19:14 | juli 26, 2012

I nöden prövas vännen

Hej vacker.

Tack för all omtanke. Kan inte tacka nog. Är glad och varm ända in i hjärteroten. Att ha en vän som du och familj omkring sig hjälper mig att må bättre och hålla modet uppe.

I nöden prövas vännen. Så tack min vän ❤

Jag känner mig bättre idag och har inte haft hög feber. Ligger fortfarande med näringsdropp och får antibiotika intravenöst men min tro och hopp är att jag får komma hem imorgon. Liv längtar och vill ha tacokväll 🙂

Lilla Vida ligger på mitt bröst och ger mig kärlek och ljus dessa dygn på sjukhus.

❤

Har en liiiiten TV så tiden går lite fortare. Innan jag kunde titta på TV så låg jag mest och räknade plattorna i taket.

Imorgon får vi förhoppningsvis svar på alla olika blodprover, odlingar och tester som tagits. Jobbigt att inte veta varför jag haft så hög feber och infektionsvärden.

Den här följer med mig på mina små försiktiga ”promenader” i rummet.

Nu hoppas jag att vi hörs imorgon igen och att jag är hemma.

Tack för att du finns ❤

208 kommentarer

10:46 | juli 25, 2012

Tillbaka igen

Familj

Hej min kära vän. Tycker det är så tråkigt att inte kunna/orka skriva till dig.

Längtar till allt blir som vanligt igen. Hoppas du väntar på mig 🙂

Dessvärre blev jag inlagd på sjukhuset igår igen och kommer bli kvar här.

Fick 40 graders feber och ont igen.

Får antibiotika intravenöst och tar blodprover och tester. Håll tummarna för mig. Kan det inte bli ett slut på den här mardrömmen snart?

Är så ledsen och trött.

All kärlek ❤

310 kommentarer

11:57 | juli 23, 2012

Från sjuksängen

Familj

Hej min käraste vän. Jag måste börja med att tacka så innerligt för alla kärleksfulla hälsningar. Det går inte att beskriva hur mycket de betyder för mig. Tänk att ha så många vänner som bryr sig. Blir alldeles tårögd.

Tack för att jag funnits i dina tankar och böner.

Tack från djupet av mitt hjärta ❤

Det känns som om jag varit borta i en månad. Den här veckan har varit den längsta och värsta i mitt liv.

I lördags eftermiddag fick jag komma hem. Inte för att jag var bra utan för att bloodpatcharna (sk blodplåster. Man tar mitt blod och sprutar in i ryggen för att täppa igen hålet där ryggmärgsvätskan rinner ut) inte täppte igen läckan i min rygg och läkarna tyckte att jag skulle få ligga i min egna säng och få vara nära mina barn. Jag måste helt enkelt självläka i ryggen. Ingen vet hur lång tid det kan ta men varje dag känner jag mig lite bättre. Igår kunde jag sätta mig upp själv och sakta ta mig fram och tillbaka till toaletten utan att kräkas av smärta.

Jag kunde även göra det jag längtat efter mest av allt… bära Vida. Jag bytte även min första blöja på henne 🙂

Varje morgon är jag lika rädd när jag ska känna efter. Är det bättre eller sämre?

Jag är sjukskriven i två veckor, får inte lyfta eller bära något mer än bebis och jag blir nog sängliggandes ett tag till.

Men det jag känner är sådan oerhörd tacksamhet och ödmjukhet till livet och hälsan. Jag har varit så ledsen, arg, frustrerad, panikslagen och rädd men jag har vetat att jag kommer bli frisk. Mina tankar har varit hos dem som får beskedet att de kanske inte blir friska och har allvarliga sjukdomar. Det har fått mig att bli så tacksam.

Jag har legat och tänkt på varför jag inte varit mer tacksam, varför jag inte tagit vara på varje sekund av mina dagar när jag mått bra. Det går inte att förklara den känsla jag känner nu när jag gör framsteg i mitt tillfrisknande. Jag känner mig lycklig. Alla modlösa känslor har bytts ut mot hoppfullhet.

Idag har det gått en vecka sedan Vida föddes och jag kan äntligen få njuta av detta lilla mirakel som jag älskar så innerligt och djupt. Kan gråta bara av att titta på henne.

Redo att föda.

En stund full av kärlek. Sekunden efter då hon kom och jag fick henne till bröstet. I samma sekund blev det även min mardröm då smärtan i huvud och rygg kom. (OBS får ej användas för publicering. Detta gäller samtliga bilder).

Har du fött barn barn så känner du kanske igen den obligatoriska firar-brickan med smörgåsar, dryck och flaggan i topp.

Vårt mirakel, vår kärlek, vår lilla Vida.

