Det förekommer cookies på hannahgraaf.com. Genom att fortsätta läsa på hannahgraaf.com godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

23:09 | april 14, 2015

Känslor och tankar

God kväll min vän. Har du haft en bra dag?

Jag ligger i sängen och har precis nattat alla barnen. Vi har haft våra kvällsrutiner med bok, prat och nattbön.

Ligger här och tänker med en snusande Liv bredvid mig. Känner mig lite låg och ledsen idag. Eller jag gör det väldigt ofta nu för tiden. Saknaden och sorgen efter Isak har tagit över mig och jag är inte mitt gamla vanliga glada jag längre. Försöker leva som vanligt, våra liv har ju inte tagit slut och jag har en syster och familj som behöver styrka. Vardagen rullar på. Varje dag är en ny dag och livet går vidare. Men blir aldrig det samma. Jag älskar min familj så mycket så det gör ont. En kärlek som nästan blir tung. Men jag kan ju inte klä in dem alla i bubbelplast och flytta ut i en stuga i skogen långt bort från farligheter 🙂

Gråter varje dag, har ångest och katastroftankar som driver mig till vansinne. Ofta kommer det över mig och det blir som ett tryck över bröstet och hjärtat börjat slå hårdar och fortare, det gör så ont. Ont i själen i hjärtat. Tänker då på hur min syster måste känna. Obeskrivligt och ofattbart. Har sagt det förr och säger det igen. Jag MÅSTE ta tag i det. Men hur? Att gå och prata med någon hjälper inte mig. Har provat det. 

Har haft kontakt med min vän Marica, Silverhome. Hon förlorade en nära vän förra veckan och är i sorg. Vill finnas där för henne och önskar så att jag kunde ge kloka och stöttande ord men sanningen är ju den att man inte kan bli riktigt lycklig igen när någon man älskar har lämnat en. 

Tanken att det kommer hända igen med andra man älskar äter upp mig på riktigt. Rädslan är så stark. 

Varför kan man inte bara få känna frid och lycka. Jag har ju så många som jag älskar här hos mig på jorden och de är friska och mår bra. Mina barn ligger här hos mig. Trygga och friska. Varför kan jag inte njuta av det och uppskatta det istället för att oroa mig och tänka hemska saker som skulle kunna hända?? Leva mer i nuet.

Är jag ensam att må så här? Tips på vad man kan göra för att må bättre?

Nej, nu ska jag inte skriva tråkigheter. Men ibland är det så skönt att få skriva av sig och få ur sig känslor och tankar. 

Du får gärna skriva av dig också i kommentarsfältet. Vi är ju så många här så vi kan stötta varandra.

All Kärlek ❤️


63 kommentarer



63 kommentarer om “Känslor och tankar”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Jag accepterar villkoren som finns här

  • Hannah, du är inte ensam om dessa tankar. Dessa katastroftankar är hemska!!!
    Jag gick faktiskt till doktorn och berättade hur jag mådde…
    det slutade med att jag fick göra ett test och fick mediciner.
    Det visade sig att min seratoninnivå var alldeles för låg, så nu har jag kompenserat upp detta med mediciner i drygt ett år.
    Just nu känns det som att jag mår rätt okej igen. tror att jag ska börja
    minska ner på dosen och kunna sluta med medicinen.
    Man måste trappa ner försiktigt bara.
    Hoppas på att det skall fungera.
    KramKram

    Svara
  • Jag har 2 flickor och jag har väldigt svårt att slappna av då jag ständigt tänker på om nåt skulle hända dom jag är så orolig hela tiden och vill helst bara ha dom hemma varje dag så jag vet att dom är trygga men det går ju inte men tanken att nåt kan hända finns där varje dag och jag mår riktigt dåligt men kan inte släppa dom tankarna och istället vara glad för det jag har och detta är otroligt jobbigt för mig

    Svara
  • Kära Hanna
    Det du känner är du inte ensam om, jag känner det också ofta.. En ständig rädsla över att förlora någon jag älskar.
    Min man,mina fina pojkar, mina syskon, mina föräldrar, mina vackra syskonbarn….
    Jag kan inte styra det, det bara finns där!
    Denna ständiga rädsla håller mig tillbaka och bromsar mitt liv ibland.
    Jag avskyr känslan..
    Isak har det bra nu, du får stötta din syster så gott du kan och ibland räcker det bara med att finnas där för varandra!
    Allt har sin tid.
    Sörj och låt det ta tid…
    Livet är inte alltid lätt.
    Tror allt har en mening…..
    Ta hand om dig,

    Svara
  • Hej,
    Lyssnade på P3 Sthlm -söndagar med Stina förra veckan där ett fantastiskt par som mist 2 barn på olika tidpunkter pratar. De har nu i många år jobbat med att hjälpa andra människor som kanske förlorat en nära i kris/sorghantering. Hon har skrivit en bok och har en hemsida. Ta med syster och boka henne för ett par dagar!!
    http://www.ork-ide.com

    Svara
  • Sorg kan ju faktiskt göra oss sjuka. Har du funderat på om du kanske har en depression?
    Om jag vore du skulle jag kontakta min läkare och kolla upp det. Det finns hjälp att få. För stark ångest hjälper antidepressiv medicin. Jag hade själv en period i livet där jag hade periodvis stark ångest och oro att något skulle hända min familj, antidepressiva hjälpte. Många är skeptiska mot att behandla med mediciner, men som någon skriver ovan, halterna av serotonin blir ”skeva” vid en depression och det kan botas (till viss del) av mediciner.
    Min läkare sa till mig, bestämt, att ”så här ska man inre behöva må, det finns hjälp.” Och det fanns det.
    Hoppas det blir bättre för dig!

