Det förekommer cookies på hannahgraaf.com. Genom att fortsätta läsa på hannahgraaf.com godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

17:17 | mars 21, 2014

Det där samtalet

Hej min vän. Allt väl?
Nu börjar jag känna våren som många fick uppleva tidigare. Snön har smält, det doftar vår, tussilagon lyser upp marken och jag bara längtar att få känna den ljuvliga vårsolen värma nästippen. Det ger mig ett lyckorus. Det behövde jag idag då jag fick jag ett hemskt samtal. Ett sådant som jag varje dag är rädd för att få.
Jag var i stan och min mobiltelefon ringer. Ett nummer jag inte känner igen. En kvinna frågar om jag har en son som heter William. Jag frös till is. Mitt hjärta stannade och jag kände paniken och rädslan stiga inom mig.
Hon berättade att han skadat sig i skateparken. Han var ensam och hon hade sett honom ligga och gråta på marken. Alla de värsta tankar man kan tänka sig kom över mig. Har han ramlar i rampen och spräckt huvudet?!
Hon lugnade mig och berättade att han blödde ur munnen. Spräckt läppen och tänderna var troligtvis lösa. Han hade fallit handlöst på ansiktet från den höga rampen.
Jag blev lugnare då jag förstod att det inte var livshotande. Försökte prata med William men han bara grät och var rädd. Det skulle ta mig en timme att komma hem så som tur var kunde Peter åka direkt till honom. Tack världens bästa man och pappa ❤️ Efter läkarbesök och tandläkarbesök var allt lugnt. Hans tänder var inte skadade och det var tandställningen som räddat dem. Men den hade däremot skadat hans mun. Men inget som inte läker av sig själv.
Allt var och är lugnt. Förutom jag!
Jag ser bara framför mig hur han ramlar, är rädd, gråter, blöder och ingen är där. Jag var inte där och kunde trösta honom. Känner mig usel och hemsk. Trots att jag inte kunde styra över något. Tack och lov för kvinnan som gick förbi just då och var så godhjärtad. William letade upp henne och gav ett fång tulpaner som tack för hennes hjälp.
Men framför allt, tack och lov för att han inte skadade sig allvarligt. Att huvudet klarade sig. Tänker på hans tänder. Han som var och är så tapper med sin tandställning som han avskyr. Vad hade hänt om tänderna lossnat?!
Nej, nu ska jag försöka tänka positivt. William fick nästan lugna mig 🙂 och det är ju inte riktigt som det ska vara.
Jag vet inte var jag ska göra av alla känslor inom mig. All rädsla över att något ska hända de jag älskar, oron och katastroftankarna.
Jag orkar inte känna så här varenda dag. Inte en enda dag i mitt liv går förbi utan dessa tankar. Blir galen!
Här är det full fart. Jag har fokus på annat för stunden. Liv har sin kompis Amelie på besök.

20140321-171546.jpg
Musiken är på högsta volym och tjejerna dansar och showar.

20140321-171633.jpg
Nyfärgad utväxt och jeans. Det var länge sedan 🙂
Ja, som du ser står väskorna kvar också.

20140321-171809.jpg
Har en fin kombo halsband idag tycker jag (eller hur Johanna). Stjärnorna från H&M och lilla ”myntet” med PS23 från Emma Israelsson.

20140321-171918.jpg
Idag kom kläder som jag beställt från Dry Lake. En långklänning och vida fladdriga byxor med Maya-print.
Love it! Gav mig ett till litet lyckorus.
Dags att grädda pannkakor till barnen. De måste utfodras snarast 🙂
Önskar dig en fin kväll.
All Kärlek ❤️


27 kommentarer



27 kommentarer om “Det där samtalet”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Jag accepterar villkoren som finns här

  • Fy så obehagligt!!!! Vilken tur att hans tänder klarade sig och att Peter kunde åka till honom snabbt. Förstår precis din känsla. Det är ju var mors mardröm att ens barn har skadat sig när man inte är på plats. Julian ramlade och bröt handleden på skolan väldigt illa dagen efter att jag blev akutsnittad med Bruno och blev opererad. Jag kände mig så ofantligt maktlös där jag låg i min säng och knappt kunde röra mig. Sen blev han inlagd på våningen under mig på lasarettet. Väldigt konstig känsla men så tacksam över att K kunde vara med honom.
    Ha nu en riktigt fin kväll och krama på varandra lite extra!
    /Rebecca

