Det förekommer cookies på hannahgraaf.com. Genom att fortsätta läsa på hannahgraaf.com godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

10:39 | september 6, 2012

Baby blues

Hej min vän. Fick sova ett par timmar till. Skönt.

Nu är vi uppe och jag ska äta frukost. Mitt morgonkaffe är bästa medicinen mot trötthet.

Jag har faktiskt känt mig riktigt låg sedan Vida föddes. Det är kanske inte så konstigt med tanke på allt som hände.

Ofta drabbas man ju av baby blues efter förlossningen, men den går ju över. Jag har känt mig låg, tom och likgiltig lite väl länge nu. Jag har pratat mycket med hon som har hand om Vida på BVC. Hon har koll på mig 🙂

Jag känner inte att det är något fel på min kärlek till Vida eller min familj. Tomheten och likgiltigheten jag känner är mer allmän. Nu gråter jag inte som jag gjorde tidigare nu är jag bara tom.

Du har kanske märkt en liten skillnad här på bloggen. En vän sa det till mig igår, att jag inte riktigt är mig själv i inläggen. Att jag knappt skriver något. Och det är ju sant. Det ser jag nu när jag tittar tillbaka ett par dagar. Det är mest bara bilder.

Har du också känt dig så här låg och konstig när/om du fött barn?

Nyvaken och smådeppig.

Nä, nu måste jag ta tag i det här. Dags att rycka upp sig 🙂

All Kärlek ❤


106 kommentarer



106 kommentarer om “Baby blues”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Jag accepterar villkoren som finns här

  • hej hanna!

    när jag fick min dotter för 3 år sedan så mådde jag pyton. jag ville inte hålla henne,inte se henne, inte ens att hon skulle vara i samma rum som mig. O jag förstod inte vad som hände. jag kunde inte sova på nätterna. var vaken de 2 första veckorna på nätterna.

    Ingen hade talat om för mig att det fanns något som heter Baby Blues.. Detta höll i sig i 2v. Men en dag så kännde jag mig annorlunda i kroppen på nåt sätt. Glad.

    Jag tror att det hände så mkt för dig i samband med Vidas förlossning. Du har kanske inte fått smälta det som hänt.

    När jag födde min dotter så blev jag igångsatt 3 v innan än BF. Pga havandeskapsförgiftning.

    i min värld så skulle jag få värkar hemma, vanka fram o tillbaka o hela den grejen. men så blev det inte.. jag tror att jag reagerade på det.. allt gick så fort.. o sen självklart alla hormoner som lever rövare i kroppen.

    jag hoppas att du kommer må eller känna dig bättre snart.

    de kommer gå över. ge de tid. o var inte rädd för att prata om detta!

    kram

    Svara
  • Starkt av dig, Hannah, att våga berätta om känslor som många skäms för att känna! Styrkekramar till dig och hoppas att tomheten och likgiltligheten snart försvinner! Du har så underbara små barn <3

    Svara
  • Hoppas att det blir battre snart 🙂 Jag fick en kansla av att du aven kande dig ganska lag innan barnafodandet oxa, att det va jobbigt, vilket det verkligen ar! Jag e 37v gravid (min 2:a) & jag kampar verkligen med denna graviditet. Du ar stark & har mycket karlek & stod omkring dig, glom inte det 🙂 Stor Kram

    Svara
  • Uppskattar att du är så ärlig och berättar sånt här i din blogg!! Tror detta är vanligt men det talas inte så högt om det…. Tror att du är en hjälp för många tjejer. Fortsätt vara dig själv och så ärlig. Kram!

    Svara
  • Hej kära Hanna.
    Håll koll så att det inte är en förlossningsdeppression du har. Skaffa hjälp innan det går för långt. Är vanligare än många tror.

    Kram

    Svara
  • Nu har jag inte egna barn, men jag känner många nyblivna mammor som berättat precis samma sak. Och jag kan försäkra dig att det går över. 🙂 För övrigt så måste jag säga att du är sååå vacker, oavsett om du är nyvaken eller sminkad. 🙂 Hoppas att du mår bättre snart, fina Hannah. Kram

    Svara
  • Underbara Du! Jag tycker inte du ska känna dig otillräcklig för oss läsare,skit i oss (skämtåsido), ta hand om dig själv och se till att du mår bra och hinner landa efter din jobbiga förlossning. vem som helst hade kännt sig omtöcknad efter en sån upplevelse. jag tycker inte det är ett dugg konstigt, och tycker att du är helt FANTASTISK som orkar och hinner ta hand om fyra barn, umgås med vänner, ha kräftskivor m.m OCH blogga dagligen. jag tror jag och dom allra allra flesta nöjer sig gott och väl med lite mer bilder och mindre text ett tag framöver =) Jag har läst din blogg i flera år och du är som en del av min vardag på ett konstigt sätt, som att jag känner dig eftersom jag får följa med vad som händer i ditt liv. Så jag hänger kvar oavsett om du skriver mycket eller lite. Många kramar Emily

    Svara
  • Hej fina Hannah,

    Det kan vara så att du lider av Hypotereos (underfunktion av sköldkörteln). Det är väldigt vanligt att denna hormonbalans rubbas efter man fött barn.
    Vanliga symtom på detta är just nedstämdhet, likgiltighet, trötthet, glömska (disträ) m.m.
    Hypotereos påverkar ämnesomsättningen och gör att kroppen går på lågvarv. Man har helt enkelt ingen lust eller ork med någonting.
    Detta brukar gå över, men jag skulle ändå tipsa dig om att gå till din läkare och be dem ta blodprov där de mäter T4 och T3 för att se att allt står rätt till. Om du har en släng av Hypotereos kan du få hjälp med detta genom att de skriver ut ett läkemedel som heter Levaxin. Önskar dig allt gott! Bamsekramar, Sofia

    Svara
  • Hej Hannah
    Jag måste säga att det är bra att du inser själv att allt inte är bra. Bara en sådan sak är ett stort steg på vägen till att må bra. Jag har också märkt det på dina inlägg. Skippa pressen från bloggen ett tag och se till att du får någon (professionell) att prata med.
    Försök att varje kväll tänka på tre saker som varit bra under dagen, så brukar man efter ett tag inse att det även finns bra saker när allt bara känns grått.

    Tag hand om dig nu!

    Massor av kramar till dig

    Svara
  • nu har inte jag fött något barn, men jag förstår hur du menar med ”tomhet”. jag har varit sjukskriven i 10 veckor pga ”allvarliga stress-symptom” och vissa dagar (de flesta) känner jag mig bara tom och ledsen. jag har inte gråtit varje dag (har väl varit slut på tårar efter föregående dagars gråtande) men känner igen tomhetskänslan du beskriver.
    vi får stötta varandra 🙂
    kramar

    Svara
  • Du är bäst hur som helst!

    Svara
  • Jag hade likadant med mitt första barn, hade en ganska svår förlossning och jag kunde inte ta hand om barnet själv de första dagarna. Tror i efterhnd att det var det som påverkade mig mycket.. Jag kände ju att jag älskade barnet men ändå så var jag inte glad. Som tur är gick det över efter några månader och jag kom helt tillbaka 🙂

    Kram till dig.

    Svara
  • Hej Hannah! Har följt din blogg några veckor o gillar den skarpt! Varm ärlig o fin! Modig du är som skriver om din nedstämdhet, hoppas du snart får tillbaka glädje o energi du har haft tillräckligt med tråkiga o jobbiga saker! Styrka till dig! Kram

    Svara
  • Hej fina Hannah!
    Vill bara ge mitt stöd till dig och hoppas att du snart ska få må bra igen <3

    Stor kram!

    Svara
  • Hej Hanna !! Min dotter är nu 11 veckor och efter hennes födelse var det direkt iväg på semester som gällde !! Mitt i allt skulle vi planera flytt. Jag var lycklig över min lilla tjej men kände en stor tomhet . Jag grät o grät många dagar o visste inte varför ? Jag skulle ju bara vara glad !!! Har 2 äldre döttrar oxå o kände att jag aldrig han med alla .. Nu mår jag bra igen o är glad 🙂 oftast !! Ta en dag i taget o försök att bara vara …. Kram

    Svara
  • Hej Hanna! Det är nog första gången jag kommenterar hos dig – men nu var det dags. Lider med dig – förstår att det inte känns kul och känna dig så där ”tom”. Har ingen egen erfarenhet av baby blues själv – men ”tomheten” känner jag igen. Försök fylla ditt liv med bara sådant som är som bomull för själen – det rådet fick jag en gång, och jag vet inte, men det hjälpte mig på någe vis. Jag gjorde bara sånt som gjorde mig gott. // H.