    Svara
  • Förstår känslan. Min mamma dog i en olycka när jag var 17 år, saknaden är hemsk och går aldrig över, men i sinom tid går det lite längre mellan perioderna. Jag har själv 2 barn och lever som så många i rädsla att dom eller jag bara kan ryckas bort. Jättejobbigt, har dessvärre inget bra råd mer än vara kärleksfulla och tala om det för sina kära! Lider så mer er (Magdalena) för Isak…fruktansvärt. Min mormor gick bort för 1 månad sedan, hon hade mist sina båda barn.
    Kram

    Svara
  • Usch stackare, jag känner också igen mig i dessa tankar. Inte alls kul och mycket påfrestande.
    Som många säger borde du kanske gå till en läkare och berätta hur du mår och känner iaf.
    I övrigt har jag hört om flera som rekommenderat denna sida ang. sorgbearbetning. Har en vän som förlorade sin syster för knappt ett år sedan, som bl.a. varit på ngt seminarie el liknande med dem och sa att det var bra.
    Värt att kolla in iaf tror jag.
    https://www.sorg.se
    Stor kram till dig!

    Svara
  • Hej Hannah!
    Jag förstår precis vad du pratar om och emellanåt drabbar dom tankarna mig med. Jag är livrädd för att förlora mina två barn (snart 3) eller min sambo. Jag kan även vara rädd för att det ska hända mig själv något. Det jag tänker på främst är den smärta mina barn skulle behöva gå igenom om dom förlorade sin mamma. Jag vet hur fruktansvärt och ofattbart det känns att mista en familjemedlem. Min bror tog sitt liv när han var 19 år. Jag trodde då på riktigt inte att en familj kunde överleva en sån tragedi. Inget blir sig någonsin likt igen. Men det man lär sig är att aldrig ta någon för given. Det är nu 20 år sedan men det finns märken och kraftiga ärr i min själ som fortfarande kan göra ont. Tiden läker inte alla sår men det den gör är att man lär sig leva med sorgen på något konstigt sätt. Jag har egentligen inget bra råd än att prata prata prata. Det hjälper att inte bära allt inom sig även om det är tufft att sätta ord på alla sina känslor. Jag sänder många kramar till dig och din familj! Lider verkligen med er.

    Svara
  • Ibland finns inga svar…
    Vi är inte mer än människor, vi har känslor vi inte kan styr, dagar kommer och går, vissa glada vissa jobbiga. Jag har inte mist någon nära för tidigt så jag kan inte förstå hur det känns.
    Jag är livrädd att något ska hända min dotter och att jag inte finns där hos henne, samtidigt ”säger” jag till mig själv att jag inte ska tänka sådana tankar för tänk om det då skulle hända något…bara för att jag tänkte så..(visst låter det sjukt). Kommer i håg dagen hon ringde från skolan och sa att hon och en kompis skulle gå själva hem! Vilken panik jag kände, såg framför mig bilar som bromsarna slutade fungerade på och annat… Jag börjar bli lite bättre på det nu men det är för att jag märkt att hon klarar saker själv (kommer väl tillbaka den dagen hon blir tonåring

    Svara
  • Hej fina HaNnah.
    Lider med av dessa katastroftankar och stark ångest. Detta är ngt som tar mkt energi och ork. Har fått ett tips på en bok som heter lär dig leva.. (tror ja den hette)
    Ska köpa den. vet inte aläs om den är ngt att ha men kolla upp den. Kramar

    Svara
  • Fina Hannah!
    För ca 10år sedan led jag också av fruktansvärd ångest… det kunde vara små som stora saker som gjorde att jag fick panik och bara satt och grät… Jag ringde sedan till min husläkare och fick antidepressiv medicin. Efter några månader mådde jag otroligt mycket bättre men jag har inte vågat sluta äta min medicin… Jag har gjort uppehåll två gånger när jag varit gravid men efter födseln så har jag känt mig tvungen att börja med medicinen igen… Jag mår bättre idag, får fortfarande ångest emellanåt men då är den inte lika stark. Det tråkiga är att jag inte vågar sluta med min medicin… har blivit totalt beroende av den… 🙁
    Ta hand om dig vackra Hanna! Du ska inte må såhär! Hoppas att du hittar ett sätt som gör att du börjar må bättre!
    Kram x

    Svara
  • Jag kommer aldrig kunna känna riktig lycka igen säger du. Där tror jag du har fel. Visst känns det som något omöjligt nu men det kommer du känna igen! Även om det tar tid och allt för evigt förändrats.
    Jag förlorade en familjemedlem i självmord för 14 år sen och känner så igen mej i dina oros och katastroftankar. Det är en normal reaktion vid sorg. Men om du känt samma tidigare i ditt liv och utan särskilda orsaker så kan det vara GAD du lider av och mot det finns bra hjälp att få. Tveka inte att söka, antingen privat eller via din Vårdcentral. Det finns mycket att läsa på nätet om GAD som är väldigt vanligt och ofta rent handikappande.
    GAD – Generaliserat ångestsyndrom.
    Du är inte ensam. Varmt lycka till.

    Svara
  • Hej Hannah! Min pappa dog för snart två år sedan. När det hade gått ett år och jag kände att jag var helt fast i sorgen så träffade jag en psykolog som sa några bra saker. Dels att sorg är olika för alla och dels att sorg inte försvinner men blir lättare. Små saker som var bra för mig att höra då. Han pratade också om att ångest inte behöver vara bara dåligt, lite ångest kan vara en bra drivkraft och de flesta människor känner lite ångest. Det som hjälpte mig gå vidare mest var dock ett besök hos ett medium där jag fick andlig vägledning och kontakt med min pappa, det kan jag varmt rekommendera när du är redo för det. Kram Emma

    Svara
  • Men lilla vännen du ska inte behöva må så här som du gör.
    Att människor har dessa rädslor och katastroftankar över att något ska hända eller att mista någon man tycker om är nog mer vanligt än vad man pratar om. Jag tror detta till viss del är helt normalt men att det hos dig nog har blivit lite starkare pga. det som hände Isak. Helt förståeligt och fullständigt normalt.
    Men jag tror att för din egen skull så ska du nog följa tidigare kommentarer att gå till en doktor och konsultera lite och få tips och råd. Även om sorgearbetet får ta sin tid så kan du få lite verktyg för att göra det lite lättare.
    Även om det känns tungt nu så ska du veta att det kommer att bli mycket bättre.
    Ta hand om dig på alla sätt och vis.
    Många kramar.

