Det förekommer cookies på hannahgraaf.com. Genom att fortsätta läsa på hannahgraaf.com godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

11:45 | januari 21, 2016

Rädslor och drömmar

God torsdag min kära vän. Wow, vad glad jag är över alla tips på serier och filmer! Nu kan jag ju inte bli frisk för jag har så mycket att titta på 🙂

Inatt sov jag i Livs rum för att inte ligga nära dem med mina sår. Bytte lakan i vår säng och flyttade in i ett rosa flickrum där julen fortfarande är kvar.

  
Vaknade med solen i ansiktet och glittriga julgranar. Har sovit fruktansvärt konstigt inatt. Jag har vaknat av att jag svettats, varit iskall och drömt vidriga mardrömmar.

Jag har två återkommande drömmar. Den ena har jag haft sedan jag var barn och i drömmen blir jag alltid jagad av ett lejon och sliten i stycken. Jag flyr alltid och försöker varna andra för lejonet och det slutar alltid med att jag står öga mot öga med besten. 

Den andra drömmen som jag alltid har började efter att Vida höll på att dö. Jag har aldrig kunnat prata och skriva om det till för drygt ett halvår sedan i en intervju för Älskade unge. Det var och är den värsta upplevelsen jag haft och efter det så har jag fått mer ångest och rädsla än någonsin…. om det ens vore möjligt. Ångest och rädsla över att något ska hända barnen.

Vida höll på att kvävas till döds av ett nachochips strax innan julen 2013. Jag var ensam hemma med henne och Liv. Det var räddningen. Hade jag inte varit ensam så hade jag nog blivit paralyserad och skrikigt att någon måste göra något. Så brukar jag bli. Men nu var jag ensam och handlade precis som jag hört att man ska. Jag var samlad för stunden men ropade efter Gud hela tiden. 

 Jag hörde att hon lät konstig när jag höll på att ställa fram maten. När jag tittade på henne såg jag panik i hennes ögon och hon började bli blå. Kämpade med att få upp något. Jag slet upp henne ur barnstolen lutade henne framåt och slog i ryggen. Jag slog och vände henne. Tryckte på magen. Försökte allt men det kom inte upp. Det kändes som jag höll på i en evighet. Till sist fick jag upp det som fastat i hennes hals. Det kom blod och hon var blå och lelös. Hon hade tagit i så mycket för att själv få upp det så blodkärlen i hennes ansikte spruckit. Jag tänkte, nu dör mitt barn, hon dör! Skräcken och rädslan var obeskrivlig. Jag tog henne i min famn och sprang barfota i snön till grannen. Jag slet upp deras dörr och skrek att de skulle ringa ambulans. Micke vår granne tog Vida och skulle göra samma sak som jag redan gjort. Lutade henne fram över knät och slog uppåt mellan skulderbladen. Det var som om hon fortfarande var vid medvetandet för när han tog henne blev hon rädd och drog in luft och började skrika. Den lättnaden. Jag bara grät och skakade. Hon fick tillbaka sin färg. Höll henne hårt i min famn och tröstade henne. När ambulansen kom fram så kom jag på att Liv fortfarande var hemma. Hon satt vid köksbordet och väntade, rädd och förstod ingenting (Vi pratade sedan mycket om det som hänt så hon också fick bearbeta det). Mina fina grannar Tone och PJ tog henne och hon fick sova där när jag och Vida for till sjukhuset. Jag fick berätta hela händelseförloppet för läkaren och jag hade agerat helt rätt och gjort som man skulle. 

Jag har alltid haft komplex för mina långa fingrar men nu förstod jag varför jag fick dem 🙂 De räddade Vida. Chipset att kilats fast och kom inte upp när jag slog i ryggen så med mina långa smala fingrar lyckades jag komma ner i halsen och få upp det. 

När läkarna undersökt Vida och sett att allt såg bra ut. Ingas sår i halsen eller något i lungorna så fick vi ett rum där vi skulle sova. När Vida somnat släppte min värsta chock. Har aldrig gråtit så mycket. 

Stackars Peter var i Skåne när allt hände och fick bara ett samtal av mig när ambulansen kom. Minns inte vad jag sa men jag ska bara att gråtit och sagt att Vida höll på att dö. Kan inte ens sätta mig in i hur han måste ha känt. Den fruktansvärda rädslan och maktlösheten.

Börjar gråta nu när jag skriver om det. Mina händer skakar. 

Nej fy, inga mera hemskheter. 

Tack Gud att allt gick bra.

  
Ligger fortfarande i Livs säng under hennes täcke med Violetta på. Peter kom upp med en sen frukost på sängen till mig. Behöver få energi och kraft.