Barnen kom och besökte oss på sjukhuset. Peter har fått införa ett tidsschema för vem som ska få hålla bebis. De blir på riktigt osams för alla tre vill hålla och pussa på henne hela tiden.

William är så otroligt stolt storebror. Han har fotat henne för att kunna visa alla sina vänner, lagt ut på sitt instagram och igår när han åkte till USA tog han med sig Vidas lilla mössa för att kunna lukta på och tänka på henne. Varje dag har han ringt och sms:at att han inte kan sova för han bara tänker på Vida och saknar henne. Hur gullig är han inte? 🙂

William fyllde elva år i lördags och ville fira med mig, eller kanske mest med Vida. Så på morgonen kom mamma och bytte av Peter på sjukhuset och så åkte han hem och väckte William med tårta på sängen. Sedan kom allihopa till sjukhuset och vi sjöng och firade William.

Väl hemma igen fortsatte firandet. William önskade sig en brakmiddag med oxfilé, pommes och bea. Eftersom jag inte kan sitta upp ordentligt så dukades det upp i sovrummet 🙂

Med Sommarkrysset och Gry Forsell på TV åt vi födelsedagsmiddag i sovrummet.

Sedan låg jag och barnen i sängen och myste. De åt godis och turades om att hålla Vida.

Så här somnade Liv och Vida bredvid mig igår. Kan man bli annat än lycklig?!

All Kärlek ❤

283 kommentarer

21:12 | juli 20, 2012

Tack för ditt stöd

Familj

Hej min vän.

Det har varit långa smärtsamma dagar och nätter. Det som har fått mig att orka hålla modet uppe är lilla Vida som jag har kunnat ha bredvid mig stundtals. Hon är så vacker och oerhört älskad. Vida har svart tussigt hår och mörka pliriga ögon. Hon är underbar. Tyvärr får jag inte njuta så mycket av hennes ögon för hon sover nästan hela tiden 🙂 Sover, ammar, somnar om, vaknar, ammar och sover lite till vilket varit en välsignelse dessa dagar.

Jag råkade ut för en felsatt ryggbedövning, en durapunktion. Jag har inte kunnat, eller fått, resa på mig sedan i måndagsnatt. Smärtan i rygg och nacke är vidrig. Huvudvärken har varit hemsk. Har haft migrän fler gånger men har aldrig varit i närheten av att uppleva en sådan smärta så fort jag lyft huvudet mer än en decimeter från kudden.

Jag har röntgat hjärnan och ryggen två gånger. Först fylldes jag med kontrastväska för den första röntgen och idag har jag legat i en trång magnetröntgen. Jag har inte kunnat ta hand om mig själv, inte ens kunnat gå på toaletten. Har inte kunnat duscha på fyra dagar och toalettbehoven har utförts liggandes i sängen. Ovärdigt! Inte nog med det så är jag nyförlöst med allt vad det innebär. Stygn och blod. Brösten värker och bröstvårtorna blöder. Tårarna har forsat. Det värsta har varit att inte kunnat ta hand om Vida utan bara legat helt plant med smärtor i nacke, rygg och en huvudvärk som inte går att beskriva i ord. De har gått in i ryggen två gånger och lagt en sk bloodpatch, ett blodplåster för att täppa igen läckan i duran. Fruktansvärt ont! Tyvärr har det inte fungerat på mig och jag är kvar på sjukhuset med smärtor.

Det är generellt en gång på 100 det inträffar och av dessa drabbas 50% av huvudvärk. På Danderyd är det en på 200. De flesta slipper alla besvär efter en bloodpatch och i sällsynta fall måste man göra det två gånger. Imorgon är det tänkt att jag ska genomföra min TREDJE! Så du förstår vilken extrem otur jag haft. Räkna ut oddsen på den! Mina armar och rygg är helt sönderstuckna av alla kanyler. För er som fått ryggbedövningar vet ni att det inte är de små nålarna som sätts i ryggen.

Har haft hopp om att vakna och må bra men tyvärr har varje dag har varit en besvikelse. Imorgon fyller min älskade William år och på söndag flyger han till USA i två veckor. Jag går sönder i hjärtat att jag inte kan väcka honom med tårta på sängen.

Kanske har du förståelse för min frånvaro. Nu ligger jag i sängen och berättar och Peter skriver. Vida sover bredvid mig och jag bara längtar efter att kunna ta upp henne, sitta och titta på varje liten detalj i hennes vackra ansikte och nosa i hennes nacke. Den underbara känslan man normalt känner de första dygnen fick jag inte uppleva. Det gör ont i hjärtat. Men tack och lov har jag en frisk och fantastisk dotter. Det är det viktigaste.