    Svara
  • Jag förstår dig helt och fullt! Har aldrig förlorat någon som står mig så nära, men när jag fick min dotter för 1 år sedan fylldes jag ju med en sådan otrolig kärlek för henne och genast förstod jag att jag nu var så mycket mer sårbar än jag var innan. När jag ser eller hört talas om allvarligt sjuka barn eller hör om barn som dött gör det så ont i själen och genast drabbas jag av tanken på hur jag skulle förintas om något skulle hända min dotter. Hon har ännu inte börjat på förskolan och jag bävar så inför att inte kunna vara med henne hela dagarna. För några veckor sedan läste jag i tidningen om en 2-åring som kvävts av en korvbit på förskolan och då drabbas jag återigen av den där förlamande känslan av att det skulle kunna hända min dotter.
    Du skriver att du testat med terapi och att det inte hjälpt, men du kanske skulle testa igen? Jag har fått höra av personer jag känner som har gått i terapi att det är stor skillnad i personkemin och att de fått träffa flera olika innan de träffat någon som passar just dem. Det är också skillnader i metoder som terapeuterna använder sig av.
    Stor kram Hannah och tack för du delar med dig!

    Svara
  • HejVackra!
    Tror också på terapi, men det måste vara rätt terapeut, så försök igen. Kanske ska du gå till ett bra medium och få lite svar och budskap från Isak. Kan vara otroligt läkande.
    Kram o Kärlek Agnetha

    Svara
  • Jag förlorade min vän förra året, det har inte ens gått ett år. Det var min bästa vän, hon valde det själv och det kan till och med göra det nästan svårare att förstå och släppa taget om. För man söker svar till ”Varför” hela tiden. Sorgen kommer alltid finnas där, saknaden likaså, men den blir mer hanterlig efter ett tag. Men jag tänker på henne flera dagar i veckan, nästan varje dag jag ser t-banor då hon var tågvärd. Jag saknar henne djupt, hon var min närmsta vän, min enda vän som stod mig nära och sågs nästan varje dag i slutet.
    Jag skriver fortfarande på hennes facebook i hopp om svar, konstigt jag vet. Jag har kvar hennes nr på mobilen, vill ringa och sms, men vågar inte, för någonstans vet jag att hon inte finns längre men en annan del tror att hon är på lång semester och att det bara var länge sen vi sågs. Barnen frågar efter henne, säger att hon är i himlen. Det gör ont, det kommer det alltid att göra.
    Sök hjälp fina du, livet är FÖR kort för att leva i oro och förtvivlan. Snälla sök hjälp. Jag känner igen mig i din rädsla men kan än så länge kontrollera den. Slår bort tankarna. men tänker ofta hemska tankar gällande barnen..

    Svara
  • Tack så mycket för att du delar med dig! Jag har precis sådan ångest och oro du beskriver, är livrädd att förlora någon som står mig nära. Dessa orostankar blev starkare när jag blev mamma för tre år sedan då jag fick uppleva den största av kärleka. Tycker inte heller det har hjälpt mig att prata med psykolog, ej heller kbt har lugnat mig nämnvärt. Däremot tycker jag att yoga och meditation stärker och för mig kan meditation vara en promenad i skogen. Tack för en fin blogg med bra innehåll och fina bilder, det piggar också upp mig 🙂

    Svara
  • Fina du, ge samtal en chans till. Såhär ska du inte behöva ha det. Googla på Carina Sedell. Hon är traumaterapeut och gör underverk med människor. Hon finns i Stockholm. Prova, du kommer inte att ångra dig. Stor kram

    Svara
  • Att prata, prata och prata tror jag på. Ge samtal med en terapeut en ny chans. Du kanske inte har träffat rätt person ännu. Sen att vara i sorg tar tid, det ska det göra. I bland behövs det en acceptans att det är så här jag känner just nu och i dag. Om jag minns rätt så har du en tro, den kommer att hjälpa dig du kommer att bli lycklig igen. Stor kram <3 / Linda

    Svara
  • Finaste finaste Hannah, det gör ont att läsa att du mår så dåligt.
    Du verkar vara en helt fantastisk tjej med ett mycket stort hjärta.
    Har du prövat medicinsk yoga? Yogini i Bromma har mediyoga, tror det är ett paket om 6 ggr. Jag tog den kursen för ett antal år sedan när min ångest var så hög att jag fick ringa 112 för att det kändes som om jag inte kunde andas.
    Den kursen hjälpte mig avsevärt, och bär den med mig än i dag. Efter det har jag skapat ett behov av yoga och utför kraftfull yoga idag.
    Det som händer i kroppen vid medicinsk yoga är att du går så långt in du bara kan komma, tårarna bara bubblar upp, det går inte att hejda, men efteråt, känslan. Den är magisk, och någon jag inte kan vara utan idag.
    Många kramar till dig, jag tänker på dig!

