11:16 | oktober 22, 2014
Sund oro
God onsdag vacker. Huvva vad kallt det är idag. Är alldeles stelfrusen.
Sitter i bilen utanför min tandläkare, Emaljkliniken i Kallhäll. Har gått här sedan jag bodde i Kungsängen och vill inte byta. Hela stora familjen går här 🙂
Ska fara till stan nu och ta mötet som jag skulle haft igår. Mio mår bra idag efter vila så det känns skönt.
Du vet ju om min oro över alt och alla samt mina katastroftankar som dagligen plågar mig. Hittade det här citat och det är verkligen så. Men det är lättare sagt ön gjort.
Inget blir bättre av att man går runt och oroar sig. Man mår ju bara dåligt. I alla fall jag. Efter att Isak lämnade oss har jag varit hos en terapeut på sorgesamtal. Fått prata, gråta, undra och fått hjälp och tips med hur jag ska hantera mina känslor. För oron har bara blivit värre. Sakta försöker jag sluta med mina grejer som jag har för mig. T ex att jag varje kväll/natt MÅSTE gå in till alla barnen och kolla att de andas. William är 13 år!!! Gör jag inte det så kommer tanken över mig att den här gången kanske det hänt något och jag gick inte in. Jag kan inte somna och ligger bara och tänker hemska tankar. Det är sånt som hon hjälper mig att sluta med.
Får se hur det går 🙂
Skulle vara skönt att bara känna en sund oro. Inte den som tar över hel ens liv och vardag.
Stor Kram ❤️
Jag känner igen de där känslorna så väl, så du får gärna dela med dig om du får några goda verktyg att arbeta med. Dessa känslor äter som upp en inifrån, jag ska försöka ta med mig de kloka orden och försöka applicera dem i min vardag. Kram på dig!
Har du provat magnesium? Ofta är det en brist man har vid oro/ inre stress, det blir en ond cirkel och man kan få hjärtklappning muskelsvaghet osv. Jag började äta magnesium och mår mycket bättre nu! Har inte du migrän också ?det kan bero på magnesiumbrist!
Googla på magnesiumbrist så kanske du ser fler samband
Oj Herre Gud vad jag känner igen mig precis i det du skriver! Måste verkligen börja jobba med det här! Den texten ska jag ta med mig! <3 Ha en fin dag! Styrkekram fina du! /Petra
Men jag gör precis samma sak, smyger in på barnens rum och lyssnar efter deras andning.
Du är inte ensam, kollar alltid in på kvällarna.. 🙂
Vad hemskt det låter att behöva ha en sån oro. jag har också oro, ganska mycket men tror inte att det är till den graden du har den. Jag känner ändå inte att jag lider av den, men blir lite mer kontrollaktiv av mig däremot. Dock är jag också en sån som går in och kollar att barnen mår bra varje natt. Men känner heller inte att det är en slags panikartad känsla som driver den, snarare att jag vill ge dom en puss, säga att jag älskar dom och ta på dom täcket om dom råkat sparka av sig den. Dom är 4,5 år och 3 år.
Sedan jag fick barn så känner jag ofta däremot, oro över att jag ska dö och mina barn lämnas utan mor (dom har ju pappa E men utan mamma liksom) eller att maken och jag försvinner och kvar blir barnen, ensamma. Såna hemska tankar kan jag ha ibland, inget som är ständigt. Hoppas på att det ska vara ganska normalt i alla fall.. :/
Önskar dig lugn i själen, ro i sinnet och ett lyckligt, kärleksfullt, fint liv med min man och dina barn. <3 <3
Det är lättare sagt än gjort att sluta oroa sig.
Jag bodde hemma tills jag var 19 år gammal, och ända tills jag flyttade vaknade jag ibland på natten och kände mammas pekfinger under näsan. Hon kollade om jag andades. Jag talade om att risken att dö i plötslig spädbarnsdöd var 0% efter 7 månaders ålder… 😉
Men nu, som äldre, kan jag bättre förstå henne.