    Svara
  • Vilken tur att allt gick bra, blir dock lite betänksam när du beskriver din dagliga oro, även om man som mamma alltid har den. Har du provat kognitiv beteendeterapi, KBT. KANONISbra och inget konstigt ”psyksnack” mm utan bara en fantastisk vägledning i hur man skall hantera sina rädslor och sitt liv. Jag kan verkligen rekommendera det. Kram

    Svara
  • Hej Hannah!
    Vad skönt att det gick bra för William. Vilken kämpe! Ja, dessa katastroftankar man har. Tänker också ofta så som du gör men vet samtidigt att jag gör allt jag kan för att mina barn ska må bra och känna sig trygga. Mer kan man inte göra, inte du heller. Du är en fantastisk mamma, kom ihåg det.
    Ta hand om varandra! Kram!

    Svara
  • Stor kram till dig❤man ryser till i hela kroppen.. Tur i oturen att William klarat sig bra.. Det är så hemskt och få något sånt samtal:( fick ett nyligen att min son smitit från förskolan skräcken och paniken man känner inom sig..
    Trots allt så önskar jag er en fin helg …
    Kramar

    Svara
  • Hälsa William så gott. Fin och rar familj ni är. Kram.

    Svara
  • Åh men neeeej vad hemskt! 🙁 Jag vet exakt hur det känns och få det där samtalet, har fått det många ggr nu och det är samma panik som ALLTID! Sist var ju när Thedde knäckte till nacken på innebandyn. Ambulans och akuten på akademiska, mitt hjärta frös till is och jag bara grät rakt ut.
    Skönt att Peter kunde åka dit, å han stackars som inte heller är hundra. 🙁 Så skönt att allt gick bra! Jag är också trött på mina katastroftankar om barnen. Milo fick nackspärr häromdagen, jag var helt nojjig och tänkte att det var nåt allvarligt fel på honom. Usch, det tär och är så jobbigt att känna såhär….jag vet min vän.
    Skickar största kramen till er! ❤️ Längtar så mycket tills vi ses.
    Puss ❤️

    Svara
  • Usch! Stackars William och dig! Du är inte ensam om de katastroftankarna Hannah. Jag tänker massor av sådana tankar per dag också och det är så skitjobbigt. Vi skulle få mängdrabatt om vi bokade KBT tid

    Svara
  • Fina Hannah!
    Jag lider av samma katastroftankar som du och det är fruktansvärt. Man går miste om så mycket i livet pga detta, men tyvärr är det inget man själv väljer. Man älskar sina nära o kära så mycket, o är livrädd att det ska hända dem något.
    Men vilken tur William hade, det kunde ju gått riktigt illa.
    Kramar till dig o hälsa William att han ska krya på sig!
    Dina barn måste vara oerhört stolta över dig, som bloggat i så många år, samtidigt som att bloggen präglas av kärlek!

    Svara
  • Det finns hjälp att få, ex kbt, tränar på att inte låta tankarna få makten över en, har själv blivit hjälpt. Du verkar så godhjärtad o önskar dig frid i själen! Kram

    Svara
  • Jag har också katastrof tankar. Mer nu när jag har barn än innan. Vad skönt att gulliga William mår bra och att inget allvarligt hände.

    Svara
  • Åh fina. Förstår dig! Jag går också och oroar mig mkt. Både över barnen men även att något ska hända mig eller Niklas. Hur ska de klara sig då? tänker jag. Det tar energi att tänka och oroa sig men inte lätt att slå bort alltid.
    Kram på dig!

    Svara
  • Usch vad hemskt, tur att det gick så bra! Förstår precis din oro, men försök att inte tänka på det. Och framförallt inte skylla dig själv! Finns ingenting du hade kunnat göra annorlunda och man kan inte skydda sina nära mot allt ont, bara finnas där som stöd när olyckan väl är framme.