    Svara
  • Tillåt dig att ta det lugnt och bara vara i din sorg. Jag förlorade min son för snart 6 år sedan och min ena bror för snart två år. Det är så viktigt att ha familj/vänner i sin närhet som man kan prata med. Jag gick till en kvinnlig psykoterapeut i Stockholm under nästan två år, det hjälpte verkligen mig att prata med någon utomstående. Ta hand om dig. Varma kramar till dig från mig

    Svara
  • Många är rädda för antidepressiva och anser det vara en ”quick-fix”. Något som lindrar men inte läker. Och så är det säkert, jag är varken doktor eller speciellt kunnig inom ämnet. Jag vet bara att jag har tankar precis som dina – det är som att kärleken grumlas av den konstanta rädslan, man vågar inte leva ut ordentligt. Sedan jag fick mitt första barn har det varit så. Eskalerade när jag fick andra. Började därför äta antidepressiva – lyckopiller. De tar liksom udden av rädslan. Gör att den inte kommer ända in. Oerhört skönt. Nu är jag gravid och har uppehåll och tankarna är tillbaka. Ska hoppa på mina piller så fort bebisen är ute. Struntar faktiskt i eventuella beroenden. Jag har inga biverkningar och fortsätter de hjälpa som de har hjälpt så äter jag gärna livet ut.

    Svara
  • Det kan hända att du lider av GAD eller depression. Sök hjälp för detta på din vårdcentral. Kanske behöver du medicinera en tid och det är det verkligen värt för att få hjälp att komma tillbaka till ett fungerande liv. Självklart kommer sorgen att finnas kvar men rädslan och paniken måste dämpas!

    Svara
  • Hej fina Hannah, Jag har också såna här tankar och oro. Ofta kommer dom på kvällarna när man hinner tänka och känna. Jag sover med mina barn varje kväll! För att ha dom nära. Inte alltid så uppskattat av min man . Som jag älskar. Jag har inga bra råd till dig är jag rädd för! Livet är så underbart men ack så svårt i bland. Jag försöker älska dom jag älskar av hela mitt hjärta varje dag. Och jag försöker göra så rätt som jag kan för att göra världen lite bättre. Och det ser jag att du också gör! Livet är ju så upp och ner, i bland är man glad och i bland ledsen, men det är livet och jag tror att man får vara ledsen i bland. För dom här små sakerna i ens vardag som familj och barn skratt och gråt är livet. Och det är magiskt! Ta till vara på det!! Och var inte rädd för att du i bland känner dig ledsen eller orolig! Det visar bara att du älskar dom runt omkring dig och att du är älskad! Och hur kan det vara fel! Stor kram och tack för att du delar med dig av ditt liv varje dag. Maria

    Svara
  • Å fina Hanna, glömmer aldrig dina värmande ord när jag skrev om min sjuka dotter 2009…. Jag förstår dig helt, är också väldigt orolig och ångestfylld, tio resor värre sedan vi fick ett sjukt barn även om jag alltid varit orolig av mig … oron är ständigt närvarande vad gäller allt och alla. Vissa dagar värre än andra. Man har döden så mkt mer närvarande. Jag har också pratat m psykolog men tycker det är väldigt jobbigt och kände faktiskt att jag inte mäktade med att allt drogs upp igen, även om man kanske mår bättre i längden? Är något bra känner jag ofta att jag kanske inte förtjänar det och att det är lugnet före stormen. Som att jag och familjen inte förtjänar att vara lyckliga på ngt vis. Älskar ju livet och precis som du skriver vill man få må väl och leva i nuet vilket ofta grusas av ens mörka tankar. Har ingen bra ”lösning” förstås men vill bara att du ska veta att du inte är ensam! Styrkekram till dig och din syster och allt ni går igenom ❤

    Svara
  • Hej. Har aldrig tidigare kommenterat. Men kände nu att det var tid för de. Jag kan aldrig säga att jag förstår dig helt då jag aldrig förlorat någon så nära. Men varje dag är jag så fruktansvärt rädd att jag eller någon av mina nära ska drabbas av något hemskt och att jag kommer tvingas gå igenom det. Min absolut största rädsla är cancer. Den känslan finns varje dag. Jag får panikattacker flera gånger i veckan och har svårt att hantera dem. Jag önskar bara att jag kunde njuta lite mer av livet, för en dag är det slut. Jag känner mig otroligt ensam som människa och har det svårt med vänner. Vet inte vad felet på mig är men jag har svårt att få nya vänner och känslan av ensamhet förstör mig. Jag har en sambo, dålig kontakt med hennes familj. Spec, hennes mamma. Och det förstör hela mitt inre, återigen påminns jag om att något är fel på mig. Jag är endast 23 år, men känner mig som 53. Har bara en dröm om det är att få må bra. Kämpa på fina du. Du inspirerar mig.

    Svara
  • Fina, bästa Hannah <3
    Tänker på dig och jag känner själv igen mig angående all oro, framförallt för barnen. Sänder över massa styrkekramar och hoppas att du söker hjälp. Du har en sån underbar och fin familj, vill ditt bästa och att du ska må bra. Förstår att det är oerhört tufft nu när ni mist Isak, han hade ju hela livet framför sig.
    Kramar och kärlek i massor!

    Svara
  • <3 Livet blir lite lättare med tiden men sorgen finns alltid där men kanske inte lika stark. kram Tessan