    Svara
  • OM JAG HAR!!!!! har en dotter som är 17 i dag mitt första och enda barn. när jag blev gravid, fick jag en enorm skräck inför förlossningen jag var totalt livrädd för den. jag visste att den dagen skulle komma oavsett… jag fick min dotter och förlossningen gick kanon. och då menar jag kanon!!! MEN ..sen kom det …. mjölkstockning .tomheten, gråten . handlingsförlamningen ja , mycket mycke mer…det sa bara pang!! jag mådde fruktansvärt dåligt efteråt..kan ha att göra med att det hände en massa saker runt kring mig denna period och hormoner och allt blandat i en*härlig kompott*… jag fic k hjälp snabbt, med psykologkontakt så jag inte hamnade i någon förlossningspsykos.detta är vanligare än man tror..och pratas kanppt någonting om detta.jag tycker att det ska tas upp redan på BB vad som kan hända efter och vilken hjälp man kan få om man nu hamnar i sådan situation…så hannah , det är inget konstigt alls, men ha koll på att det inte blir värre, och sök hjälp om det behövs. den rättigheten har alla ,och har inget att skämmas för..lycka till och stor kram till dig

    Svara
  • Hej fina Hannah!
    Jag hade också en jobbig förlossning och kunde inte njuta av babylyckan på flera veckor efter förlossningen, då första tiden också var turbulent. Min dotter är nu 11 månader och äntligen kan jag känna de där strömmarna av kärlek genom kroppen och lyckan av att leva i nuet som alla pratat om! Ge det tid!! En svår förlossning behöver bearbetas och tar tid att komma över. Unna dig själv egentid, även om du inte upplever själva vardagen som jobbig. Prata mycket om dina känslor med en god vän eller din man. Även om du känner att du ältar och tjatar om samma saker hela tiden, så kommer det vara så bra när det väl är utrensat. Den dagen du inte längre tänker på hur det varit eller inte längre vill prata om det kan det nog räknas till det förgångna! Du verkar vara en fantastisk Mamma <3 Jag känner verkligen med dig!! Kram

    Svara
  • Hej Hannah, kände precis som du när jag fick barn för snart ett år sedan. Vill bara skicka lite pepp och säga att det BLIR bättre, jag lovar. Tänk på att sömnbristen också kan göra den mest sansade människa helt urgröpt och personlighetsförändrad… (talar av egen erfarenhet). Att du är öppen med din deppighet gentemot dina nära och BVC-sköterskan är det bästa du kan göra. Styrkekramar!!

    Svara
  • Oj så lik din syster du var på bilden.
    Hoppas du kommer ur det och får tillbaka lite gnista, om det nu är det som saknas.

    Svara
  • Hej Hanna.

    Några tips till att bli lite peppad.

    Vem är jag( Hanna) skriv ner vad du tycker om, vad du inte tycker om. Så gör du bara de saker du tycker om en hel vecka , strunta i alla hemma sysslor.

    Ha mer egentid.

    Avslappning och energi övningar.

    Prata med någon och släpp på alla känslor

    Dessa har hjälpt mig mycket när jag varit låg.

    Kram till en underbar person

    Svara
  • Tror att när det händer mycket eller jobbiga saker för en så säger kroppen och huvudet -STOP!!

    Jag har det senaste året haft det supertufft då min make först fick en stroke och efter det var med om en crossolycka vilket har medfört 8 ambulansfärder och mycket sjukskrivning! Det tar på en att rodda runt allt hemma (4 barn) , heltidsjobb, extrajobb OCH en man som INTE mår bra. Jag känner mig tom och ledsen för det mesta…. Svårt för andra att förstå varför jag dra mig tillbaka….

    Att få barn är en stor omställning i sig och hormornerna flödar och att bli sjuk och felbehnadlad på det sätter sig ….

    Hoppas att du snart mår bättre!

    KRAMAR

    Svara
  • Det är så mycket som gör hur man mår och det du gick igenom dina första veckor med Vida är inte lätt att ta sig igenom. Det är en omställning att bli mamma, även om du har fler barn sen tidigare så är det ändå en omställning. Jag känner mig fortfarande tom och ledsen ibland om jag gör rätt eller fel. Speciellt är mycket händer på en gång och man känner sig orkeslös. Det som hjälper mig är att jag har världens underbaraste man och dotter samt vänner, det ger mig energi. Men man måste låta sig vara tom och nere ibland, jag tror det är viktigt att man inte alltid ska känna sig på topp. Rå om dig själv och se till att du får sömn. kramar towe.

    Svara
  • Hej Hanna!
    Har läst bloggfamiljen länge men aldrig kommenterat men nu kände jag att jag var tvungen.
    Detta är så vanligt och drabbar nog många tror jag. När jag fick mitt första barn mådde jag inte heller bra. Kunde inte förstå att vi skaffat barn frivilligt, vad har vi gjort tänkte jag! Jag grät varje dag och hade så fruktansvärt dåligt samvete på samma gång mot vår fina lilla pojke. Jag tycker det verkar som om folk är mer öppna med detta nu och det är så skönt. Det är inte fel på en utan helt normalt men det är jobbigt!!
    Fick min andra pojke för ett par veckor sedan och upplever allt annorlunda denna gången, vilket jag är otroligt tacksam för.
    Strykekramar tilll dig och jag hoppas att du mår bättre snart!

    Svara
  • Bra att BVC-tanten har koll. För mig var det första barnet + kejsarsnitt som var svårast. Det tog lite tid, några månader – sen var jag tillbaka. Jag gjorde inget särskilt, bara accepterade att det var en lite jobbig tid.

    Acceptera att du inte är på topp och tänk att det är OK. Det kommer vända. Ge dig själv lite andrum. Du jobbar ju faktiskt en del med bloggen fastän du fortfarande är relativt nyförlöst. Det är väl ok om inte alla inlägg är värsta texten osv.

    De flesta av oss läsare blir glada av en bild på en skrattande Vida – vi är inte så svårflörtade…

    Svara
  • Åh fina Hannah!!! Bra att du pratar med din BVC sköterska om det så att hon har koll och vet vilken hjälp du kan få om det skulle behövas. Skickar många kramar till dig!!!

    Svara
  • Hej Hannah!
    Ibland när det har hänt något i mitt liv som tar mycket energi, tänker inte bara på förlossning utan även annat som är jobbigt rent psykiskt, så är jag så tokfokuserad. Man går in i det så mycket, så när det väl är över så har jag känt mig helt tom, som att luften gick liksom ur mig. Kan det vara så du känner lite med. Tänker på din felbehandling som måste varit jättejobbig och medfört annat än smärtorna. Att inte kunnat umgås med barnen så mycket man vill,och att Peter få ställa upp mycket etc. Lägger man då på baby blues och sömnbrist, som jag har förstått att du haft, är det inte lustigt att du inte har laddat batterierna. Nu gissar jag ju bara helt vilt, utgår bara från mig själv.
    Hur som helst önskar jag dig en fin dag och hoppas du mår bättre snart! Försök vila så mycket som det går, ta hjälp av barnvakt kanske, så du och Peter får mer tid tillsammans. Och tillåt dig att vara låg utan att ha dåligt samvete för det. Inget av det här är ditt fel eller något du kunnat hjälpa. Du verkar vara en sån fin och varm person.

    Stor kram till dig!!

    Svara
  • Hej Hanna!

    Du är inte ensam!
    Du hade en jobbig upplevelse i samband med förlossningen och det du känner kan vara en typ av posttraumatisk stress. En fördröjd chock, rädsla och besvikelse som kommer nu, det behöver inte vara själva barnafödandet som gör att du känner dej låg.