    Svara
  • Hej vännen!
    Gud vilken skräck! Stackars liten som måste ha blivit skärrad. Det värsta är ju att man inte kan vara där och trösta. Jag lider själv av dessa tankar dagligen. Det kan vara när som helst och var som…till och med inne på Ica då jag är livrädd att tappa bort barnen. Många gånger får de vara inne för att jag är rädd att släppa ut dem själva. Vet inte alls hur man ska hantera det. Ibland brister det totalt och man faller i gråt av sina egna tankar. Vissa perioder är värre än andra. Vad skönt att allt har gått bra med honom och som tur är repar sig barn rätt snabbt.
    Hoppas att ni alla mår bra! Ser att ni är tillbaka från Thailand också! 🙂
    Sköt om dig!
    Stor kram!
    / Dinara

    Svara
  • Usch vad hemskt! Förstår dig, jag e också nervös av mig och orrolig typ varje dag över att nåt ska hända min son. Det e hemskt! Skönt att William inte skadade sig mer än han gjorde. Stor kram på dig!

    Svara
  • Ja, usch och fy. Jag är ju Fröken Livrädd möter hönsmamman i en och samma person så jag fattar precis. Många är det år jag har kämpat med att ta kontroll över mina rädslor kopplat till mina söner ( 18 och 7 år gammal. Tycker att det har gått allt bättre. Så kommer min brors olycka i Thailand, poliser som bara står utanför dörren och så skräcken, skriket, traumat och hela min grundtrygghet har flugit sin kos Numera vill jag att alla ska vara på samma ställe samtidigt och göra allt tillsammans.Cocooning…. I praktiken funkar det förstås inte alls. Krya på din fine son och ta väl vara på dig. Kram Mia
    http://happyvardag.se/2014/03/21/att-ha-en-flygande-tunga/

    Svara
  • Vad skönt att det gick såpass bra för William ändå, men kan förstå skräcken hos dig när samtalet kom. Hannah, om dessa katastroftankar finns i din vardag i såpass stor utsträckning att du mår dåligt av det finns det så många professionella som kan hjälpa dig, var inte rädd att söka hjälp om du behöver! Jag har ju inga barn så jag kan inte exakt sätta mig in i din situation, men jag förstår på dig att de jobbiga känslorna tär på dig. Hoppas du hittar ett sätt att hantera dem på framöver. Skickar en stor, varm kram till dig och hoppas att William läker bra! 🙂

    Svara
  • Förstår precis, jag oroar mig också att något ska hända men som förälder så är det helt naturligt, man har skapat ett oskyldigt litet liv som är så beroende av sina föräldrar. Tror inte något kan få en förälder att sluta oroa sig och den dagen barnen flyttar hemifrån fortsätter man att oroa sig, spelar ingen roll vilken ålder barnen är i, man är mamma eller pappa hela livet. Sedan ska jag väl kanske säga att det inte är en oro som gnager och gör mig “handikappad” det är mer en undran/oro skulle jag vilja beskriva det. Att man inte alltid finns på plats när det händer är inget man kan göra något åt,tyvärr och jag tror inte barnen skulle uppskatta att alltid ha mamma/pappa med överallt. Ibland när något händer så brukar jag tänka om jag kommer i håg något liknande från min barndom och oftast kommer jag bara i håg alla de där roliga sakerna. Ang William, kolla upp försäkringen för vem vet i framtiden om det blir något (ärr, ngn tand som växer snett osv) när han blir stor, tror det är tom 25 år så kan han få hjälp från den barnförsäkring han hade som barn.

    Svara
  • Samma sak hände mig när jag var 12 år, tandställningen räddade dom. Men sen dog två tänder och när jag var 24 år satte jag dit skalfasader som täcktes av skolförsäkringen jag haft. Anmäl det till skolans försäkringsbolag, ert och spara alla papper. Ska ngt åtgärdas gör det innan 25- års dagen då försäkringen går ut.

    Svara
  • Hej! Tack och lov att det inte blev värre med W. Vilken tur i oturen att det fanns en godhjärtad människa i närheten. Jag är också livrädd att något ska hända mina barn. Man älskar ju sina barn sååååå mycket att det inte finns ord. Det skär i mammahjärtat när du berättar om detta. Många Kramar Lina

    Svara
  • Älskar din blogg! Har en liten fråga, Finns halsbandet från hm att köpa nu? 🙂