Vännen du är inte ensam att leva med oro och ångest . Uttrycket du skrev stämmer , men lättare sagt en gjort . Är det inte att barnen andas ,är det ebola , ,krig, olyckor ,m,m.man tänker på. Innan jag väntade mitt andra barn frågade jag en vän som har tre barn , hur det var och hon sa att det var mindre oro när man fick fler, men jag kan inte riktigt hålla med – jag har blivit mer orolig . Man får försöka att slå bort de ”onda ”tankarna . Försöka tro på sig själv och lita på att man är den bästa mamman för sina barn. Jag vet det är svårt – jag kämpar varje dag . //Anna
Du är INTE ensam Hannah.
Jag är också väldigt orolig av mig och funderar mkt över livet och vad som komma skall. Likt dig har jag en tro som ger mig tröst att den dagen får vi det himmelskt och vi kommer att mötas igen. Dock är oron och sorgen svår att hantera på ett ”bra” sätt. Att gå i terapi tycker jag är en mkt bra ide för att få prata av sig, få stöd och hjälp att gå vidare och kanske att få lite nya perspektiv på saker och ting.
Att jag MÅSTE titta till mina juveler varje kväll innan jag själv somnar ger mig ett lugn… De är det käraste jag har så deras fina ansikten är det jag vill somna till…
Varma kramar
Som sagt, du är inte ensam. Det är hemskt att tänka katastroftankar och oroa sig för allt hela tiden. Ebola, krig, våld, släktingars mående, ngn nära kan gå bort osv osv i all oändlighet.
Och då har jag inte ens barn… Och tur är väl det kanske, för då skulle jag väl hamna på hispan. Märker dock att det bara blir värre med åldern.
Det är verkligen som en av killarna från Room Service (minns tyvärr inte vilken av dem) sa i ett av Hannah & Amandas middagsprogram en gång:
”När man fyllt 40 är det som om odödlighetslampan släcks”
Tyckte det var så talande sagt. Precis så känner jag.
Huh ja jag undrar hur det ska gå nu när jag har barn. Än kan jag samsova, bära honom i sjal och vara hemma med honom men vågar inte tänka på när jag inte kan det längre. Det du säger om att man inte var där och något skulle hända…..hänger med i huvudet varje dag. Vill ju inte göra honom orolig heller, så så här kan man ju inte hålla på för alltid :P. Har haft katastroftankar och tvångstankar sedan barnsben. Tar upp så mycket tid framförallt.
Det citatet tar jag med mig. Själv oroar jag mig för mina barn främst så jag har värk i kroppen. Jag är så rädd att de skall bli sårade, varför de helt plötsligt inte vill hänga med någon kompis hem mm. Förra veckan var hemsk och som brev på posten sitter all värk i kroppen.
Mvh Frida
Känner så väl igen mig i det där med att gå in och kolla att sonen andas. Jag kan bara inte gå och lägga mig utan att kolla detf först. För, som du säger, tänk om det skulle hända nåt just den gången jag inte gick in.. Suck
Hej Hanna. Jag har varit precis likadan. Men efter att jag börjat med medicinen Venlafaxin så har min oro dämpats. Det är jätteskönt att kunna vara lite lugnare.
Kram
Bestämde mig för att inte oroa mig för plötslig spädbarnsdöd när den lilla föddes, jag kan ändå inte påverka om det skulle ske. Det ända som blir resultat är att man mår sämre, tyvärr sker det som sker, svårt som glatt i livet. Normal oro då och då har vi alla, men när den tar över livet så vi inte kan leva måste man arbeta bort rädslor. Händelser föder tyvärr en massa oro.