  
Gott nybakt dansk rågbröd från vårt lokala bageri med ost, parmaskinka, sallad och tomat. En stor kopp kaffe fick jag också. 

 
Sist men inte minst, en härlig semla. Pricken över i:et 
Nu ska jag bli frisk.

Var rädd om dig och dina nära och kära.

All Kärlek ❤️


39 kommentarer



39 kommentarer om “Rädslor och drömmar”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Jag accepterar villkoren som finns här

  • Fy vad otäck upplevelse. Vilken lycka att det gick bra! Kan bara föreställa mig den paniken.
    Tänk att allt kan gå så fort.

    Camilla heter jag och bor i Göteborg. Vi har mycket snö här!! Ligger hemma och är sjuk. Så trist!
    Har du inte sett breaking bad???? Den måste du bara se!!

    Jag och min sambo satt som klistrade! Anna

    Svara
  • Oj det gick iväg ska inte stå Anna utan kram på dig st sista! Ha det gott och tack för mysig blogg./Camilla

    Svara
  • Kära Du! Läser alltid Din fina blogg men kommenterar aldrig. Tills nu! Blev så rörd av det Du berättade om Din dotter. Barnen är det finaste vi har. Vila nu mycket och bli frisk! Vänliga hälsningar och kram!

    Svara
  • Vilken fruktansvärd upplevelse och vad stark du var Hannah som klarade av situationen så fantastiskt bra! Svårt att sätta sig in i den paniken du måste ha upplevt. Är Peter helt återställd nu efter den svåra motorcykelolyckan förra året? Hoppas det! Är det inte bältros du har fått? Krya på dig!!!

    Svara
  • Ja, det var hemskt. Nej, han är inte helt återställd tyvärr men kämpar med rehab. Jag började faktist fundera på om det är bältros. Både Liv och Vida har ju haft vattkoppor vid jul. Läkaren tittade bara på mig och ordinerade antibiotika. Inga frågor ingenting. Ska nog gå tillbaka idag. Kram

    Svara
  • Usch vilken fruktansvärd upplevelse
    för dig :(( jag blir som paralyserad när
    det händer ngt. Vilken tur att allting gick
    bra ❤️ fortsätt krya på dig Hannah och
    var rädd om dig ❤️

    Svara
  • Fina Hannah, jag blir då berörd av att läsa det här. Samma sak har nämligen hänt mig (min dotter) det gick bra för oss oxå efter ambulanshelikopter och övernattning på Danderyd. En av mina närmaste rädslor är att kvävas och har alltid varit. Drömmer tex att jag drunknar eller liknande drömmar. Och så hände det med min dotter..
    Har legat sjuk hela veckan. Håller på att beta av serien Reign rekommenderar den om du gillar kostym drama.
    När din oro lägger sig så kommer även drömmen att försvinna. Att det är ett lejon som jagar dig beror nog på att du egentligen är väldigt stark. Ta hand om dig så tar jag hand om mig 🙂
    Stooor kram

    Svara
  • Tårarna bara rinner när jag läser detta, jag känner paniken eftersom jag varit med om exakt samma sak. Jag och barnen som då var 1 och ett halvt och fem år, satt och åt mat. Lillan var arg, och skrek tills hon blev blå. Van med affektkramp var jag från storasyster, så jag blåste lillan i ansiktet. Insikten som slog mig när det inte hjälpte? Hon kan inte andas, hon har satt i halsen… iskyla i hela kroppen. Kastade mig upp, fick upp henne ur barnstolen, dunkade i ryggen… hjälpte inte. Hänger henne över mina armar, gör heimlich… en gång, två gånger, hur många? Jag vet inte. Minns att jag tittar på min mobil som ligger på köksbänken, och inser att det spelar ingen roll om jag ringer, ambulansen hinner inte fram. Hon kommer att dö. I HELVETE heller. En sista heimlich och splat, så landar en uppfläkt pennemakaron på golvet. Jag ställer ner henne, hon rasar i golvet och jag med. Men hon andas. Hon andas. Den lättnaden. Stora flickan får ge mig min telefon, och jag ringer min mamma och pappa och bara skriker i telefon. De bor nära och var på plats på fem minuter. Jag ringde 1177, och de sade att så länge hon andas som hon ska nu, då är det över och du har gjort precis som man ska. Jag grät och grät och grät. När barnens pappa kom hem sen så berättade jag vad som hänt, men jag tror än idag inte han förstått hur otäckt nära det var att våran lillunge inte fanns mer…

    Svara
  • Du måste sätta varningstext på detta inlägget.