    Svara
  • Hej Hannah.
    Jag hoppas att du vet om att du är värdefull och duger precis som du är! Du är en vacker, framgångsrik ung kvinna som fått gå igenom mer än vad man ska behöva göra. Kom ihåg att man faktiskt inte alltid måste vara glad och lycklig och finnas där för alla andra. Ibland måste man sätta sig själv i första rummet även om det är svårt.
    Man kan, som så många kolka tjejer här ovan skrivit, inte helt sätta sig in i någon annans situation och tankar/känslor men jag berättar lite om hur det var för mig för några år sedan.
    Jag mådde själv dåligt en period i mitt liv, av vilken anledning kan jag helt enkelt inte än idag sätta fingret på. Jag hade ju allt och borde vara lycklig.
    Jag hade en väldigt dålig sömn i alla fall. Oron gjorde det svårt för mig att sova. I alla fall för mig är det är väldigt viktigt för välmåendet att jag sover ordentligt, .
    Jag fick hjälp med sömnmedel som liksom förlängde min djupsömn så att jag var utvilad när jag vaknade. Detta behövde jag bara använda ungefär sex nätter, sen var det redan bättre.
    Jag valde också att gå till en kvinna som sysslar med ”hypnos”. Låter flummigt men det var ganska bra ändå. Jag fick ett inspelat material som jag kunde använda och lyssna på när jag skulle varva ner och sova med lite olika avslappningsövningar. Jag somnade innan övningen var slut så det måste ha varit bra:-)
    Jag fick också hjälp genom att gå till en psykolog och prata. Tyckte inte riktigt att det hjälpte just då eftersom jag ville må bra på en gång! Jag tror ändå i slutändan att det var bra för mig.
    Jag fick praktiska tips på hur jag skulle tackla mina känslor och vad jag skulle göra när jag kände mig orolig tex. Jag fick beskriva mina rädslor och tankar och utifrån dem gjorde vi tillsammans som ett schema på hur jag skulle tänka och förhålla mig till dessa. Lite kognitiv beteendeterapi där jag fick hjälp att ändra mitt tänk utifrån situationer där jag själv visste att jag behövde det.
    Jag tycker så här i efterhand att det hjälpte mig. Idag mår jag bra och är lycklig för alla morgnar som jag vaknar utan ångest och oro. Oron tar liksom så mycket energi som man behöver till annat i vardagen. Jag har liksom börjat glädja mig åt allt jag har som är bra och över att få må bra.
    Jag hade samma symptom som du beskriver som tryck för bröstet och att hjärtat klappar hårt och snabbt. Utan att veta så kan det vara panikångestattacker. Det gick över av sig självt för mig och jag behövde aldrig medicinera men om detta hindrar dig i din vardag så finns det ”ofarliga” läkemedel som kan hjälpa dig att ta udden av dessa attacker.
    Hoppas att detta kan vara till någon tröst och hjälp för dig.
    Lycka till! / Lena

    Svara
  • Hej,
    Jag brukar inte skriva här eller så här i huvudtaget men jag känner att jag vill göra de nu. Jag har förstått att du har tro i ditt liv, antingen genom din mamma eller kanske till och med egen tro på Kristus. Jag tror personligen att det är svårt att få frid genom världsliga medel i vårt jordeliv. Man kan på acceptera det som har hänt och där igenom mycket sorg och kanske samtal komma vidare – lägga om sitt liv så man kan leva med vad som har hänt. För att kunna få frid på jorden tror jag att man behöver vända sig till Kristus, vetskapen om att din systerson har det bra – till och med mycket bättre än på jorden. I min tro tror vi att familjen kommer att vara tillsammans för evigt – att vi kommer återförenas efter de lär jordelivet. Vår tid på jorden är främst för personlig utveckling och att själva få välja hur vi vill leva, vad vi vill ha för relation till Gud och t.ex. Bilda familj. Det kan kännas orättvist att Isak fick så lite tid på jorden men han kanske inte behövde mer… Jag tror inte att livet är slut efter död på jorden utan de fortsätter. Ni kommer få träffa honom igen. Det som ger mig frid i sådant som ni går igenom är just att veta att familjen kommer vara tillsammans för evigt – det är den finaste gåvan vi har fått från Gud. Frid att förstå hela guda plan för oss och att jordelivetsutveckling bara är en liten del av en lång resa! De är svårt ibland att se det eviga perspektivet när vi är på jorden och bara ser vår tidsrymd.
    Hoppas ni finner den frid ni söker!

    Svara
  • Hej fina Hanna! Hoppas mina tips kan hjälpa dig lite. Jag förlorade min mamma för ett halvår sen sen och min mormor strax därefter. Jag känner precis som du att jag inte är mig själv, inte samma glädje och ork kvar. Men jag tror på att de är runt mig och vakar över mig och mina bröder. Den känslan gör mig tryggare men samtidigt väldigt ledsen. Jag pratar öppet som att de är där och hör mig, för det är vad jag tror. Försök och se om det kan hjälpa dig… Den stora sorg du har visar på din stora kärlek. Tillåt dig att vara ledsen och prata med din familj. Ingen känner dig så bra som dina nära och kära.

    Svara
  • Fina Hannah! Ibland kan man behöva hjälp, antingen av medicin en period eller av någon sorts terapi. Eller både och. Själv äter jag antidepressiv medicin, och jag lovar, det är INTE lyckopiller. Men de hjälper!!
    Hoppas du kan hitta den hjälp du behöver! Kram

    Svara
  • <3
    Tusen takk for at du deler sånne tanker og setter ord på det.
    Masse varme klemmer til deg fine Hanna<3

    Svara
  • Trodde jag va typ ensam om det här, men jag kunde inte sluta le lite för det är jag mitt i prick i det du skriver. D roliga är när du brukar resa utan barnen som tex USA m.m brukade jag tänka, hur gör hon? E hon inte orolig? Barnen då? Tänk om ..!! (Jag o mina jobbiga tankar) även om barnen är i trygga händer. Jag kan inte ens gå ut en kväll o jag oroar mig för minsta lilla :// :((
    Kram på dig.. <3

    Svara
  • Fina Hanna! Känner så väl igen mig i din oro. Jag har samma problem. Har nog oxå alltid varit en person som lätt oroat mig för saker som KAN hända. Sedan mina barn kom har oron blivit större och så fort något händer, jag får ont nånstans tex tänker jag direkt att jag kommer dö i cancer. Att hela tiden parera sina katastroftankar tar enormt med energi och jag skulle verkligen önska att jag blev av med lite av all oro jag känner. Kommer gå i terapi för jag tror det skulle kunna hjälpa mig om jag fick rätt terapeut. Oron är ett uttryck för någon omedveten ångest tror jag och den måste synas för att kunna bearbetas. Vet inte vad jag ska tipsa om som skulle kunna hjälpa dig ville bara säga att du inte är ensam. Jag försöker varje dag njuta i det lilla och faktiskt uppskatta det jag har, för om nåt skulle hända har jag iaf njutit när det fanns kvar tänker jag. Minskar inte oron men förgyller livet! All styrka till dig!