Förstår såväl hur du känner, jag är lika & det är så jobbigt, jag försöker själv att få bukt på mej själv, men lätt är det inte…
För ca 8 år sedan var jag på en hypnos regretion som en vän hade, & där & då hände något, jag blev botad från denna rädsla fast det inte var det som var meningen, & plötsligt blev livet så harmoniskt att leva, jag slapp ängslas varje gång gubben åkte till jobbet & jag vågade be sönerna komma hem utan att ha ångest att dom skulle krocka på vägen, bara för min skull du vet… det höll i sej i ca 4 år, nu är det tillbaks sedan en tid då, & jag har tänkt & tänkt at jag ska göra en hypnos igen, men det blir aldrig av… samtidigt är vi många med dessa känslor, det är ganska vanligt har jag förstått, men ack så oerhört jobbigt & påfrestande :((
Håller tummarna för dej <3
Hörde eller läste det någonstans; att antingen händer det du oroar dig för hur som helst, eller så händer det inte alls – i båda fallen har du mått dåligt helt i onödan istället för att njuta av det som är. Det är så sant och ibland får det mig att stanna i nuet istället för att försöka kontrollera framtiden. I mitt fall har hypnos varit en stor hjälp. Testa – finns appar, hemsidor, kurser mm.
Vad berörd jag blir av att läsa om dina tankar, Hannah. Jag hade ingen aning… Jag har liknande tankar, men kanske inte riktigt av den kalibern. Jag kan relatera till hur din oro har blivit värre sedan Isak gick bort, då fick du det ju liksom ”bekräftat”, att det faktiskt händer hemska saker ibland. Så din oro antändes på nytt.
Jag går också in och kollar andningen på min älskade tonåring ibland. Det gör jag vid speciella tillfällen, kanske om jag har sett, hört, råkat ut för något, men inte varje kväll. Han vill ha dörren stängd och den knakar så enormt, så jag riskerar att väcka honom.
När min guldklimp var liten var jag däremot rädd hela tiden, kände mig otillräcklig och jag mådde uselt, flera händelser på samma gång som satte igång min oro och ångest. Då läste jag något som en erkänd barnpsykolog sagt; att om vi INTE vore oroliga, så skulle vi ju inte vara några bra föräldrar! Då började jag tänka att oron inte BARA var av ondo. När vi älskar så mycket så är vi oroliga att det ska hända våra kära något.
Men naturligtvis kan det bli för mycket, när rädslan tar över helt. Med tanke på det som du berättar, så blir jag imponerad av att du håller igång och ändå är så aktiv som du är.
När jag är orolig går jag sällan ut, det är inget jag planerat, det har bara blivit så. Så där är vi olika. 🙂
Varma höstkramar från mig.
Känner exakt igen mig! Trodde bara att det var jag som är så nervös o orolig för allt…. Så fort jag hör ambulanser så får jag hjärtklappning o undrar vart mina barn är, ringer o kollar så det inte hänt något. Tänker alltid de värsta tankarna om sjukdomar o död, det är superjobbigt. Man blir stressad o mår inte alls bra av det, hela min familj lider av att jag är så här orolig över allt.
Såå jobbigt för dig att gå och bära på en sådan oro och hoppas verkligen att du får bra hjälp. Jag kan inte ens föreställa vad jobbig allt i vardagen blir när man känner så här men kämpa på Hannah!
Jag blir jätte glad om ni vill kika in på http://www.modevarlden.se. En värld av mode- och inredningsinspiration!
Kram Johanna
Hannah! Känner så igen mig i dig! Jag tänker på samma sätt. Går in till min son (20 mån) varje kväll just för att se att han andas, om jag inte skulle göra det så är jag rädd att det just denna gång har hänt något och att jag nästa morgon kommer hitta honom död! 🙁 Det är hemskt att ha dessa tankar! Duktigt av dig ändå att ta tag i det. Själv väntar jag bara på mod att ringa det där samtalet för att boka in en tid, men sinom tid kommer modet och samtalet! Tack för att du så öppenhjärtat delar med dig av ditt liv och dina tankar! All kärlek till dig och din familj i denna tunga tid! Kram
Du låter precis som jag. Jag har diagnosticerats med en GAD, Genraliserad ångest. Sök gärna lite på nätet om detta. Jag fick enormt mycket hjälp av kbt med inriktning på GAD.
Där har vi min diagnos också. Har läst om det nu och det är jag. Tack! Kram
Åh Hanna, känner igen mig så. Jag jobbar så hårt med att hålla tankarna i styr och att försöka kombinera ”ta inga risker” med ”Carpe Diem”. Alltså helt ärligt går det sådär….