    Svara
  • Blir också tårögd och gripen av dina ord <3 Har också varit med om samma sak med min lilla, men mycket lindrigare. Det räckte med de vanliga manövrarna för att det skulle släppa för henne. Men trots att det handlade om sekunder så var det ofantligt mycket jobbigare än förlossningen…:)
    Kram o krya på dig, ja, gå tillbaka till läkaren om det inte blivit bättre av antibiotikan!

    Svara
  • är det bältros är det bråttom med medicin som bromsar förloppet. så fooort som möjligt.

    Svara
  • Tack för att du delar med dej! Hemsk, ångestfylld upplevelse man inte vill någon ska behöva genomlida. Jag var också med om en liknande händelse när min dotter var 1 år. Jag fick också oanade krafter någonstans ifrån mitt i chocken och ”handlade rätt” samt ringde ambulans. Får fortfarande ångest än idag när jag tänker på det men känner också tacksamhet för att jag får vara med min dotter. Tror det är bra att bearbeta händelser genom att skriva och dela med sig, så tack igen och kryapåkramar till dej

    Svara
  • Du är så himla duktig som skriver om detta igen. Jag tror verkligen att det bara stärker dig i längden. Tack för att du delar och känner dig trygg med oss bloggvänner. Hannah, du är så duktig! Jag hoppas från djupet av mitt hjärta att alla hemskheter är över för er nu. Varma & stärkande kramar! <3

    Svara
  • Gråter också….fruktansvärt!
    Jag har gått kurs i hur man hanterar dessa situationer men känner att jag borde gå igen o igen…litar inte på att jag kan MEN det är bättre att göra något än ingenting sa dem hela tiden på kursen. Man vet ju ungefär vad man skall göra.

    Krya på dig!

    Hälsningar Fr Göteborg

    Svara
  • Stor varm krya på-dig KRAM på kram-dagen!

    Svara
  • Fy så fruktansvärt hemskt jag bara ryser…tack o lov att allt gick bra.

    Svara
  • Åh, mina tårar rinner ner för kinderna just nu.
    Tack och lov att allt gick bra med Vida ❤️

    Du är stark Hannah som berättar detta igen. En storm barn krya på dig kram till dig från lilla mig ❤️

    Svara
  • Jag ryser när jag läser ditt inlägg.
    Fy attans så fruktansvärt otäckt!
    Så stark och duktig du var Hannah!
    Och så otroligt tur att du har långa fingrar och att allt blev bra till slut!
    Usch jag tycker också att ju äldre man blir så får man bara mer ångest och rädslor. Man vill ju inte förlora dem man älskar:(
    Vet inte riktigt hur man ska klura ut det där….
    Tack för att du är så varm och härlig och delar med dig av allt möjligt och för att du skrev så fint till mig ang min katt.
    KRAM

    Svara
  • Kan inte sätta mig in i vad du och stackars lilla Vida gick igenom den dagen, men skickar en massa kramar till er. Och vad duktig lilla Liv var som satt kvar och väntade! Vilken tur att allt gick bra till slut! Kramar <3

    Svara
  • Finaste Hanna!

    Vilken fruktansvärd händelse! Tänk vad livet är skört ändå, hur snabbt allt kan ändras.
    Vilken himla tur att allt gick bra tillslut, tack vare dig!!! Och kanske har du räddat fler från olyckor i framtiden nu när du berättat vad som kan hända med vanliga nachochips. Ryser!

    Kram på dig och din fina familj!

    Svara
  • Hej! Vilken upplevelse! så hemskt, men vad härligt att det slutade väl. Krya på dig o vila!

    Svara
  • Läste igår om lilla Nova 1,5, som dog av en popcornkärna i lungan, grät floder och har inte kunnat sluta tänka på det.. Började lite liknande som din berättelse, men så skönt & veta att det slutade lyckligt i detta fall! 🙂 Det är så skrämmande hur livet kan förändras på några sekunder.

    Svara
  • Jag läste också den berättelsen häromdagen och mår så dåligt. Kände hennes känslor, rädsla och förtvivlan 🙁 Det var nog den som satte igång min ångest lite extra. Lider så med den familjen .

    Svara
  • Vilken fruktansvärd upplevelse. Förstår att det är svårt att tänka på även om det gick bra. Kram!