    Svara
  • Prova kbt , det är kanon bra!! Hjälp till självhjälp.
    Kram ♥️

    Svara
  • Jag vet inte vad jag ska skriva. Det viktigaste är nog bara att prata, prata, prata o sörj. Det är så ofattbart att Ni förlorat Isak

    Svara
  • Jag vet inte vad jag ska skriva. Det viktigaste är nog bara att prata, prata, prata o sörj. Det är så ofattbart att Ni förlorat Isak

    Svara
  • Jag har inget svar och ingen lösning på detta, tyvärr, för jag är exakt likadan själv. Har lite äldre barn än du, en 9-åring, en 19-åring och en som är 21. Äldsta bor inte hemma längre. När dom stora är ute på krogen tex, då vaknar jag fram emot 3-4 på natten och målar upp dom mest hemska saker som kan hända. Jag har också provat att prata med någon(alltså professionell person), men det hjälper inte mig heller dessvärre. Precis som du skriver så blir nästan kärleken tung när man känner på det här sättet och det går inte att styra tankarna, särskilt inte nattetid.Och ni har varit med om en hemsk förlust, vilket självklart inte gör det lättare. Stor kram Sara

    Svara
  • Hej fina Hannah! Förstår att du mår såhär efter allt ni gått igenom..tufft verkligen.. Jag känner också precis detta..kärleken till familjen är så stark att man får ont i hjärtat❤️ Har också ständig sorg som man får leva med hela livet..miste min mamma o stora stöd i livet 2013..saknaden e enorm o mina barn saknar sin mormor otroligt mycket..hon var den av våra nära som brydde sig om sina barnbarn ärligt.. de fick vara precis som de var med henne utan en massa måsten o tyckande..så vi mår rätt dåligt efter detta hela familjen. Har aldrig heller blivit hjälpt av att gå o prata med någon therapeut..så vad gör man.. Jag tycker du e en fantastisk person o läser alltid din blogg

    Svara
  • Hannah jag tänker att det är en helt vanlig sorgreaktion du går igenom. Det har ju faktiskt inte gått så lång tid ännu. Låt dig sörja och låt det få ta tid. Styrkekram till dig!

    Svara
  • Hej Hannah!
    Livet är orättvist på många sätt och just denna oro för sina barn/kära kan vara smärtsamt.
    Men man får inte glömma bort mitt i allt ATT NJUTA OCH UPPSKATTA DET MAN HAR!
    Man är bara en människa som försöker att göra sitt bästa och skulle det oförutsedda ske så vet man i alla fall att man har gjort vad man ha kunnat!
    Tag vara på ditt liv, det går inte i repris.
    Kramar, Linda

    Svara
  • Hej! Vet du att allt det du känner är högst förståeligt men du måste få hjälp att bryta ditt tanke mönster. Du är värd att må bra för din och dina barns skull. Du behöver hjälp från ett proffs. Jag trodde inte hellervpå terapi men det var tillslut min ända utväg. Jag gick till fem olika personer innan jag hittade någon som passade mig att prata med och som kunde få mig att se på ett annat sätt. Det gäller bara att inte ge sig förrän du hittar någon som du faktiskt kan öppna upp dig för. Det är SÅ värt det! Du är värd det bästa och ibland behöver man hjälp att finna den känslan!

    Svara
  • Hej Hanna, jag känner så väl igen de här gnagande känslorna. Jag borde vara lycklig, varför är jag inte det? Det är så hemskt att känna så för det hjälper ingenting. Jag lyckades till slut bli av med dem.
    Jag skriver lite kort vad som hjälpte mig så får du gärna kontakta mig via mail om du tycker att det låter intressant.
    Min mamma hade hade lärt känna en man som kunde läsa av ansikte på bild och han läste av mig och träffade rätt på det mesta. Utan att ens sett mig live eller hört om mig mer än att jag var i obalans på ngt sätt.
    Det som hjälpte mig mest av allt han sa var att jag var en människa med öppet hjärta/sinne och kunde inte filtrera vad som kom in i mig. Allt jag läste och såg, hörde mm tog jag automatiskt som mina egna känslor. Och det förvirrade mig och gjorde att jag till slut inte visste vad jag kände.
    Låter säkert flummigt men det gjorde att jag nu känner mig lycklig och uppskattar allt. Det enda jag ändrade var att jag slutade analysera utan gick på min magkänsla direkt. Vad kände, tyckte jag där och då. Jag visste ju det innerst inne hela tiden men alla intryck som smög sig in störde totalt det.
    Hör gärna av dig om du vill veta mer. Annars önskar jag dig lycka till och hoppas att du finner ro i själen en dag! Men det är inte lätt i den här världen vi lever i idag när man är en känslig människa. Kram!

    Svara
  • Ja hela Er värld har förändrats. Ni har fått nya tankar att bearbeta som ni inte haft tidigare. Livet är konstigt och jag tror att Ni är tacksammare (fel ordval……tar inte era närmsta förgivet är bättre) än vad jag som inte upplevt detta hemska är. Jag ska varje dag tänka på hur lyckligt lottad jag är som har båda mina barn i behåll. Jag tänker på er ( dig och din syster) ofta……….ni kåmpar på varsitt håll……..STOR KRAM.