    Svara
  • Tack 🙂 Det köpte jag i somras. Vet inte om det finns kvar. Kram

    Svara
  • Hejsan :-))
    Har du inte funderat på om du kan ha GAD…googla det.
    Lider själv av en mycket osund oro, stress och ångest,..över i stort sett allt…efter att ha hamnat i en depression förra året så sökte jag hjälp hos psykolog…och efter ett par samtal så är vi båda två ganska säkra på att jag har någon form av ångestdiagnos.
    Har alltid varit stressad och orolig och av det kommer mycket frustration och trötthet. Det tar mycket energi att alltid gå och oroa sig, kroppen slappnar liksom aldrig av.
    Har inte fått diagnos ännu…men har jag inte GAD så blir hag mycket förvånad…känner igen mig så mycket i den diagnosen att jag började gråta när jag läste på om det. Även om den är kronisk så känns det bra att det finns en förklaring på min oro och ångest.
    Säger så klart inte att du har det men läs om det…och framför allt…sök vård för din oro…det tär nått fruktansvärt mycket att gå runt och må så. Om inte GAD så någon form av ångesthistoria har du säkert. Du kan må så mycket bättre om du får rätt hjälp…min oro blev fruktansvärt mycket värre efter att jag fick barn…oro är normalt OCH sunt…men när det blir till ett problem för dig och ev din omgivning så är det inte normal oro som står i proportion till verkligheten.
    Kram till dig från mig…(det är bara ett tips som kan vara värt att kolla upp :-))

    Svara
  • Fy vad läskigt när man får ett sådant samtal !! Skönt att det ända gick skapligt bra

    Svara
  • Jag har kommenterat på inlägg som detta då jag också lider av katastroftankar och ångest. Jag har nu efteråårsskiftet gått på kbt och det är något av det bästa jag gjort! Gick på gruppbehandling vilket jag var extremt pessimistisk mot men åh vad bra det varit! Förra veckan hade vi sista träffen och jag saknar det verkligen. Denna behandling har hjälpt mig så mycket att jag funderar på att fortsätta, fast med enskilda samtal då och då. Jag är inte utan katastroftankar men allt har blivit mycket bättre (även prestationsångest etc). Jag har alltid varit tveksam till att prata med psykolog och älta saker men detta är helt annorlunda.
    Hoppas du orkade läsa min lilla uppsats:)
    Stor kram till dig och fina William

    Svara
  • Jag tänkte bara säga att jag också lider av katastroftankar. Att det ska hända min man och våra barn något. Det begränsar mig till viss del men ändå inte jätte mkt. Det går inte en dag utan att jag tänker en sådan tanke heller. Än känner jag inte ork eller vilja att söka hjälp för det men om det går längre kanske. Typ när de är tonåringar och jag måste släppa på kontrollen. Än är de så små och med någon trygg vuxen hela tiden…Men jag ville bara säga att du inte är ensam. Man har ju så mkt att förlora så det är inte konstigt att oroa sig för det. Oron är inte rationell. Men om det tar över för mkt eller skapar ångest, då ska man söka hjälp. Kram

    Svara
  • Åh vad jag känner igen mig i vad du skriver om din oro att något skall hända dina barn. För mig gick det så långt att jag hamnade i en depression där jag till slut fick välja om jag ville leva eller helt enkelt avsluta mitt liv. Jag orkade inte leva med denna oro o dagliga kamp mot mina katastroftankar. Jag bestämde mig för att nu fick det vara slut. Ska jag gå här hela mitt liv och oroa mig för något som förmodligen inte kommer hända……. Fick remiss till en underbar psykolog och gick kognitiv terapi. Han satte fingret på mina problem direkt och gav mig verktyg att hantera min oro. Han sa bl.a. Det är inte din oro som hindrar att det händer dina barn något, det gör det i såfall ändå. En ganska simpel tanke kan tänkas men när jag väl kunde ta den till mig så har den hjälpt mig så mycket. Han sa oxå- du ser aldrig färdigt hela filmen utan du väljer att gå i mitten när det är som hemskast. Oftast så slutar det väl om man bara stannar kvar till slutet. Kontentan av denna mening, om det händer något så går det oftast väl ändå! Försök tänka så Hannah, hoppas du kan släppa din oro. Jag mår jättebra nu, får jobba med mina tankar ibland men kan hanterad em. nu och det Är underbart! Stor, varm kram från Malin ❤️

    Svara
  • hejsan,
    Ni har så vackar tavlor – svarta stora ramar med vit/svart målning.
    Måste få veta varifrån de kommer.
    Tusen tack på förhand.
    Helena

    Svara