    Svara
  • Men kära du. Gråter här när jag läser. MIn stora mardröm att dem sätter i halsen.Och igår läste jag om barnet som satte popcornkärnan i halsen och dog. så fruktansvärt. Fina Hannah,vad skönt att det gick bra.Krya på dig massor Kramar

    Svara
  • Stackars dig Hannah! Vilken skräckupplevelse med lilla Vida. Så duktig du gjorde ju ALLT RÄTT, tror att du är extra orolig och sover illa för att du är sjuk just nu. Krya på dig och hoppas att medicinen hjälper snabbt! Du är såå fantastisk på alla sätt följer dig varje dag kraaam

    Svara
  • Åh jisses, vilken hemsk upplevelse. Har haft några fruktansvärda händelser med såväl egna kidsen som barn på skolan. Inte konstigt att man är traumatiserad brukar jag tänka. Varma kramen om….från rektorskan

    Svara
  • Usch och fy vilken mardrömsberättelse alltså:((
    Sån himla tur att du hann tänka och agera så snabbt <3
    Jag ör också livrädd att barnen ska sätta i halsen så där:((

    Tur att det gick bra för er fina NI <3
    Massa krya kramar till dig <3

    Svara
  • Usch vilken hemsk upplevelse! Så skönt att allt gick bra trots allt. Och du gjorde ett otroligt jobb! Du ska va stolt över dig själv!

    Svara
  • Vilken hemsk upplevelse, men tack var ditt agerande så lever hon idag.
    Du är en hjälte Hannah ♥ ♥ ♥

    Kram kram!

    Svara
  • Hej Hannah!

    Jag undrar om Joolz säljs på babyproffsen Kalmar? Tacksam för svar antingen i kommentar eller direkt till min mailadress.

    Svara
  • Så läskigt, så länge jag kan minnas är den enda mardröm som jag har återkommande exakt samma som din med lejonet. Enda skillnaden är att det är en björn istället för ett lejon. Jag springer och springer och Björn hinner alltid i fatt. När jag va yngre höll jag alltid pappa i handen i drömmen. Nu är det med mina egna barn jag flyr med.

    Svara
  • Jag grinar nu när jag läser…. :´( Så fruktansvärt!
    Hoppas du piggar på dig nu. Kram och ha en fin helg!

    / Karolina ( som bloggade hos er för längesen)

    Svara
  • Min dotter satte en kycklingbit i halsen när hon var 2 år. Vi gjorde precis som du gjorde men hon blev bara mer och mer blå…jag ringde 112 men la på luren för jag var så chockad. Jag var dessutom höggravid och skulle ha om 2 veckor och var säker på att nu dör mitt barn och så kommer en ny och ersätter henne…hemska tanke. Men min mamma stoppade ner fingrarna i halsen och fick upp kycklingen…min absolut värsta dag…glömmer aldrig och delar alltid barnens mat väldigt väldigt noga fast de idag är 9 och 7 år =)

    Svara
  • Vilken tur att det gick bra. Tack och lov för mammas fingrar. Känslorna av panik kommer ofta tillbaka för mig. Delar maten noga och påminner hela tiden om att tugga ordentligt. Är på alla mina barn, även de stora. Men deras mat delar jag inte 🙂 Men jag vill allt göra det. Får panik om någon hostar eller låter som om de satt i halsen. Usch det är inte lätt men hellre denna panik och ångest än att de inte skulle överlevt. Kram ❤️

    Svara
  • Usch vilken hemsk upplevelse! 🙁 Jag blir alltid lika rädd när mina små pojkar hostar till vid matbordet. Så glad att det gick bra för din fina dotter tack vare att du agerade. Min man jobbar med akutsjukvård och har tagit fram handlingsplaner som man kan sätta upp hemma eller på barnens förskola. Man kan även repetera sina kunskaper via enkla instruktionsvideos. Ett tips till alla oroliga föräldrar som är lite osäkra på vad man ska göra.

    Gå in på fliken ”gratis”vpå hjärtochlungräddning.se eller hitta filmen för barn här; http://www.hjärtochlungräddning.se/gratis/filmer-hlr/film-hlr-barn-28712787

    Tack för en fin blogg! Krya på dig <3 /Marie

    Svara
  • Tårarna rinner.. Känner igen mig så mycket i det du skriver Min ettåriga son drabbades av laryngospasm i somras. Det innebär att man får kramp i struphuvudet och inte kan andas.Min lille kille blev helt blå och försvann. Jag gjorde HLR och lite slem kom upp. Han nom tillbaka men var ändå inte där.Han ”borta” när ambulans kom.. Kvicknade till efter 20 min kraftigt medtagen.. Usch ..Den paniken. Idag mår han iallafall bra.
    Ha en fin dag! Kram

    Svara
  • Tårarna rinner när jag läser om detta hemska. Min värsta skräck är att min son, 1 år ska sätta i halsen. Jag har gått HLR kurs för baby och barn. Och jag är noga med vad han äter mer kan jag inte göra. Men jag är alltid orolig.

    Svara
  • Gråter när jag läser. Som mamma känner jag din fruktansvärda panik! Tack gode Gud att du gjorde allt rätt!

    Svara