    Svara
  • I mitten av maj är det fem år sedan min älskade systerdotter dog, bara 3 månader gammal. Tänker på henne varje dag. Ofta kommer tårarna och de går inte att stoppa. Sorgen finns alltid där. Men det är en sorg som vi i familjen alltid tvingas bära. Svaret på varför får vi aldrig. Men det hade inte gjort sorgen lättare att bära.
    Jag försöker va start och stöttande för min familj och för min systers familj. Mina barn ”känner” sin kusin och det är viktigt för mig. Viktigt att lillan lever vidare i våra hjärtan.
    Jag kan inte ge dig råd o säga att sorgen bleknar för det gör den inte men den blir lite lättare att bära med tiden som går. Tittar på saker som får mig att minnas positivt. Fjärilar som flyger lätt… Små regndroppar i ansiktet. Vinden i ansiktet. Djupa andetag i frisk luft.

    Svara
  • Hej fina hannah! Usch vad jobbigt det är med dessa katastroftankar… jag tror att alla mammor ( och många pappor) har dem mer eller mindre. Och det är så synd att man spenderar tiden med att oroa sig och må dåligt istället för att njuta och leva i nuet. Jag tror mycket på kognitiv beteende terapi där man lär sig att ändra tankarna. Jag tycker du borde prova det. Stor kram

    Svara
  • Affirmationer vore något för dig. Gå in på kreativ insikt.

    Svara
  • Det måste vara fruktansvärt jobbigt med dessa tankar. 🙁 Jag tror att KBT skulle passa dig alldeles ypperligt. Det är i n t e det samma som att ”gå och prata med nån” – det är snarare att gå och lära sig prata med _sig själv_. Man får redskapen för att ändra just såna här tankemönster. Ta kontakt med någon KBT:are och ge det ett försök. De vet vad de pratar om.
    Jag brukar tänka som så att jag kan inte – hur gärna jag än vill – kontrollera framtiden, så jag kan lika gärna skita i det och koncentrera mig på att njuta av samtiden och den tiden jag fortfarande har med mina nära och kära.
    KRAM <3
    Ps. Som någon skrev: för dina barns skull.

    Svara
  • Hej,
    pappa, min stora trygghet och idol dog för ett år sedan. Jag höll hans hand när han slutade andas och jag var osäker på om jag någonsin skulle kunna leva normalt igen efter det. Men har man barn så måste ju livet gå vidare snabbare än om man ”bara” har sig själv. Jag gick i terapi direkt när det hänt som en duktig flicka, för jag tänkte att det var så man ska sörja. Sörja rätt på nåt sjukt sätt. Men så enkelt är det ju inte. Sen flöt livet på några månader, betade av högtider. Kunde gråta, ibland inte gråta alls, ibland glömde jag bort att han var död och det kunde gå en hel dag utan att jag tänkte på honom. Sen efter nästa ett år så började jag må jättekonstigt. Ångest, yrsel, panik och ha såna svarta tankar att jag blev rädd för mig själv. Sen kunde jag mår som vanligt igen och tänkte ”vad bra, det var bara tillfälligt och kommer aldrig tillbaka igen! Nu mår jag toppen!”. Så där höll det på och till slut gick jag till vårdcentralen och fick remiss till terapi och kbt (hoppades att jag skulle ha järnbrist eller liknande för jag var så trött, men det hade jag inte. Det var mitt nedstämda humör som gjorde mig så trött). Nu har jag gått hos henne två gånger och vi kör lite kbt, hur jag ska tänka när jag får attacker. Men samtidigt så nystar vi lite i hur jag är. Jag försöker vara helt ärlig och inte vara henne till lags eller mån om att hon ska ha en trevlig timme (sån är jag, vill roa och vara vänlig och inte älta så hon ska tycka jag är jobbig). Så denna gång känns det som att det hjälper eftersom jag är ärlig. Mot mig själv.
    Det blev långt det här. Jag hoppas du hittar en väg som passar dig! kram

    Svara
  • För 11 år sedan vaknade jag av ett skrik som skar ända in i märgen. Det var min mamma som skrek ett vrål som jag aldrig glömmer, hon fick inte liv i min pappa. Jag försökte under 20minuter återuppliva min döda pappa, en pappa som inte var sjuk och som bara 8 timmar tidigare varit pigg och levnadsglad. Jag var 21 min pappa var 47 och mina syskon va 17. Vi lämnades i ett vakum av sorg och förtvivlan. Än idag drömmer jag mardrömmar om min mammas skrik, mitt försök att återuppliva min fina pappa och allt hemskt som följde.
    Jag har gått till psykolog, till terapeut, i krishantering och jag vet inte om jag egentligen har blivit hjälpt. Jag är förändrad och har accepterat att jag aldrig blir den jag var att en del av mig dog med pappa. Jag bär ofta på katastrof tankar, ibland kan jag bli helt låst i dessa tankar ”om jag inte kollar min dotters andning precis nu så kanske….” ”Någon i mitt liv kommer drabbas av något hemskt för just nu mår jag så bra…,” så här kan jag hålla på i oändligheter. Men jag har via krishanteringen som jag gick tagit med mig en sak som ofta kan hjälpa mig lite och det är egentligen en fras ”kan jag göra något åt det, kan jag förändra något med min oro” och är det logiskt att oro mig för just det. Ibland hjälper det och ibland inte. Men en sak är säker, den Anna jag va för 11 år sedan är borta, försvunnen i sorgen i döden och det kan i alla fall inte jag ändra på för tro mig jag har försökt.
    Förlåt mitt inlägg kanske inte är det mest peppande inlägget men jag förstår dig Hanna och hoppas innerligt att du hittar tillbaka till dig själv och finner en viss form av frid.
    Kram Anna Pernryd

    Svara
  • Hej!
    Känner så igen dina känslor. Att ofta vara ledsen, orolig för min familj, inte känna den glädje över livet jag är van att känna och rädslan att mista ännu en nära. Allt detta efter att jag mist min mamma.
    Jobbigt…… ❤️