Min fina storkusin som arbetar på BUP skrev till mig igår:
” Jag vet att du om någon förstår min kommentar.” Det är farligt att leva, man kan dö” Du är en liten känslomagnet, finns mest gott i det men också belastande. Samtidigt är du ytterst rationell och därför så hittar du kognitiva vägar i dina rädslor. En fråga du kan fundera över är om det verkligen är dina rädslor eller om du suger åt dig dem från din närmaste omgivning i vardagen! Jag vet att du sliter med detta och jag vet personligen hur rädslor begränsar och belastar. Tusen kramar”
Kanske kan något av det där hjälpa dig med fina Hannah. Sov gott! Kram Mia
Hej Hannah, och tack för en grym blogg! Jag ville bara tipsa om två böcker som handlar lite om den djupa oro du känner och ett nästan tvångsmässigt beteende för att dämpa den för stunden.
Jag själv har varit, och är till och från, likadan. Nu har jag inga barn – än. Vi har vårat första lilla pyre i magen som är beräknad om 1,5 vecka så jag kommer nog få få känna på oron igen x 1 000 vad jag har förstått andra. Men jag har tidigare applicerat min oro på mina katter, sambo och familj. Jag gick hos en grym KBT-terapeut förra hösten och det var hon som hjälpte mig och gjorde mig till en lite mindre orolig själ idag.
Dels så fick hon mig att börja med mindfulness där jag försöker ta ca 5 min av min tid att sätta mig och mediterar med hjälp av en app för att fånga upp nuet och samla tankarna när dom skenar. Sen köpte jag även två böcker som jag verkligen rekommenderar dig att läsa.
Den ena heter TVÅNG – Tvångssyndrom, orsaker och behandling i beteendeterapeutiskt perspektiv av Olle Wadström, förlag Psykologinsats. Det här är en väldigt matnyttig bok där man kapitelvis slå upp och läsa det som tilltalar en.
Den andra heter May Cause Miracles – A 40 day guidebook of subtle shifts for radical change and unlimited happiness av Gabrielle Bernstein. Det är en ganska tung bok och lite för amerikansk bok för min smak, där författaren rekommenderar att man följer den sida efter sida. Men då jag ”bara” känt att jag behövt hjälp med en djup oro så har jag plockat lite det som passar mig bäst och inte följt böckerna slaviskt.
Bara lite tips till dig för jag känner så väl igen mig i det du skriver. Lycka till med allt!
Kram
Hanna
http://blogg.alltforforaldrar.se/misshancan/author/misshancan/
Hej Hanna. Vill först säga grattis till bebisen som snart finns hos er. Så underbart!
Sedan vill jag tacka dig för dina tips! Guldvärda.
Stort Kram ❤️
Jag har tre barn, 11, 10 och 3 år gamla. Jag kollar alltid till dem på kvällen innan jag lägger mig. Klappa om dem lite, fixa täcken som kasat iväg., bara kolla att allt är ok. Inget fel med den omsorgen tycker jag! Kram
Klart att den omsorgen inte är fel. Jag gör det också på ett sunt sätt men när jag ligger i sängen och håller på att somna så kommer tankarna. Nästan mer som ett tvångsbeteende. Jag måste göra det, hur trött jag än är och trots att jag en timme tidigare varit hos dem. Jag känner en osund känsla och ett tvång för annars kommer något hända dem. Det är bara en av massor av olika saker som jag alltid måste göra. Så den sunda omtanken och omsorgen är inte nog. Väldigt jobbigt och tar sådan energi. Stor kram
Jag är likadan! Tusen tankar som snurrar i huvudet. Ebola, ubåtar, bra mat till barnen, kräksjuka, vattkoppor, dåligt jobb schema… Listan tar liksom inte slut! Men mindfulness är ju faktiskt väldigt väldigt bra! Ska ta fram appen men en gång! Andas och försöka få lite ro. Stor kram till er, vilka kämpar ni är! Kram
Fina du testa diasporal från hälsokost magnesium brist ger ångest & oro har hjälpt mig så bra…Ett annat tips är naturlig progesteron kräm (progesterall) den gav mig ett inre lugn vilket jag aldrig haft
Kram kram❤
JAG tycker det är normalt o hälsosamt beteende att stoppa om sina barn hur gamla de än är. Hoppas de gör samma sak för dig även då du är 95. Varje beröring är en investering i sina barn. Nog mer ohälsosamt att inte vilja stoppa om sin 13 åring.