    Låt känslorna komma. Acceptera att dom finns och var i dom just där och då.
    Känn dem sen försvinna och låt lugnet ta plats.
    Du vet att det går över och att det är normalt och blir bättre.
    Du kan inte och ska inte skynda på nåt. Ta hjälp av nära och kära och låt dom skämma bort dej just nu. Det är du värd. Bloggen ska du inte ens fundera på, alla läsare kommer finnas kvar. <3

    Svara
  • Hej fina du!

    Har tre underbara barn där jag efter min sista förlossning för 7 månader sedan oxå efter ett tag kände mig ”off” och hade lätt till tårar helt utan anledning… Kände mig slutkörd o konstant trött oavsett hur mycket sömn man fick. Det är ju frustrerande att känna sig tom när man är så ofantligt lycklig över sina barn. Detta höll i sig ett tag men en dag var jag mig ”själv” igen:) Det blir bättre! Skönt att Er Bvc kontakt har koll på dej..

    Allt gott till dej❤

    Kram Malin

    Svara
  • Hej Hannah!!
    Tycker det är såå modigt och starkt att du delar detta. Tack!! Känner så väl igen mig här efter min andra dotter som nu är 7mån fick jag en rejäll baby blues som hållit i sig länge. Jag tyckte det var så otroligt jobbigt att ha och hantera alla dessa känslor som jag inte hade när jag fick min första dotter. På något sätt kände jag mig skamsen att känna det jag kände. Tror och har nu fått erfara att det är så vanligt och att vi är många därute, jag visste väl det i stunden med men kunde ändå inte riktigt acceptera att jag skulle känna så. Tycker det är så viktigt att man pratar om det och att det inte blir just skamset.Det du gör med ditt inlägg är så underbart, när andra öppnar upp och man kan på riktigt se att vi är en del därute med samma erfarenheter. Jag mår jätte bra idag men när jag var mitt i det trodde jag aldrig att jag skulle vakna till liv. Din blogg är fantastisk och skulle dina inlägg (vilket inte jag tycker) endast innhålla bilder av och till så är vi många här som ändå tittar till dig:) Det är ju det ni kan vara så stolta över att ni har skapat, en bloggfamilj!! vi finns här för varandra i vått och torrt!!
    Kramar

    Svara
  • Man får bita ihop och rycka upp sig! Tänk vilken omställning det är och få ett nytt litet liv i sin vardag! Vi höll på att förlora våran lilla skrutt, 10 dagar gammal med ett hjärtrus på 270, nu äter han medicin 3 ggr om dagen!
    Man får glädjas och förundras över sina mirakel…
    Tänk alla dessa hormoner och känslor som ska komma på plats… Och särskilt nu för dig när du slutat Amma! Sen efter allt som hänt dig… Den jobbiga starten… Det kommer i kapp en till slut! Tänk positivt och mys så mycket du kan med dina hjärtan<3
    Mvh

    Svara
  • Förlåt om jag låter hård nu, men ”bita ihop och rycka upp sig”?
    Vad är det för typ av råd till någon som ev. har en förlossningsdepression (eller som över huvud taget är deppig)?
    Att vara deprimerad eller ledsen är ingenting man väljer, om man hade kunnat rycka upp sig hade man väl gjort det för länge sen?

    Jag drabbades av förlossningsdepression efter sonens födelse. Inte förrän ETT ÅR SENARE började jag gå i terapi av andra själ. Där uppdagades det att jag hade en depression, att jag hade kunnat få hjälp och att jag alltså mått dåligt i ett år ”i onödan”.
    Hannah – sök hjälp! Att bli deprimerad efter ett trauma så som ditt (och mitt) är NORMALT.

    Stor kram, var snäll mot dig, gråt om du vill, ta hjälp med allt i hemmet och bara tillåt dig själv att känna som du gör.

    Svara
  • Jag håller helt med dig, Charlotte.

    Sök hjälp och ta hand om dig, Hanna. Skala bort allt som inte är absolut nödvändigt och fokusera på dig och familjen. Med professionell hjälp behöver det inte bli långdraget. Sov, ät och gå promenader. Var med människor du tycker om som ger dig energi. Pausa bloggen – vi finns kvar. Gör det bara nu! Ta hand om dig.

    Svara
  • Hej! Hände mig med med första barnet. tog tid innan det gick över. andra barnet gick bättre. Det bästa är att vara öppen med det. Det var tyvärr ej jag. krya på dig. stor kram <3

    Svara
  • Hej, när jag fick vårt första barn för 8 år sedan blev jag sjuk och inlagd på sjukhus. Jag kunde inte ta hand om honom själv och det påverkade mig självklart mycket. Tyckte inte att jag var någon riktig mamma som inte kunde amma (pga mediciner). Min lilla bebis fick jag inte ha hos mig på sjukhuset, bara träffa honom på dagarna. Det var en jobbig tid. Ett helt år efter att jag hade blivit frisk kände jag en tomhet och en känsla av att inte riktigt vara närvarande. Jag var rädd för att inte finnas till för vårt barn, att inte vara stark och frisk.

    För mig var det verkligen tiden som läkte mina sår. Om jag hade vågat vara ärlig med att jag inte mådde bra så hade det kanske gått fortare.

    Efter min andra graviditet var jag orolig att få samma sjukdom igen, men det gick bra. Nu har jag fött mitt tredje barn för 4 månader sedan och allt är underbart. Jag skulle inte vilja vara utan erfarenheten även om det är skönt att det är längesedan. 🙂

    Svara
  • Hej Hannah!

    Man kan säga att jag har varit i nästan samma situation som dig.. I Februari kom mitt tredje barn, den mest underbare lille killen till världen! Strax efter förlossningen uppstod komplikationer med mig och detta blev starten på en nästan månad lång period av antibiotikakurer och åkande till och från sjukhus. Tillråga på allt fick jag efter ett tag en riktig mjölkstockning.. Jag som tidigare haft lyxen att kunna amma mina barn varken orkade eller klarade att göra det nu. Efter några dygn av pumpande och kämpande med ersättning började jag långsamt piggna till. Även om jag verkligen njöt av att vara med mina underbara barn och var världens lyckligaste mamma kände jag mig som du beskriver det helt tom. Jag tror att det är naturligt att känna såhär och det går över:) Man måste tillåta sig att känna sig nere, ge sig själv tiden att återfå sina krafter. Tycker att du verkar vara en alldeles fantastisk mamma:) Fortsätt vara precis den du är! Varma hälsningar Andréa

    Svara
  • Varför inte ta en blogg paus? Tror att många förväntar sig inlägg från dig vare dag för att se och läsa hur du mår osv. Varför inte bara vara och njuta av din familj som du gör och inte bry dig om oss läsare för ett tag. Kanske bara behövs en dag eller flera. Du hade så stora förväntningar inför din förlossning som sluta i tråkigheter. Din kropp/känslor kommer ikapp dig nu tror jag.

    TA hand om dig

    Svara
  • Jag tror att Hannah mår bra av att skriva av sig
    här på bloggen, så någon bloggpaus tycker jag
    inte att hon ska ta. Det är säkert många som känner igen sig i hennes problem, och kan ge
    varandra råd.

    Svara
  • Hej fina Hannah
    Ja jag känner verkligen igen mig efter att jag också fått ett 4:e barn. Låg och tom e precis mina känslor. Har även också gått på behandling sedan min son föddes i mars i år, detta för att mitt bäcken förflyttats vid förlossningen. Jag kände smärta men trodde att det var något som skulle gå över av sig själv, blev sen helt orörlig och kan inte böja mig normalt. Detta tar tid att bli bra ifrån sa min sjukgymnast så det e bara att träna på med övningar så mycket jag orkar..men var finns min ork..
    Hoppas att du kryar på dig Hannah och din blogg e som ett andningshål där man får va sig själv..Tack!
    Många kramar till dig Hannah och bebis Vida från min bebis och mig Cia i Skåne.

    Svara
  • Hej! Jaa, jag känner igen mig. Jag tycker inte du behöver ”rycka upp dig” mer än du redan gör. Du är ju jätteduktig hela tiden! Ser strålande vacker ut trots att du varit med om en förlossning (och efterföljande trauma) är med på premiärer, fixar fest etc. Nej jag tycker du ska försöka läka och samla energi. Alltså tillåta dig ta det lungt (så gott det går med fyra barn) och njuta av de fina stunderna. Det viktigaste är att ni i familjen mår bra sedan är allt annat sekundärt. Gör saker som känns roligt för dig och ger dig energi tillbaka (och dra ned på det som förväntas av dig och mest känns jobbigt). Vara lite ego helt enkelt. För att du är viktig för din familjs välmående och du behöver få din livsgnista tillbaka. Jag jobbar själv på det för övrigt. Kram och hoppas att du får tillbaka den där lilla extra glädjen och gnistan igen snart!

