20:41 | februari 8, 2012
Skam den som ger sig
Mottagningen kommer och går. Vi kanske är fler som snikar på någons Wi-Fi utan lösenord 🙂 Klockan är mitt i natten här så de andra har nog givit upp. Jag försöker lite till.
Nu fungerar det alldeles utmärkt att ladda upp bilder. Har nog uppkopplingen helt för mig själv nu.
Vi köpte varma filtar till alla flickorna.
Det var en mer hotfull stämning ute på gatorna i Ambala än i Kolkata men många var glada och trevliga. Den här mannen kom fram och ville att jag ska skulle ta en bild med honom.
Något som också gör ont i hela mig är att se hur dåligt djuren har et. De är såriga, sargade från sparkar och för att de blivit påkörda. Vill öppna hem för djuren. Men jag kanske ska ta en sak i taget.
Innan vi lämnade Ambala så besökte vi de kastlösas område. Där vi var bodde 15 familjer med många små barn! Flera av de som levde där hade lepra. De blev slagna och spottade på och förbjöds att komma in i staden. De är inte värda någonting. Sådan fruktansvärd misär att man inte kan förstå trots att jag stod mitt i det.
Vi gav pengar till mat och de som jobbar på flickhemmet hjälper dem också mycket.
Barnen hade såriga fötter, trasiga kläder och sorg i ögonen. Tänkte hela tiden på mina egna barn. De här är ju bara små Liv. Överallt på gatorna, bland farlig trafik och människor sitter barn som tigger och många används som slavar. Flera av flickorna på hemmet har räddats från att vara dansslavar. En flicka var bara fem år och tvingats dansa för att tillfredställa män!
- Barnen i de kastlösas by sken upp när vi kom.
Det här var deras kök. I den grumliga vattengropen diskade de.
Ingen kan göra allt men alla kan vi göra något.
Så snart jag får chansen igen att använda internet så ska du få se upplyftande och härliga bilder på flickorna i Kolkata och invigningen av deras nya hem. Vi har upplevt mycket glädje också!
God natt.
All Kärlek ❤
19:27 | februari 8, 2012
Det vill sig inte!
God kväll min vän. Hoppas allt är väl. Äntligen har jag lyckats komma åt internet. Man kan tro att det ska finnas överallt, bortskämd som man är. Man får lite annat perspektiv på saker och ting när man är här. Uppskattar det lilla, blir mer ödmjuk och tacksam. En resa hit kan gör gott på många sätt 🙂
Jag har så många bilder och så mycket att berätta men det är som sagt svårt att få till det rent tekniskt.
Det känns som om vi har varit här i två veckor. Det är så mycket intryck och känslor. Man kan omöjligt förstå misären och fattigdomen om man inte ser den och möter den. Det är jobbigt men också härligt att se vilken skillnad man kan göra.
Innan vi for til Kolkata, där vi befinner oss nu, var vi Ambala. Det verkade som om vi var de enda västerlänningarna i hela Ambala för vart vi än kom stannade alla upp och stirrade på oss. Polisen ringde till både hotellet och barnhemmet för att kontrollera vilka vi var och på flera ställen vi kom stod en polisbil och följde oss. Nästan lite kusligt hur vi kunde skapa så stor uppmärksamhet. Vi såg inte en enda västerlänning under våra dagar i Ambala och här i Kolkata har vi sett tre stycken.
En av mina vänner som kommer från Indien har berättat hur folk kan stirra på henne när hon kommer till en liten stad i Sverige. Nu förstår jag verkligen hur det känns att bli utstirrad pga sin hudfärg.
Du har redan sett lite därifrån men här kommer mer.
- På flickhemmet i Ambala köpte vi fotbollar till flickorna och Peter utmanade tjejerna på en match. De blev som vilda och skrattade åt Peter när han kastade sig på gräset.
Sedan jag började ladda upp bilden ovan har det gått över en timme. Det är omöjligt att ladda upp bilder så nu ger jag upp 🙁
Håll tummarna att jag lyckas imorgon på flygplatsen.
All Kärlek ❤
14:20 | februari 6, 2012
Hälsningar från Indien
Hej min vän. Åh, jag har saknat dig 🙂
Vi har varit i Ambala, en stad där det inte var så lätt att få tag i internetuppkoppling. Vi är nu tillbaka i Delhi och sitter just nu på flygplatsen här i väntan på att få flyga till Kolkata.
Vi landade i lördags och fick från Delhi åka bil i dygt fem timmar till Ambala. Där har vi besökt ett flickhem som min mamma har varit med och byggt upp. Ett fint hem för 38 flickor.
I Ambala var det knappt 10 grader så det var tur att jag packade ner tjocktröjor. Flickorna på hemmet hade inga tjocka filtar så vi har köpt filtar, kläder, leksaker, spel och annat som de önskade sig.
När vi kom dit bjöd de på fest, dansade och sjöng.
På bilden ovan ser du Camilla och Lars bakom mig. De föddes i Ambala men blev adopterade av två svenska par när de var två år. De har i många år velat åka till Ambala och leta efter släktingar och kanske även sina biologiska föräldrar. Av en slump när de googlade på Ambala stötte de på en film med Göran (en man från kyrkan som ofta är i Indien med mamma och alla projekt) från barnhemmet i Ambala. De tog kontakt med honom och följde med oss på vår resa dit. Nu bor de på flickhemmet en vecka och får hjälp att hitta sina rötter.
Häftigt!
På vårt "hotell" finns varken värme, varmvatten eller mat. Jag och mamma hade packat med oss soppor och Finn Crisp så vi åt tillsammans varje morgon på rummet.
Tur att jag har Peter i sängen. Vi har sovit med kläderna på och värmt varandra.
Utanför vårt hotell.
Jag har så mycket mer att berätta och bilder att visa men nu måste vi boarda planet mot Kolkata och vårt flickhem. Där är det över 25 grader varmt så frysa lär vi inte göra mer. Hoppas på internet där så jag kan uppdatera oftare och visa fler bilder.
Var rädd om dig.
All Kärlek ❤
17:32 | februari 3, 2012
Andra magen
Hej igen min vän.
Vårt plan är försenat från Arlanda till Helsingfors och i Helsingfors är det tydligen ännu mer förseningar. Snöstorm. Får se när vi kommer fram till Indien.
Passar så klart på att höra av mig så fort jag har en minut 🙂
Hann ta min andra magbild innan jag for.
Är i nu vecka 17 och går in i vecka 18 imorgon.
Det har hänt en del sedan förra magbilden som jag tog för en månad sedan.
Det här var då. I vecka 13 på väg in i vecka 14.
Sitter vid gaten med väskor och dator i väntan på flyget.
Vi ”ses” i Indien 🙂
Du glömmer väl inte skaffa ett OneOnly-kort 🙂
%CODE1%
Puss ❤
14:17 | februari 3, 2012
Mot Indien
Hej igen. Nu är väskorna packade och klara. Vi är redo 🙂
Skvaller, kakor, choklad, kaffe, soppor och annat gott som kan behövas på resan är så klart nerpackat.
Jag åker ingenstans utan mina saltlakrits-dödskallar.
Åh, vad jag kommer sakna mina älskade barn. Har förklarat att jag ska fara till Indien för att ta hand om barn som inte har någon mamma och pappa.
Nu kom jag på att jag måste fota magen. Det är ju den 3:e idag.
Jag ska försöka skriva så ofta jag bara kan från Indien. Vet inte hur det är med internet men jag hör av mig så snart jag hittar uppkoppling. Ska ta massor av bilder också.
Puss och Kram ❤