Styrkekramar till dig. <3
Hej Hannah, jag vet hur min kompis kärleksfullt retade mig med orden: En 8-åring kan inte dö i plötsligs spädbarnsdöd!” eftersom jag alltid alltid var in på kvällen och kollade om hon sov lugnt och om hon andades. Det har blivit bättre hon är 20 år idag (vuxen kan många tycka), men jag får verkligen kämpa med dessa orostankar. När jag läste om er kära Isak så kom det tillbaka, nu är det halt här uppe i norr och jag brottas med väglag och ny som bilförare. När hon var utomlands så oroade jag mig åxå för allt som kan hända men försökte att ”släppa” den värsta paniken, och jag har bestämt mig för att inte stoppa henne såklart men hon vet att jag alltid alltid kommer att ge lite råd och uppmaningar om försiktighet. Hon vet att jag oroar mig, men idag styr det mig inte lika mycket. Kärlek och tröst skickar jag i drivor fr norr/AK
Jag vet precis vad du menar.
Förlorade min systerdotter i en tragisk olycka, och inte kort efter det fick jag själv barn.
Hamnade i en jobbig karusell där vardagen kantades av fruktansvärda panikångestattacker, utlösta av oro över att fler olyckor skulle komma.
Sov inget på nätterna utan vakade och höll koll på lillemans andning, vågade inte gå ut på dagarna för jag var rädd han skulle frysa ihjäl, eller ett träd skulle blåsa omkull på oss. Allt gick så lång. Och jag såg inte själv hur överdrivet rädd jag var för allt. Det kunde ju verkligen hända! Jag var övertygad om det.
Omgivningen vart påverkad, mannen fick kapa de träd vi hade på gården, vi kunde inte hälsa på någon om det var kallt ute, ingen fick hälsa på oss om de var lite förkylda, ingen fick hålla i lilleman…
För mig började det sakta bli bättre med hjälp av psykologhjälp, men inte föränn jag började om att jobba när lilleman var 14 månader släppte det mesta.
Och när jag med ”friska” ögon kan se tillbaka så inser jag hur långt jag tog det, men där och då var det min verklighet. Det hade ju hänt en gång, det kunde ju hända igen.
Nu när jag fått mitt andra barn, har det gått bättre.
Jag tror man är mer medveten att vi har bara våra nära till låns när man förlorat någon så ung. Och livet blir aldrig detsamma, man har formats av det som hänt. Värderat om allt.
Ibland kan jag känna mig så kall när folk vill beklaga sig om sina vardagsbekymmer, det känns så litet. Ingen har ju dött, och det går alltid att lösa. Men har man förlorat någon kommer de aldrig tillbaka.
Jag tänker så mycket på dig och Magdalena, allt ni går igenom just nu, precis det jag och min syster gått igenom. Jag önskar att ni aldrig hade behövt göra det.
Det är fint att ni har varandra, att Magdalena har dig!
Men glöm inte bort att du också måste få sörja och vara svag, hitta nån som du kan luta dig mot när det blir tungt. Det är så lätt att man vill vara stark och hjälpa men glömmer sig själv och sin egen sorg.
All kärlek till er!
Jag har blviit likadan! Är rädd att nåt ska hända mina nära eller mig hela tiden och händer nåt mig blir ju min man och familj helt förkrossade och så ser jag hela scenariot :((
Min man jobbar med IT och när han suttit lite för lång tid vid datorn blir jag helt knäpp och ber honom vila lite för tänk om han får hjärtinfarkt eller nåt vid datorn??? Mamma var på mammografi häromdan och då började jag såklart tänka de allra värsta. Jag har blivit så rädd för att förlora min familj.. Dom är ju mitt ALLT. Helt sjukt men ibland kan jag inte sova just för att jag tänker på allt de här.. Påverkar mig så mycket..
Kram