    Svara
  • Hej Hanna!
    Jag har inte heller skrivit här fast jag läser din blogg varje dag.
    Jag fick vår son för 5 år sen. Han ville komma v34 och snabbt gick det. En timme efter vi hade kommit till sjukhuset så hade dom gjort kejsarsnitt och pappa höll vår lilleman ifamnen. Jag drabbades av karpal tunnel så allt jag höll i tappade jag utan att jag ens märkte det. Så det var pappa som fick ta hand om Theo.
    Jag pratade om mina känslor och om en tomhet som heter duga, men det var ingen som lyssnade på mig. Jag kände ingenting, men jag kämpade hårt för att känna, men utan att lyckas. Tårarna rann av besvikelse över mig själv. Så fick min man ta hand om både Theo och mig.
    Det gjorde inte saker bättre när vi senare fick veta att Theo inte var frisk. Många ”kanske” Diagnoser har det pratats om, men ännu idag vet vi inte vad vår son har.
    Vi flyttade ner till Skåne i fjor och här är vi jätte nöjda med vården. Här har jag blivit hörd och nu kämpar jag varje dag för att få tillbaka allt jag har förlorat. Idag vågar jag att älska fast jag fortfarande är rädd att förlora honom.
    Jag hoppas att även ditt tomrum kommer att fyllas på, mer och mer .
    Med vänlig hälsning/ Paula

    Svara
  • Otroligt starkt att erkänna för andra att man faktiskt inte mår riktigt bra,du ska vara stolt över det! Jätte bra att du tar hjälp från Bvc sköterskan,ta all den hjälp du får Hannah så att du inte går ensam med problemen. Låt andra sträcka ut sina händer för att hjälpa dig. Ta hand om dig själv nu och försök att se efter dina egna behov just nu,det är okej att bara vara! Tänk inte på bloggen för vi som tycker om dig och din blogg finns kvar! Massa Kramar till underbara dig fina Hannah

    Svara
  • Jag förstår dig helt. Hade en liten svacka i samband med min dotters födsel. Kände mig tom och undrade om jag skulle må så här resten av mitt liv… Tänk på dig själv fina Hannah och försök att göra saker som du må bra av. Va inte rädd att söka hjälp!!

    Stor kram

    Svara
  • Å vad jag känner igen mig i det du skriver. Men för mig var det 8 år sedan. Jag ville inte hålla i min son eller mysa med honom. Amningen var fruktansvärd med blödanda sår som inte gav med sig. Ville tillslut inte ge honom bröstet trots att han skrek av hunger för det gjorde så j-a ont. Ringde amningshjälpen som sa att OM jag VILLE amma så var det bara att kämpa på, det går över. Tillslut såg dom på bvc att sonen var så mager och gav mig nåt piller för att mjölkproduktionen slulle sluta, då var han 7 v. Tack och lov!!!!
    När jag tittar på kort när han var runt 1 mån så får jag ont i magen. Sedan depresion på det!!! Jag blev nog inte människa förrens efter 1 år. Jag pratade inte med någon om hur jag kände och mådde. I dag 8 år senare är jag och sonen tajtare än någonsin. Jag har tagit igen den tid vi inte kunde då han var bebis.

    Önskar dig allt gott! Du har gått igenom mycket sedan förlossningen. Du behöver inte skriva så mycket. Lägg upp en bild eller två. Som någon annan skrev… helt ok med en skrattande Vida:) Låt Liv vara på dagis så du kan ta det lugnt på dagarna.

    Tänker på dig!

    Svara
  • Världens största STYRKE KRAM sänder jag dig härifrån.Puss på lilla kinden.

    Svara
  • Fina Hannah, jag blir lite ledsen när jag läser att du inte riktigt känner igen dig själv. Jag har inte haft de symptomen i samband med att jag fått barn, men hade en tuff period i höstas med humörsväningar, känslan av tomhet, irriterad, deppig, tappade hår, var trött trött trött… För mig berodde det på hormonobalans och det är väl inte helt ovanligt att det är just de där hormonerna som ställer till det titt som tätt för oss tjejer. Har fått två barn ganska tätt så kroppen hann inte riktigt repa sig. Jag blev hjälpt av en näringsterapeut som lade om min kost och hjälpte mig ta rätt sorts vitaminer och tillskott. Nu känner jag igen mig själv igen och väntar vårt tredje barn:-)
    Hannah, jag hoppas verkligen att det du känner är övergående och att du hittar tillbaka till ditt rätta jag igen. Skickar mängder av styrkekramar till dig och hejar på dig!
    Emma

    Svara
  • Tänkte bara på det du skrev på slutet….rycka upp dig….
    Ibland är det inte så lätt. Ibland måste man tillåta sig att känna som man känner……ta det lugnt och reflektera lite, låt andra pyssla om dig och låt dig skötas om. Det ääär mycket med bebis och 3 andra godingar. Låt dig avlastas.
    Har själv mått jättedåligt, och gör än ibland, men inte pga min dotters födelse. Hade däremot en superjobbig början av grav. då……….
    Bara var. Kram <3

    Svara
  • Känn inte att du måste rycka upp dig, det är inte alltid så självklart och lätt, ta hjälp och försök hitta vad det är som tynger dig och låt dig bearbeta det i den takt du behöver, stäng av och tänk enbart på dig och på vad du behöver för att få tillbaka energin och livsgnistan igen!
    Även om dina barn är världens finaste och snällaste så är det en kämpig period med lite sömn som kan göra vem som helst trött!

    Massa styrkekramar och rå om dig och din underbara familj, vi bloggare finns kvar och överlever iaf=)

    Svara
  • Hej Hanna! Läser ofta din blogg men har inte kommenterat innan. Nu känner jag att jag måste då jag så väl känner igen mig i det du skriver. För det första vill jag säga, det går över! Kanske inte känns så nu men det gör det. Jag kände precis som dig och jag var livrädd för förlossnings depression som man så ofta läser om. Nu när du mår såhär det viktigaste för dig att få sova( vilket är lättare sagt än gjort när man har bebis) Sömnlöshet triggar igång och kan utlösa depression. Sammanhängande sömn är inte det viktigaste, men försök sova på dagen om natten varit jobbig. Nästa sak du ska tänka på är att äta!! Även om du inte känner dig särskilt hungrig, så försök att äta som du gjort innan( om du inte redan gör det) tredje tipset är att gå en runda varje dag, frisk luft och lite sol gör underverk. Fjärde och sista rådet, tänk inte för mkt på att du inte är som vanligt, försök leva som vanligt istället. Detta hjälpte mig när jag mådde som du. Hoppas allt ordnar sig och tack för en underbar blogg!! Snart kommer du att känna lycka över din familj och ditt liv som du så gärna vill!! Kram Sandra

    Svara
  • Åh kära du. Jag tror det är vanligare än vad man kanske tror att man känner sig lite tom efter en förlossning. Kanske ännu mer om det tillkommit vissa jobbiga saker kring förlossningen. Jag själv drabbades av nån slags baby blues vid min första dotters födsel. Kände hur det smög sig på och när vi en dag hade goda vänner över så bara sköljde det över mig. Grät och kände mig helt tom.
    Hoppas du kan hitta styrka i familj och vänner och dina fina barn. Kanske lite tid för dig själv också. Utan blogg och annat som pockar på.

    Kram till dig!

    Svara
  • Hej! Håller med om att det kan vara skönt för dig att ta en bloggpaus. Att känna den där pressen gentemot läsaren måste bli extra påtagligt. Vi kommer förstå och ta en paus så länge du behöver. Tänk på dig själv och gör allt i den takt som känns bra. Livet är ju sådant här för de flesta av oss, upp och ned. Ibland mer än annars. Be om att få någon att tala med via MVC.
    Lycka till o Kram!

