att aldrig vara ifrån sina föräldrar sina första 4 år i livet. Stackars barn! Vilken verklighet att växa upp i där du aldrig får utvecklas genom nya intryck från andra personer. Jag vill inte att mina barn ska bli introverta. Jag vill att de ska kunna umgås i grupp utan att komma springande till oss så fort något inte blir som de vill.

    Svara
  • Jag håller helt med Peter då det finns helt andra aspekter av anknytningsteorin som jag läst.
    Människan är ju en social varelse och i umgänge med andra så förverkligas de möjligheter som alla har i sig. Anknytningsteorin är inte på något sätt något som bara omfattar de tidiga åren hos ett barn utan den fortgår ju ända upp i vuxen ålder.Att ha trygga och starka band till andra människor runt sig. Och när sådana band hotas att brytas så uppstår olika svårigheter. Och vem säger att det ska uppstå såna problem just om man lämnar sitt barn på dagis vid 1.5 års ålder. Det kan jag inte förstå alls.
    Sorry om jag lägger mig i men kunde inte låta bli då det kändes som det begreppet blev helt förvrängt! Alla människor gör sitt bästa för att ge sina barn en trygg uppväxt och detta har inget att göra med om man åker iväg på resor ibland eller what ever, det är ju ett måste att vårda sitt förhållande också, anser jag! Tack för ordet.

    Svara
  • Jag märker att mina åsikter både missuppfattas och förvrids en aning.Tror du på fullaste allvar att jag menar att föräldrarna inte skulle ge sig ut på en åktur och stanna med oss en stund? Då förstod du inte vad jag menade med resonemanget. Och sedan är inte jag den första som har tagit upp fenomenet om att vi i vårt samhälle tror att lycka är förenat med pengar och en god materiell standard. Att ha en dålig ekonomi är inget att romantisera, men att strävan i livet blir att tjäna mycket pengar känns både andefattigt och ekande tomt. Mycket vill ha mer. Så är mycket av vårat samhälle uppbyggt. Vi inbillar oss att lycka är lika med dyra kläder och en snygg bil. Visst kan man bli glad av det, men det mättar bara för stunden, sedan kommer begäret efter något nytt, ännu flottare. Och det är då jag menar att skulle vi sänka kraven på vår materiella standard så skulle vi få mer tid att umgås och uppfostra våra barn. Och jag har aldrig påstått att 4 åringar ska isoleras och inte få utvecklas med andra barn…? Jag pratar om 1- åringar, och de är väldigt små och beroende av sina föräldrar i mina ögon. Sedan vill jag berätta att det senast för en månad sen gick en het debatt i media där barnpsykologer och terapeuter gick ut och ifrågasatte små barns välmående på dagis. De här tankarna har inte jag själv ”hittat på” ( det vore väl nog så förmätet). Barnpsykologerna hävdade att barn kan få störningar i anknytningen till sina föräldrar om de lämnas bort innan 2-3 års ålder på dagis varje dag och har långa dagar. Forskare har kallat de stora grupperna på dagis för ”strukturell misshandel” och experiment, och varnar för konsekvenserna med vårat system för barnen idag. Att inte ens lyssna på deras rapporter eller kunskap vore ju att ifrågasätta en hel yrkesgrupp som inkompetenta och okunniga?

    Svara
  • Personligen är jag mest fascinerad av din egenutnämnda rätt att döma vår familj. Du vet inte min yrkesbakgrund, lön, känner inte någon av oss och än mindre våra barn. Du vet inte hur vi prioriterar eller anledningar bakom beslut som tas. Trots det tar du dig rätten att döma när vi sätter vår dotter i dagis och hur vi lever vårt liv. Det tyder mer i mina ögon på att du inte själv hittat rätt för i så fall lägger man inte en sådan energi på andra. Det enda jag med säkerhet kan säga är att hade den forskning du refererar till stämt till punkt och pricka hade vi haft en samhälle fyllt av psykopater då jag inte ser att många procent (promille?) av befolkningen har möjlighet att gå hemma med ett barn i 2-3 år om det inte beror på att en ny gravidet uppkommer.

    Svara
  • Tycker du också att landets barnpsykolger och experter dömer föräldrar idag när de försöker förmedla sin kunskap utifrån barnets utvecklingsstadier?
    Tycker du att alla som har annorlunda åsikter än gängse normen inte har ”hittat rätt”? Inom ungdomspsykiatrin och även tidigare i åldrarna kommer barn med stressrelaterade störningar,vilsenhet och depressionsproblematik. Många barn växer upp utan trygga förebilder, utan en vuxen som finns där och har tid att lyssna, bry sig och uppfostra. De uppgifterna har förskolan skött. Istället väljer föräldrar att förverkliga sig själva och tjäna kanske mer pengar än vad som egentligen skulle behövas. Och då talar jag om karriärister, inte ensamstående eller lågavlönade.Gör gärna karriär, men inte båda föräldrarna samtidigt när barnen är små. då kan man gott vänta tills det finns tid och lust att prioritera någon annan än sig själv, nämligen sina barn.Jag drar inga jämnförelser med dig och din familj, utan du tar åt dig över saker som jag inte har riktat direkt emot er. Ni lämnar er dotter ngr timmar om dagen, det är lite skillnad än att vara bortlämnad 7-17 som vissa barn är 5 dagar i veckan. Jag tycker att ni verkar ha en sund inställning, och det skrev jag i ett tidigare inlägg till Hannah. Ni har en familjeblogg och väljer man att lämna ut en del av sitt privatliv och sin vardag får man räkna med åsikter och frågor. Självklart ska det ske med respekt, men jag tycker inte att jag har visat respektlöshet , tråkigt om du har uppfattat det så. I andra forum så har det bara varit ett intressant ämne att diskutera, utan att någon har känt sig dömd eller påhoppad. Att vara engagerad och ha åsikter, vara öppen och ta in ny information, tycker jag är en del av livet. trampar vi på i samma fotspår och tror oss göra rätt i allt utan att ifrågasätta våra normer och ideal, tycker jag tyder på trångsynthet. Jag har många brister som förälder och gör fel varje dag, men försöker lära mig och är öppen för ny input. Men att du uppfattar den här diskussionen negativt är ditt eget sätt att tolka det hela. Allt gott!

    Svara