Det förekommer cookies på hannahgraaf.com. Genom att fortsätta läsa på hannahgraaf.com godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

11:40 | februari 9, 2015

Hemma igen!

God måndag min vän. Har du haft en fin helg?
Hoppas det och att du mår bra.
Vårt flyg hem igår var försenat så jag kom hem ganska sent. Gunnar skulle hämta mamma men svarade inte i sin telefon på hela dagen, som han lovat, och var sen vilket resulterade i att alla mina katastroftankar satte igång och gick på högvarv. Han har varit dålig därför blev jag extra orolig.
Jag har blivit värre än någonsin efter Isaks död. Nu såg jag framför mig att något hemskt hade hänt Gunnar och bröt ihop fullständigt. Satt på Arlanda och grät så tårarna sprutade. Maggan lyckades få tag i en granne som sa att inga spår syntes utanför huset, bilen stod kvar och hunden stod vid dörren och skällde. Då gjorde inte saken bättre, men precis då så ser jag Gunnar komma gåendes i snöstormen från parkeringen in mot terminalen. Blev så lättad men även arg att han inte svarat.
Hans mobil hade gått sönder.
Vi skrattade lite åt det sedan men mamma undrade om jag ofta känner sådan oro över mina nära. Mitt svar, Ja! Varje dag.
Håller nog på att bli galen på riktigt. Galen av oro och att inte kunna skydda alla.
Men men, vår helg var underbar. Roligaste jobbet på länge. Vi ska dit igen nästa år 🙂

(null)
När syster, mamma och jag bilade till Luleå från Jokkmokk såg vi renar längs med vägen. Vackra renar som inte klarar av att gå i den djupa snön och söker sig mot vägarna och tågspåren. Det brukar inte vara så djup snö. Så tragiskt och sorgset för vi såg flera påkörda renar också. Gör så ont i hjärta och jag vill så gärna göra något, men vad kan man göra?!

(null) (null) (null)

(null)
Flera fina Sven.
Barnen sov när jag kom hem och idag är flickorna hemma. Risiga båda två. Stackarna.
Men de har också haft en rolig och härlig helg. Peter, William, Liv och Vida har varit på Kolmården hos Bamse och djuren. Marianne kom också upp dit och de hade en mysig helg tillsammans. Mio var hos sin pappa.

(null) (null) (null) (null) (null) (null)

(null)
De älskade att vara där.
När de kom hem till Sigtuna igen åkte de till Märsta, bowlade och åt hamburgare med våra underbara vänner Linda, Macke och barnen.

(null)
Önskar dig en bra start på denna vecka.
All Kärlek ❤️


8 kommentarer



8 kommentarer om “Hemma igen!”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Jag accepterar villkoren som finns här

  • usch vad hemskt med tankarna, men ändå förstår jag dig. Efter att ha blivit mor så har jag blivit ganska rädd för det mesta. Är rädd när vi åker bil, är rädd när vi tar bussen och han tvärnitar, är rädd när dom ska iväg med dagis att dom ska tappas bort, är rädd att dom inte ska vakna på morgonen.. ja listan är lång och hemskt.
    tur att det INTE var någon katastrof i alla fall.
    Ha en fin måndag sötis.

    Svara
  • Jag har blivit lite härdad och efter flera år utomlands så kan jag inte oroa mig så mycket för familjen, det skulle inte min psykiska hälsa klara av tror jag =)
    Men varje gång telefonen från Sverige ringer så hugger det ändå till i hjärtat innan jag förstår att dom faktiskt bara ringer för att kolla hur jag har det 😉
    Jag måste också säga att det är lite det moderna samhälets fel. Att man ska vara tillgänglig 24 timmar om dagen 7 dagar i veckan. Innan man hade mobiltelefoner så oroade man sig nog inte lika mycket?
    Skönt att det inte var något i alla fall!

    Svara
  • Man slutar aldrig att oroa sig över att något ont ska hända barnen eller barnbarnen !! Vad William liknar sin pappa !

    Svara
  • Skönt att Gunnar var ok. Men förstår dig, jag hade också reagerat likadant. Och blivit både lättad och arg efteråt. Kul att höra iaf att ni haft en bra resa! Vilka söta renar!

    Svara
  • Usch förstår dig fullständigt. Jag är precis likadan, har t om gått på KBT för att få hjälp med hur jag ska tänka när dessa tankar kommer, man är ju livrädd för de ska hända dem man älskar något men även att man ska bli sjuk själv o barnen ska mista sin mamma. Ibland griper ångesten tag i en så kraftfullt. Min man är inte alla som mig, oroar sig inte för saker han inte kan påverka, åh vad jag önskar att jag oxå vore sån, men jag oroar mig BARA för saker jag INTE kan påverka. Förstår att detta blivit mycket värre för dig oxå sen Isaks död, då har man liksom fått ”bevvis” på alla tankar man haft att d kan verkligen hända. Kram till dig du är inte ensam om dina tankar!!

    Svara
  • Kunde varit jag. Med katastroftankarna alltså….Så trött på mig själv. Kram Mia
    http://happyvardag.se/2015/02/09/att-alltid-forvanta-sig-det-varsta/

    Svara
  • Du fina, får du någon hjälp med den där oron? Maila mig så ska du få en bra kontakt annars.
    Stor varm kram

    Svara
  • Har varit likadan, brutit ihop för minsta lilla och oroat mig. Det kom efter att min son tog en överdos som han turligt nog överlevde men vilka katastroftankar jag haft sen dess. Nu mår jag bättre har gått hos en terapeut och arbetat med min ångest, råder dig att göra likadant. Kram till dig

    Svara