    Svara
  • Jag fick min son genom Kejsarsnitt 2001, förlossningen blev inte alls som jag tänkt mig. Jag var deprimerad o inte alls särskilt glad för min bebis. Tog nästan 3 mån innan jag kunde känna ren o genuin glädje. Självklart tog jag hand om honom men när han döptes 1 april så kände jag en sådan urglädje över detta barn när Prästen höll upp honom högt framför alla o då tänkte jag , Han e min!
    Vilken kärlek. Idag e han 11 år o kan inte tänka mitt liv utan honom. Han e absolut det bästa som hänt mig!
    Kram ! & Lycka till.

    Svara
  • Jag känner mig låg och konstig för att jag inte har barn.. Längtan är stor. Har inte försökt att bli gravid (än) pga att det inte klaffat rätt i livet.. Just nu är jag uppe i karriären men känner sån stor längtan.
    Har inget förhållande, och vill inte ha det heller. Jag ska skaffa barn själv, för det är vad jag vill!!

    Älskar Din blogg och läsa om ditt & din familjs liv!
    Hoppas att du snart blir bättre och fyller livet med kärleken du har omkring dig! <3

    Kram från Lisa

    Svara
  • Hej Hanna! Du är en underbar mamma!!! Alla kan känna sig nere ibland det går över. Du är bäst Hanna

    Svara
  • Jag genomgår samma känslor som dig, är på bättringsvägen men har mått jätte dåligt!
    Har också haft svårt att knyta an till min fina son, känner skam för det även om jag vet att det inte är mitt fel! ( Jag hade en vidrig förlossning) men nu får jag hjälp av en psykolog:-)

    Kram på dig!

    Svara
  • Får säkert skäll av någon nu, men……. Hur kul är det eg första tiden. Man matar, tröstar, ser till att bebisen får sitt mer eller mindre hela tiden. Man sover dåligt, kroppen är ur form, man har ständigt dåligt samvete över att inte räcka till för de äldre syskonen. Visst finns det stunder som är fantastiska, bebis doft, joller, leenden, men på något sätt är det oxå en transportsträcka tills den nya familjemedlemmen finner sin plats och man hittar tillbaka till sig själv. Förebrå inte dig själv. Du vet att en dag så är tomheten helt plötsligt borta och då känns livet bara så underbart som det faktiskt är. 🙂

    Kram på dig och din fantastiska blogg!
    Helena

    Svara
  • Efter 7.5 års enorm längtan fick vi i januari vår så efterlängtade son. Jag hade jobbigt under graviditeten då jag aldrig vågade tro att det va sant, att vi faktiskt skulle få ett litet hjärta. Sista 4mån fick jag foglossningen fr en annan planet och allt kändes bara jobbigt. 🙁 på bf 6.5h efter första värken kom han, vårt underbara mirakel som vi längtat så efter… Men jag blev aldrig glad… Chocken efter den snabba förlossningen satt i ett tag, och sen krånglade amning å jag körde ner mej i botten… Dom hade sten koll på mej på BVC, jag var aldrig glad. Istället för att känna den outgrundliga kärlek jag alltid trott jag skulle känna var jag bara nedstämd och kände ingenting. Så jag förstår precis hur du känner. Idag är han 7.5mån och det började släppa för ett tag sen… Nu är det åt andra hållet… Nu älskar jag honom så mycket så hjärtat kunde gå sönder av oro… Vilket inte heller är bra…. Så det går över…. Det blir bättre. All lycka och kärlek till dig och din fina familj!! Du är verkligen välsignad med så fantastiska och kärleksfulla barn!❤

    Svara
  • tycker att du verkar vara en helt underbar mamma samtidigt som du har ett liv med fullt upp=)
    Jag har en dotter på 4 år nu, var med om en jobbig och hemsk förlossning där jag trodde jag förlorat min dotter men allt gick bra. Men låter hemskt men jag kände aldrig den lyckan efter och tog nog 2 år innan jag blev normal, borde kanske sökt hjälp men ville klara det själv.’
    Detta är ju inte vad du gått genom men kan förstå vad du menar och de känslorna är så jobbiga men tycker du ska prata så mycket du kan om din upplevelse, hur allt känts för dig och få ut allt det jobbiga ur dig. Jag önskar jag öppnat mig direkt och haft några som verkligen kunnat lyssna.
    Hoppas att allt löser sig. kramar

    Svara
  • jag tycker att du pratar mycket med oss på bloggen vilket ger mig glädje. Min dotter var så när hon fick sitt andra barn hon överbeskydade dom han är 5 år nu. Kram o lycka till med humöret du blir glad igen kram kram till dina fina barn.

    Svara
  • Vad du är underbar Hannah som berättar och delar med dej!!! Vilken hjälp till så många. Tyvärr är det sällan att bara ”rycka upp sig”. Ofta sitter det djupare än så när man mår som du efter en förlossning och dessutom gått igenom det du gjort efter. Men det är viktigt att göra saker man gillar och vet att man egentligen mår bra av- även om man kanske inte känner för det eller orkar. Men gör det i lagom doser. Vad bra att sin bvcsköterska har lite koll på dej! Ta hand om dej!!!! Stor kram

    Svara
  • Kolla din sköldkörtel, kanske den som spökar?
    Hoppas bättre snart!

    Svara
  • Har inga egna barn så kan inte uttala mig, mer än jag tycker det är förståeligt efter en sån omställning!
    Jag mådde dåligt en tid efter att ha blivit lämnad och fick då höra att det är oerhört viktigt att låta sig själv må dåligt. Efter omställningar i livet så är det helt naturligt och att man måste låta känslorna komma. Försöker man trycka bort så förlängs ”läkeprocessen”.
    Skickar dig all styrka och tackar för en mysig blogg som gav mig värme under min jobbiga period!
    Du strålar fortfarande av naturlig skönhet!
    / Anna

    Svara
  • Du är inte ensam Hanna!! Styrke Kram till Dig

    Svara
  • När jag fick mitt första barn var jag så deppig att jag trodde jag skulle dö… Jag låg och hulkade i dagar i sängen och mumlade något om att min man skulle lämna mig för vårat barn. Har aldrig känt mig så tom liten och ynklig. Kände mig som en liten skatunge. Trodde aldrig jag skulle le igen eller bli glad! Och det som gör mig mest ledsen är att INGEN berättade för mig om det här. Inte hos Bm under graviditeten, inte på föräldrar gruppen INGEN. Hade jag vetat att detta var något normalt och skulle gå över hade jag kanske inte beskyllt mig själv lika hårt för dessa känslor ! Idag berättar jag för alla jag känner (som inte har barn) om första tiden, allt de som ingen annan berättar om …

    Svara
  • Hej Hannah
    Du är absolut inte ensam jag älskar mina barn men mina graviditeter har varit fruktansvärda 🙁
    Jag spydde i 7 månader vilket gjorde mig orkeslös o deppig ville ju få njuta som alla andra
    Man klarar av mer än man tror men d har tagit ett tag att komma tillbaka… Jag hoppas verkligen
    Att du ska få må bättre o komma tillbaka till den Hannah du känner igen 🙂
    Massor med kramar från en annan mamma

    Svara
  • Hej Hannah,

    Jag hamnade i en förlossningsdepression efter att jag fött mitt tredje barn. Jag hade inte några problem att knyta an till henne eller känna kärlek till barnen men jag kunde inte hitta glädjen. Jag fick henne i maj och i juni började jag sjunka ordentligt. I oktober åkte jag till psykakuten för jag insåg att jag inte skulle klara av att ta mig ur det själv. Med medicin så var jag bra till Lucia det året. Jag var med andra ord dålig i ett halvår. Jag var livrädd att det skulle bli samma sak när barn nummer fyra kom men icke. Mådde alldeles utmärkt då. Dra dig inte för att söka hjälp om du känner att det går för långt. Kram

    Svara
  • Jag vet hur det känns! Har en fantastisk man, tre friska barn och inga övriga större problem. Fick vårt tredje barn i början på juli och fick en jätte baby blues som inte försvunnit. Allmänt låg och deppig. Förra veckan fick jag genom Bvc tillgång till en psykolog som jag börjar gå till. Allt har blivit lite klarare i mitt huvud. En sorg att det är mitt eget sista barn och att jag har fysiska sviter efter förlossningen vilket jag inte hade på de två första barnen. Jag hoppas tiden kommer göra att jag accepterar de fysiska sviterna och nu försöker jag njuta av att se mitt barn växa. Hmmmm…. Mycket man inte visste innan man fick barn. Tror det behövs tid, tid, tid och samtalsstöd!