    Svara
  • Vi förlorade vår syster för 4 år sedan i en bil olycka. Sedan den dagen känner/tänker jag precis som du. Tänker på allt som kan hända. Är så rädd att det ska hända något med mina nära. Vill inte missa några samtal för det kan ha hänt något och vill helst inte lämna bort mina barn.
    Jag behöver också göra något med min rädsla känns som det äter upp mig inifrån.
    Så tyvärr har jag inget tips. Men är så tacksam för mina underbara barn som förgyller mitt liv ❤️
    Kramar till dig

    Svara
  • Åh tack Hannah… Jag känner ungefär likadant och det är verkligen inte kul och tar så himla mycket energi.
    Har oroat mig hela livet för att mina nära ska försvinna från mig eller att jag inte ska få vara med längre.
    Jag känner att jag liksom oroar mig i förväg så jag ska kunna vara stark om det händer något. Som att jag förbereder mig på det värsta. Jämt. När allt är fint och perfekt så tänker jag alltid att det snart kanske tar slut.
    Så ledsamt.
    När något väl händer så stänger jag in känslorna och blir nån slags powerwoman som klarar allt, men mår så dåligt inuti. Kan bara släppa på allt när jag är ensam. Så jobbigt.
    Hoppades det skulle bli bättre med tiden men det blir ju bara värre ju äldre man blir, får barn osv.
    Jag försöker njuta av stunden och leva i nuet och det kan funka korta stunder. Då är det alldeles ljuvligt.
    Hoppas DU får många såna stunder och att de blir längre och längre.
    Usch vilken deppig kommentar, det var ju inte meningen!
    Gillar din blogg så mycket, tack för att du delar med dig!
    Kram Fia

    Svara
  • Det verkar som om katastroftankar alltid blir värre när man har barn.
    i wonder why…
    man får bara lita på att allt som händer har en mening och lita på det.

    Svara
  • Tänkte på den här boken när jag läste din text:
    Våga vilja leva vidare efter en svår förlust
    http://www.adlibris.com/se/bok/vaga-vilja-leva-vidare-efter-en-svar-forlust-9789197446242
    Var en stor tröst för mig för några år sedan. En klok och fin bok.

    Svara
  • Det är väldigt svårt att sätta sig in i situationen när man inte varit i närheten av den själv, men vad jag såklart förstår är att det är en helt fruktansvärt känsla.
    Jag har haft en förmåga att stressa upp mig över onödiga saker och har jobbat bort det på ett bra sätt. I stort sett genom att hela tiden intala mig att jag inte ska oroa mig eller fundera över saker som jag ändå inte kan påverka. Precis som du skriver, det går inte slå in dem i bubbelplast eller låsa in dem, men man kan heller inte sluta leva och fungera för att man oroar sig.
    Du verkar vara en fantastisk människa och inte minst mamma & fru. Ta vara på din fina familj och dina vänner genom att vara den härliga människa du verkar vara. Du kommer inte kunna påverka det opåverkbara hur mycket du än oroar dig!
    Stor kram till dig Hannah och jag hoppas verkligen att du hittar ett sätt att bearbeta din sorg och att hantera din oro.

    Svara
  • Hejsan Hannah.
    Beklagar verkligen sorgen ni går igenom och det du hamnat i.
    Jag är sjukskriven sen många år tillbaka och är nu 27 jag har gått på alla medeciner i världen och alla psykologer som finns dom suger.
    Men nör jag var som sämst så spådde mamma sig hos han kända Benny i Helsingborg och då rekomedera han en psykolog i lund och hon rädda mitt liv jag går fortfarande hos henne och gjort sen 2010 hon är magisk och hon smsar mig privat och hör så allt är bra och världens finaste människa.
    Kan berätta om en gång vägde 42 kilo kunde inte äta var så djupt nere så jag kom inte upp jag gick ditt vi pratade hon gjorde något med mig genom prata att när jag kom hem kunde jag äta.
    Hon gör även hypnos. Finns bra psykologer dom är väldig fååå kan nog räknas på en hand i hela Sverige.
    Önskar dig all lycka till att må bra igen och du hittar den vägen som gör du mår bra.
    Vill du komma ikontakt med henna så sicka ett mejl så vidarbefodrar jag telefonummer till henne

    Svara
  • Hej Hannah. Jag kan känna igen mig i den oro du kämpar med. Men något som jag vet (trots rädslan försöker smyga sig på emellanåt ) är att Jesus är större än all rädsla. Guds kärlek driver ut all rädsla och ju mer vi släpper in Honom i våra liv, ju mer tryggt kan vi leva.

    Svara
  • Hej. Jag förstår hur du känner. Min systerson dog för 2 årsedan 21 år gammal . Vi vet inte säkert vad som hände. Han hittades drunknad på annandag jul. Sorgen är så stor för min systet och oss andra. Man försöker att stötta så mycket man kan men det är svårt. Känner igen mig i dina tankar.

    Svara
  • Hej Hanna! Jag känner precis som du! Jag har två barn ovh jag är så otroligt fruktansvärt rädd att de ska dö, och även min reSterande familj! Kan inte leva i nuet å njuta utan bara tänker -tänk om hela tiden

    Svara
  • Det är fullständigt naturligt att känna som du gör. Jag tror att alla mammor i synnerhet känner så. Särskilt under en period i livet när barnen växer upp. Oro har man ju alltid oavsett hur gamla de blir. Alla perioder skiftar i jobbighet/känslighet. Lägg till att man blir drabbad av nära sorg, då blir oron självklart ytterligare förstärkt. Det gäller som i mycket annat att förhålla sig till det. Hur förhåller jag mig till problemet-oron- i detta fall. Jag säger som många andra, gå till någon utbildad som du känner förtroende för och få lite verktyg att jobba med. Man kan inte bara -bli av- med något, allt kräver sitt jobb. Har man dessutom inte intresse av livet efter detta, hur livet och döden är uppbyggd, eller en djup tro kanske, som hjälper en att förstå, då blir det säkert ännu svårare att förhålla sig till något så självklart, men ändå inte.

    Svara