Det förekommer cookies på hannahgraaf.com. Genom att fortsätta läsa på hannahgraaf.com godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

15:51 | februari 11, 2012

Invigningen

Hej igen min vän. Blev tvungen att ta mig en tupplur nu på dagen med Liv. Jag känner av tidsomställningen. I Indien var vi fem timmar framåt. Det var lite svårt att sova för bebisen lever rövare i magen. Sparkar och rullar runt 🙂

På måndag ska vi på ultarljud. Ska bli så spännande att se vårt mirakel. Är så nyfiken att jag även måste kolla vad det blir. Jag tror att det är en liten pojke som tumlar runt där inne och Peter tror flicka.

Att vi valt att vara med och stötta bygget av ett hem för endast flickor är att flickor är oftast inte önskade. De anses som en last. Flickor kan inte försörja familjen och hemgift när de gifts bort betalas av föräldrarna till flickan. Så hemskt att det är så. Man får hoppas att det blir en förändring i landet, men tills vidare får vi vara med och hjälpa de oönskade flickorna som kastas ut på gatan eller på soptippen.

Det finns så klart många, många små pojkar som också lider, fattigdomen är så stor att man inte kan förstå. Man kan bli matfadder också. Då går den summa man skänker till projekt som mat, vård och värme till de kastlösa, de som bor i slummen under presseningar och som till barn som den lilla pojken som gick runt och tiggde med ett spädbarn på höften.

Tänker på barnet i min mage som föds direkt in i en familj där han/hon kommer få kärlek och allt som dessa barn fattas. Tänk om man kunde ge alla en trygg famn och hem.

Vi invigde den första delen av hemmet innan vi for hem. Det ska även bli en volantärbyggnad för de som vill åka dit och hjälpa till. Även gräva en brunn så de har tillgång till rent vatten står på To do-listan. Marken ska höjas för barnens säkerhet innan monsunregnet kommer och det saknas fortfarande mycket i deras hem.

Ser framemot resan vi ska göra tillsammans framöver, troligtvis redan till hösten eller den här tiden nästa år. Tjoho 🙂

De hade täckt för byggnaden som ännu inte är klar och gjort så fint. Den här dagen var vi många som väntat på.

Marken måste höjas upp till den gröna kanten. Under monsunperioden måste marken vara höjd så de skyddas från ormar och översvämning.

Ett provisoriskt tält hade satts upp för oss, flickorna och gästerna under invigningen.

Jag får dela min mamma med många barn över hela världen.

Linn med sin mamma Lotta. Linn utbildar sig till hantverkspedagog och kommer åka tillbaka till hemmet som volantär och lära flickorna att skapa.

Barnen fick pärlor mm så de kunde göra sina egna halsband och armband som de hade på sig på invigningen.

 

Här klipper vi bandet till deras matsal och kök.

Och här klipper jag bandet till det ena sovrummet.

Glädjen i barnens ögon när de såg sitt hem var helt fantastsikt att se.

Efter invigningen åt vi god mat i nya matsalen. Alla som var där bjöds på mat och invigningen var öppen för alla. Fattiga barn och vuxna från området kom dit och åt.

Nu ska jag grädda våfflor 🙂

Puss och kram ❤


7 kommentarer



7 kommentarer om “Invigningen”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Jag accepterar villkoren som finns här

  • Hej Hannah ! Vad roligt & intressant att få se bilderna från er resa. Vilken upplevelse med både tårar & skratt. De måste varit tufft.

    Lite extra kul var det när jag fick se bilder på Linn. Vi gick i skolan samtidigt & har endel vänner gemensamt. Jag känner henne inte så väl men vilken tjej alltså!

    Ta hand om er, och glöm inte att ni gör ett fantastiskt arbete. Kram

    Svara
  • Jätte kul att följa med på din resa här 🙂
    Förstår att man känner sig ledsen av att se allt elände 🙁
    Tur där finns sådana fina människor som ni<3 Gud vilket arbete ni lagt ner..
    Ha en fortsatt mysig helg 🙂 PS Glöm inte Mello ikväll,

    kram

    Svara
  • Tittar igenom dina inlägg från Indien, gråter några skvättar, ler mellan tårarna. Fylld av tacksamhet för mitt liv och för mina barn – födda rakt in i kärlek och trygghet till skillnad från många, många av världens små. Tacksam för att vi får vara med och hjälpa, genom Bloggfamiljen och andra organisationer. Människan är i grunden god, det tror jag fullt och fast, och sådana här rapporter ger mig hopp om framtiden trots allt. Ingen kan göra allt, alla kan göra något. Kram på dig!

    Svara
  • Vilken fantastisk människa du är, blir verkligen berörd av bilderna. Gick in direkt och skänkte pengar har uppmanat mina vänner på fb att göra det också för ingen kan göra allt men alla kan göra ngt 🙂 Tack för en jättebra blogg kram Camilla <3

    Svara
  • Jag anade att du var en fantastisk människa när man läser på din blogg och ser dig tillsammans med dina vackra barn, men du är ju helt, helt underbar som gör allt detta!!! Jag har också suttit och torkat mina tårar när jag läst igenom allt du skriver om er resa och jag är så tacksam för det jag har och att alla i min närhet är friska och lever ett bra liv fyllt med kärlek.

    Man får sig en ordentlig ”knäpp på näsan” när man förstår hur flickorna och pojkarna har det i många delar av världen och så bortskämd man faktiskt är!

    Det måste kännas härligt att kunna hjälpa till så som du gör!

    Ha en supermysig lördagskväll med familen!

    Kraaaaaaam från ett kallt men ljuvligt Mallorca!

    Svara
  • Hej!

    Wow vilka fantastiska människor ni är du och din familj, så fint av er att hjälpa flickorna, ni gör verkligen skillnad! Blir både förtvivlad och lycklig av att läsa om er resa.Tänk om det fanns fler som ni, då skulle världen inte vara så hemskt orättvis. Hoppas att alla bloggläsare här skänker en slant, litet som stort, det känns väldigt angeläget efter att ha läst din berättelse. Kram!

    Svara
  • Sådant här blir jag glad av att läsa. Barnen är vår framtid och se vad ni i bloggfamiljen gör för dessa flickor är verkligen beundransvärt. Att få se barns glädje är ju det allra bästa som finns.

    Svara