    Svara
  • Finaste, jag vet precis vad du går genom:(
    När jag skulle födda mitt första barn Enrico så uppstod det komplikationer.
    När jag tog ryggmärgs sprutan så stannade hans hjärta. Efter att läkare stormade in så efter en liten stund så började den slå. Men sen när han föddes så hade han navelsträngen runt halsen och andades inte. De sprang ut med han och jag chockad var kvar. Tackar gud än idag för att det slutade bra iallafall. Efteråt så kunde jag inte äta och mådde fruktansvärt.
    Jag kontaktade min barnmorska efter nån vecka och svaret från henne var att hon fans där för Enricos skull inte min. Helt sjukt med tanke på att jag är hans mamma och mår inte jag bra så gör inte han heller det. Vilket han inte gjorde eftersom jag hade ingen bröst mjölk eftersom jag inte åt. Till slut hamnade jag på akuten med njursten. Eftersom jag inte åt och knappt drack vatten på veckor. Även då fick jag ingen hjälp angående min förlossning depression.
    Jag var ju så ung så jag visste inget om det.
    Flera år gick jag så. Vägde 42 kg. Så jag förstår verkligen hur hårt det kan drabba en trauma när man födder barn. Du har en fin familj som stöter dig och verka ha en bra barnmorska.
    Massa kramar till dig❤❤

    Svara
  • Hej fina!

    Jag kan erkänna att jag har tyckt att du inte riktigt verkar må bra, det är skönt att du själv har märkt av det, när man är på väg in i en så kallad förlossning/amnings psykos, så har man inte riktigt själv koll på det, utan det är människor i omgivningen som märker det, och det kan istället leda till farliga saker.. SÅ ja är riktigt glad över att du har tagit tag i detta 🙂

    KRAM

    Svara
  • Fina Hannah!

    Du ska se att du snart mår bättre!
    Skickar styrkekramar till dig <3
    Kramis <3

    Svara
  • Du är inte ensam alls.. tror man har så mycket förväntningar och spänning under graviditeten och vad som komma ska, omgivningen likaså.. sen när förlossning och det är över och man kommer in i ”vardagen” igen så…, hur ska man förklara för det inte ska bli fel, spänningen är på något vis borta, förväntningen likaså… inte det att man inte älskar barnet över allt annat men det är något som försvinner ändå när man inte längre har barnet i magen… Kan inte sätta ord på det så det låter nog mest förvirrat… Vardagen kommer iallafall ibland som en smäll i ansiktet på en – åtminstone när man har flera barn.
    Sömnbrist och känslan att inte räcka till gör ju sitt till oxo…

    Ta hand om dig!!

    Svara
  • Läser dig dagligen, och någon så fantastisk mamma som du med så mycket kärlek att ge finns det nog inte många av 🙂 Hoppas du får hjälp med dina bekymmer, man ska inte gå och må dåligt i onödan när hjälp finns att få. Varma kramar från en annan nybliven mamma 🙂

    Svara
  • Jag fick en liten tjej i april och råkade ut för samma sak
    som du. Narkosläkaren var nervös och stack mej fel flera gånger. Det ilade i benen! Efteråt kunde jag knappt sitta och denna huvudvärk.
    Nu i efterhand tänker jag på det som hände varje dag. Tänk om det inte gått bra? Tänk om jag blivit förlamad osv.
    Detta drar ner mitt humör…verkligen.
    Ville ha tre barn, nu vet jag inte. Vet inte om jag klarar att föda utan bedövning? För det finns inte en chans att jag skulle låta de sticka mej i ryggen igen.
    Har nog aldrig haft sån ångest som när jag fick bloodpatchen.
    Jag skulle vilja prata mer om det här men känns inte som någon vill lyssna…

    Det vänder, det måste det göra!
    Kram på dej

    Svara
  • Hej Hannah! Har gått igenom samma elände som du befinner dig i! för det är just vad det är, man vill vara lycklig och glad för de man har och man får skuldkänslor för man inte känner som man borde.Men det är inte konstigt att man känner så egentligen, hormon rubbningar,brist på sömn som är den största boven i dramat. jHoppas att det snart vänder för dig.kram

    Svara
  • Skickar värme <3

    Svara
  • Min första förlossning slutade i akutsnitt efter flera månaders allvarlig sjukdom genom graviditeten. När lillan tittade ut var min kropp så slut att jag inte orkade annat än att bara älska henne.

    Det bästa för mig då var allt stöd jag fick från min man och närmaste som lät mig vara skör och såg att jag älskade min dotter trots det.

    Önskar dig vila. Ta hand om dig. Hjärtekram

    Svara
  • Ooohhh yes! Fick mitt tredje barn i maj, vi har flyttat och sålt hus och lägenheter. Skolat in barn nya skolor och hej och hå. Nu har dock vardagen kommit och jag fick värsta dippen. Har kännt mig både värdelös och nedstämd fastän jag borde ha det så bra, men så funkar inte kroppen. Man måste hänga med i själen. Jag tror också att all tid man får hemma nu ensam m bebisen gör att man HINNER tänka och då kommer alla tankar och funderingar. Jag plöjer igenom dom och ger mig fasiken på att bekräfta mig själv, Sen har jag bokat föreläsning med Mia Törnblom för att fylla på energi på kontot : ) Kram

    Svara
  • Hemskt att säga..
    men skönt att jag inte är ensam!har en 1-åring och fick tyvärr en jobbig graviditet som började med 5 mån kräkning som sedan övergick till foglossning.. när det lugnade sig så var bebben på väg att komma ut i vecka 28.. blev sjukskriven och fick inte röra mig.. när det var stabilt så hade den inte vänt sig och då var det dags för vändnings försök.. de försökte 4 ggr och det misslyckades så allt slutade med planerad snitt.. av all kaos fick jag dessutom panikångest som nog var det värsta!!att inte ha kontroll, tro att man har blivit psykisk sjuk och ska låsas in typ.. så när lilla livet kom ut och dessutom hade kolik var jag såååå tom och kände mig sååå ensam att det inte kan beskrivas!man MÅSTE prata om det och inte med kuratorer och sånt utan andra som genomgått samma sak.. Det är BARA de som förstår och känner med en… Jag finns här för dig… 😉

    Svara
  • Känner igen mig mycket väl. Ett tips börja ät Efamol(jättenattljusolja). Finns på Apoteket. Kram!

    Svara
  • Jag menar hälsokostaffären.

    Svara
  • Kram

    Svara
  • Kära Hannah.

    Känn dig verkligen inte ensam. Den tomhet du beskriver delar du med så många andra och bl.a. med mig. Nu har det gått längre tid för mig, min dotter är 7 månader nu, och jag känner mig helt som vanligt igen. Vänta ut det och lägg inte press på dig själv att du ska bli bra med en gång. Detta läker ut sig själv i takt med att hormonerna går ur kroppen, såväl graviditetshormonerna som amningshormonerna. Du ska ha en stor eloge för att du öppnar dig om detta i din blogg! Jag beundrar ditt mod och jag tror att din öppenhet kommer bidra till att du snart är dig själv igen 🙂
    Kram på dig fina Hannah!

    Svara
  • Hej Hannah!

    Jag har läst din blogg….jag vet inte hur länge, men länge är det.
    Men Nu tyckte jag att det var dags att jag registrerade mig för att kunna kommentera.
    Jag vet nämligen precis hur du mår och jag vet hur jobbigt det är. Min yngsta son fyllde 1 år nyss o när han föddes hände nåt med mig. Jag blev deprimerad, grät varje dag. Vet egentligen inte varför men det var en jobbig tid. Jag var helt slut. Hade en 16 månaders son (med allt vad det innebär) och en nyfödd kolikbebis på det, som skrek jääääääämt! Och pappan jobbar borta på vardagar så var själv dygnet runt..Så kanske inte konstigt att det va jobbigt nu när man tänker tillbaks 😉
    Det jag ville komma till är att berömma dig att din bvc-sköterska vet allt och att du delar med dig på bloggen.. alltså pratar du med nån om det och det tycker jag är starkt gjort!
    Det gjorde nämligen inte jag. Låtsades att allt var bra, pratade inte med någon och bad aldrig om hjälp. Jag skämdes nog. Jag har alltid varit rädd att göra fel och vill alltid klara mig själv..om du förstår?
    Så, BRA Hannah!! Allt kommer snart kännas bättre! Du är stark!

    Jag vill skicka en styrkekram till dig!!

    Svara
  • Hej Hannah!
    Jag läser din blogg dagligen.
    Jag drabbades av liknande känslor när min första dotter föddes.
    Jag grät länge och efter övergick det i tomhetskänslor.
    Detta övergick sedan i ångest och panikkänslor. Kärleken till mitt barn förändrades inte. Det var bara mina egna känslor.

    Se till att du får hjälp om du känner att du inte kommer ur din tomhet.
    Skickar 1000 kramar till dig!

    Svara
  • Många kramar!
    Varit där! Usch så hemskt det är!
    Men det blir ju bra sen, nu är min 3 år och jag väntar nästa till vintern, oroar mig
    mycket för alla känslor och babyblueser.
    Med den stora fick jag inte lämnas ensam, tillslut inte amma, allt jag orkade var att
    gråta och kämpa mig igenom dagarna.
    Styrka till dig!!

    Svara
  • All kärlek till dig! Ta väl hand om dig. Jag hoppas att du snart mår bättre.

    Svara
  • Är där nu. Har en enmånadsprinsessa vid min sida men mår inte bra. Min Bvc-sköterska har koll på mig också! Känns tryggt och skönt att de finns!

    Det sägs att det går över, jag håller andan och väntar!

    Kärlek till dig!

    Svara
  • Jag tycker du är fantastisk som talar om hur du mår och inte försöker visa upp en fasad. Jag blir mer och mer imponerad av dig ju längre jag följer din blogg!

    All styrka och kärlek till dig!

    Svara
  • Hej Hanna!
    Jag känner precis igen mig när du beskriver att du känner dig låg.
    Jag fick en förlossningsdepression efter mitt 4 e barn,har 5 idag:-) Jag kände mig låg och otillräcklig men hade massa kärlek till Lilla Nova ( 5 år idag) Jag gick till en psykolog på KBT och gick på massage ,sånt hjälpte mig ..
    Jag åt även magnesium och kosttillskott som fick mig må lite bättre, ville ej ha antideppresiv när jag ammade men vet att det finns att få om man verkligen behöver..Jag var så trött och behövde sova hela tiden ,kunde gå och lägga mig när som helst ,orkade inte vara med på kalas osv,enormt trött och låg och hade mycket panukkänsla..
    Jag gick med Nova igenom en förlossning som var ganska ok förutom att jag fick fel morfindos så dom ” råkade ” ge mig dubbelt så mycket som jag skulle ha,vilket resulterade i stark dödsångest med skakningar och yrsel,kräkningar och fruktansvärd panik för en stund:-( dock gick det bra och ut kom en fin liten prinsessa:-)
    Tror det var det som utlöste min depression:-(
    Dock blev det bättre efter ca 6 mån så jag hoppas du snart mår bättre
    Mitt råd är : Prata med BVC ,dom vet hur man ska hjälpa i såna situationer och prata med nära och kära …Man behöver mycket stöttning ,omtanke och hjälp..
    Du verkar ha en helt underbar familj och man så du har säkert redan den stöttningen!
    Tack för en underbar blogg och kämpa på så ska du se att snart är du bättre igen..
    Massa Kramar från en 5 barnsmamma i Växjö

    Svara
  • Hej, känner igen mig i det du skriver. Har en 8 veckors liten kille<3 ville bara skicka en massa kramar till fina dig som delar med dig <3

    Svara
  • Jag har tre barn och efter mitt sista barns födelse så fick jag under en lång tid på tok för lite sömn. Mitt barn hade kolik och skrek mycket och ville inte ta bröstet som sina syskon. Jag kämpade på och ammade, vågade knappt inget äta pga risk för värre magknip. Tillslut grep man in på BVC och jag fick sluta amma och börja äta och sova, Men det hade gått för långt och jag sjönk ner i en djup depression. Fick mediciner som inte hjälpte först, fick byta. Sedan började jag se ljuset i tunneln och ångesten släppte sakta sitt grepp. Idag mår jag mycket bra, är tom starkare än innan. Jag älskar mina barn av hela mitt hjärta och är så tacksam över att få må bra! Men den resa jag gick igenom var otroligt skamfull och jobbig. Men det som är det bästa med depressioner som utlöses i samband med att man får barn är att de går över. Hormonerna stabiliserar sig och man känner mer o mer igen sig själv.M itt tips till dig är att vara rädd om din sömn och att för allas skull prioritera dig själv ibland. Ta ett bad eller en promenad helt ensam då och då. Du är ju ingen sämre mamma för det!

    Svara
  • Fina du, hoppas att det är snabbt övergående. Känner själv lågheten komma krypandes, hatar hösten och kylan, ännu mer vintern med ännu värre kyla. 🙁 Kan du ta hjälp av dina närmaste med hämtning å lämning på dagis och skola? Nån som kan avlasta med lite städtimmar? Passa på att få sova helgnätterna när din man är hemma? Styrkekramar till dig <3

    Svara
  • Kära du! Usch vad jobbigt. Hade liknande när jag fick mitt andra men det går över! Sen gick ni ju faktiskt igenom något hemskt med felbehandlingen och hur du mådde efter det. Samla energi, strunt i att vara social med andra utanför familjen ett tag. Du behöver lugn o ro! Inga måsten eller krav från andra på ett tag. Sen blir det bättre Hannah! Det finns inget facit, ingen som bestämmer hur man ska känna och må. Det e så mycket tabu o trams. Njut av Vida, Liv, William, Mio och Peter i lugn o ro så skall du se att det snart känns som caligt igen. Stor kram från Malin <3

    Svara
  • Vad skönt att du skrev om det här. Även om jag självklart inte vill att du ska
    må dåligt, så är det som du säger så himla skönt att veta att det finns fler.
    Jag är 20 år och fick en son för två månader sedan. Till en början var allt så
    omtumlande och jag reflekterade inte direkt över hur jag mådde. Jag känner stark kärlek till min son, men den senaste veckan har jag haft stark ångest. I takt med att hösten och mörkret kom sköljde gamla tankar och känslor över mig. Jag hade för flera år sen en svacka där jag hade konstant panikångest och kände total hopplöshet inför framtiden. Nu har jag liknande känslor även om det är lite lättare då jag åtminstone inte har panikattacker och vet att min ångest beror på att jag stressat mycket. Det svåraste är att bryta det negativa tankemönstret. Man funderar och funderar och tillslut håller jag på att bli galen. Jag vill ju må bra med min fina familj. Har fått tid från BVC och ska få träffa en psykolog samtidigt som jag börjat äta magnesiumtillskott och försöker ta hand om mig. Är övertygad om att jag kommer att bli bra liksom du kommer att bli! tveka inte att söka hjälp om du känner att du inte kan hantera det. Du är inte ensam! kram

    Svara
  • Hej Hanna

    Tack för en super bra blogg!

    Känner igen mig så i detta inlägg,har en son på 9månader,mitt allt/mitt liv<3
    Tyvärr hade vi oxå en tuff start,hade en lite komplikationer efter förlossningen,blev skrapad o inlagd några dagar..min son hade mycket gaser så han var rätt skrikig första veckorna..

    Idag är han mitt allt,har varit det sen dag ett!!Fast jag gick in i en depression,fick rent för lite sömn..kände mig som en värdelös mamma..min BVC hjälpte mig att komma i kontakt med ett stödhem för nyblivna föräldrar,var min räddning..Idag mår vi hur bra som helst,älskar mamma livet och min lilla prins<3

    Jag hoppas det löser sig för dig,hjälpen finns där!
    All kärlek till dej och din fina familj<3

    Svara
  • Fina fina du, jag känner med dig. Vet hur du känner, jag har haft det jobbigt efter båda mina pojkars födelse…. Efter andra var det värst…. Det är sjukt jobbiga känslor, jag älskade båda mina pojkar av hela mitt hjärta och hade inga sådanna problem som att ta de till mig, tvärtom var det dem som höllt mig uppe. Ändå kunde jag i bland känna när de tex vaknade på morgonen eller när lillebror vaknade för att äta på natten, snälla håll tyst så jag får sova…. Jag var så enormt trött och orkade inte med livet så som jag gjort innan, jag ville känna känslan av total närvaro och glädje över allt jag hade, men känslan ville inte infinna sig.

    Alla i min närhet kunde inte fatta hur jag kunde må såhär, jag hade ju så mycket att glädjas över… Det är ingen som riktigt förstår som inte själv mått såhär. Jag orkade inte först ta tag i det, men blev då värre, så min lillebror ( som inte kände igen mig) tog mig till läkaren…. Och det är jag glad för i dag, nu mår jag mycket bättre, men det har varit en jobbig väg hit. Mitt råd är att du pratar med BVC psykolog, de ska va jättebra, tror det hjälper bara att få prata av sig. Hoppas det löser sig snart fina och snälla du! Du verkar vara en underbart fin människa ( och framförallt sååå äkta och ”vanlig”).
    Jag längtar varje kväll efter att läsa din blogg. Har skummat igenom en del bloggar, men aldrig fastnat…. Men din kan jag inte hålla mig i från, den känns så äkta och du känns som en fin vän!

    Önskar dig all lycka… Kram annsofi från Limhamn.

    Svara
  • Tror du ska försöka söka hjälp hos BVC. Jag är mamma till en lite flicka på snart 7 mån och jag fick en förlossningsdepression efter en svår förlossning som slutade i katastrofsnitt. Gick länge och trodde att det var babyblues och att det skulle vända, men det gjorde det inte och man ska inte ha babyblues så länge!! Jag fick komma till en fantastisk psykolog inom barnhälsovården och henne träffar jag fortfarande och jag känner mig bättre och bättre. Man har sett att de som
    Söker hjälp och får stödsamtal fortare blir bra. Du hade ju också en tuff start! Studier visar att upp till 15% av alla som får barn får ngn typ av förlossningsdepression. Man känner sig som en dålig mamma och bara det behöver man hjälp att komma
    Över. Jag har aldrig haft några problem i anknytningen med min dotter som tur är annars är ju det också vanligt. Hoppas du får hjälp så att du kan komma vidare! Stor kram och lycka till!

    Svara
  • Hej Hannah!
    Förstår dig precis! För mig tog det nästan 1-2 åt innan jag kände mig ok efter tvillingarna. Jag hade ingen jobbig förlossning som du, men graviditeten och chocken hur mycket jobb det var med två små drog ner mig totalt. Att jag älskade de små var det inget snack om, men jag hade svårt att njuta på väldigt länge.
    Nu är dom tre år och för ca 6 mån sedan tog jag hjälp hos en terapeut och nu känner jag att jag börjar komma i balans..
    Försök att inte stressa. Det är ju tufft att finnas där för 4 barn (och en man). Tror det kommer kännas bättre när ni alla har hittat era rutiner & er ”nya plats” nu när ni är en till. Glöm dock inte bort dig själv, du är viktig!!
    Stor kram Zara

    Svara
  • Åh vad jag känner igen mig! Jag hade precis samma känslor som du, jag fick inte heller ha
    min tös hos mig direkt efter förlossningen då hon lades in på neonantal. Sen krånglade amningen och allt kändes skit. Men nu är dottern 8 månader och glädjen är tillbaka. Vi löste det så att min sambo tog dottern väldigt mycket så jag fick åka iväg och göra mycket för mig själv. Även om det bara innebar och få åka till Ica eller ligga i soffan å läsa en tidning i lugn och ro. Det hjälpte mig jätte mycket å hämta energi och hämta glädje i livet!

    Svara
  • Hej!
    Känner så väl igen mig…Jag var likadan efter mitt första barn. För min del var det sköldkörteln som spökade. Men efter operation o medicinering mådde jag prima igen =) Hoppas det går över snart! Så jobbigt när man är sån, går liksom inte att komma igång hur gärna man än vill…kram

    Svara
  • Jag kände också att det var dags att kommentera nu. Läser din blogg varje dag. Tre månader efter att min dotter föddes drabbades jag av svår ångest/panikångest. Älskar min dotter över allt annat. Men en lång tids stress, krav och oro hade legat och grott och när allting egentligen var frid och fröjd och jag bara skulle njuta av livet då kom ångesten… Jag går i KBT och är nu på väg upp igen. Vänta inte på att söka hjälp.. Hoppas du mår bättre snart.

    Svara
  • Jag var med den 10/3 och fick se mitt första barnbarn födas. Allt blev dramatiskt och min dotter blev deprimerad. Hon har mått riktigt riktigt dåligt fram tlls nu då det har vänt. Men det är inte 100 ännu.

    Mitt råd till Dig är att ta hjälp och att sova mycket. Vi har funnits tillhands hela familjen och att se henne må så dåligt har varit hemskt! Men nu så är hon påväg till att bli sig själv och det känns så himla skönt!

    Var rädd om dig och en sak till. Du är fin som skriver om detta då det behövs. Det är sånt hysch om att må psykiskt dåligt.

    KRAMAR Lotta

    Svara
  • En massa styrkekramar till dig!!
    Va rädd om dig och försök få hjälp via BVC. Vår BVC sköterska var lyhörd och jag kom snabbt till deras psykolog.
    Varm kram

    Svara
  • Det låter som du helt enkelt drabbats av en förlossningsdepression…..det kan ju varierar i allvar men det är klart att det inte är normalt att känna det du beskriver. Jag hoppas att hon på BVC håller koll på dig och remitterar dig vidare om det behövs. Det är nog slitit med sömnbristen!
    Läser både din och syrrans blogg varje dag, något jag inte trodde för ngr år sedan….:/. Men ni är båda så fina tjejer….kvinnor…. vad man nu säger… så det är ett nöje att följa er! Utom när du mår dåligt ….men kom ihåg Hanna det är inte normalt och absolut inte för alltid<3

    Svara
  • Som du säger är det inte så konstigt att du fått en släng av förlossningsdepression efter allt du gick igenom när Vida föddes… Lägg på sömbrist på det och som du säger en oro över att något ska hända dej eller din fina familj, det är inte lite att bära omkring på! Tycker dina känslor låter helt normala men det är viktigt att släppa ut dem, våga säg rätt ut till dina närmsta hur du mår så att de kan ge dej stöd och föståelse- det är första steget till att må bättre. Jag har inte själv erfarenhet av förlossningsdepression, däremot känner jag igen mej väldigt mycket i din beskrivning att man kan känna sej helt tom på känslor och utan gnista efter något stort har hänt i ens liv. Lite så känner jag faktiskt efter att jag äntligen blivit gravid igen, något jag längtat och önskat länge och nu har det hänt och jag är självklart såå glad och tacksam. Men även orolig och känner mej stundtals låg och liksom lite tom… Ibland tappar man sej själv lite tror jag, men nu har jag bestämt mej för att hitta tillbaka till mitt starka glada själv igen! Tack för en fin och tänkvärd blogg!

    Svara
  • Bland alla 100 kommentarer, så klämmer jag in en jag med. 🙂 Jag har i det tysta följt din blogg sen jag fick veta att jag var gravid, vi hade samma bf du och jag. Jag fick tvillingar och har därmed oxå 4 barn. Mina flickor kom 2/7 med beräknat snitt… vad kan gå fel? Jo en hel del tydligen, jag hamnade oxå på avdelning 16 och hade legat på grann-avdelningen 12:an tidigare. Jag har precis som du inte hämtat mig riktigt mentalt och funderar såklart, jag ska ju vara tipp topp lycklig nu, med fyra underbara barn och allt annat livet berikat mig med. MEN den hänger där över mig, det svartgrå molnet som vägra släppa…

    Jag har, precis som du, fått släppa amningen och för mig var det självklart att det skulle fungera, det gjorde det ju med de andra två.

    Nu blev det mycket Jag i denna kommentar… det jag ville komma till är att jag älskar din blogg, du skriver och dela med dig av ditt liv på ett underbart sätt.

    Ta hand om dig!

    En sista bara, de fina vagnarna som du representerar/säljer… tvillingvariant kanske vore något ;).

    Kram

    Svara