God kväll min vän. Imorgon bitti ringer min väckarklocka 05.00. Inte så kul, men det som däremot är underbart är att Liv fyller 1 år imorgon. Det gör ont att inte kunna vara hemma men vi har nu bestämt oss för att fira ordentligt på fredag. Tårta på sängen, sång och paket, ja, allt som hör till 🙂

Ikväll har vi varit hos mina älskade mor och Gunnar och ätit middag. Mysigt. Saknar min mamma så mycket, hon är alltid ute och reser.

Vi åt en god middag och pratade. Tyvärr mådde jag skit men bet ihop. Liv fick vackra klänningar som mamma köpt i Filippinerna men de passade tyvärr inte. Liv är ju så lång.

Liv med sin farmor.

Jag gick tillbaka i bloggen och letade upp de första inlägget jag skrev efter att Liv kommit till världen. Det hette ”Den största gåvan” och det är precis vad ett barn är. Så här skrev jag då:

Äntligen!!! Hon är den vackraste lilla flicka jag sett. Hon doftar himmel, ser ut som en ängel och är så snäll, så snäll. Just nu ligger hon på Peters bröst och sover. Hon gillar att sova hela dagen och ligga och plira och prata natten lång :-).

Vi kom hem igår, efter en natt på BB. Jag blev ju som du vet igångsatt i tisdags förmiddag. Värkarna startade långsamt och jag orkade och hann med att blogga (till många arga typers förskräckelse, vilket jag inte kan förstå med tanke på att det var flera timmar innan det vag dags!) flamsa och tramsa med Peter så barnmorskan sa att detta barn kommer att skrattas till världen.

Efter mitt sista inlägg till dig var allt fortfarande frid och fröjd, snälla värkar med några minuters mellanrum, men sedan satte det igång. Fy sjutton, jag hade riktig dödsångest. Hade glömt bort hur fruktansvärt ont det gör. Jag bara skrek, och andades in lustgas som en galning, vilket jag förövrigt inte alls tycker hjälper eller är bra. Den fick mig bara att börja gråta och bli konstig i huvudet. Barnmorskorna var fantastiska. Lugna och stöttande. Den stora hjälten i det hela var såklart min älskade Peter som var ett starkt underbart stöd. Jag hängde och kravlade mig fast på honom och han klappade på mig och pratade lugnt. Narkosläkaren var upptagen på annat håll så jag låg i över en timme med de värsta värkarna jag någonsin upplevt och var nästan helt öppen. Jag fick inte epidural för det skulle ta för lång tid innan den hann verka, så istället fick jag Spinalbedövning som verkade med en gång. Efter en liten stund kom krystverkarna och på 18 minuter var hon ute. Det gick hur bra som helst.

Klockan 18.40 kom hon till världen, 3785 gr och 51cm lång. Hon har alldeles svart hår, skrattgropar och en liten hakgrop, lite konstig, men såklart världens finaste näsa, en liten rosa putmun och tjocka goa kinder. Ser lite ut som en eskimå. Och hon har jätte långa fingrar och tår, det anade vi att hon skulle få, med tanke på mina och Peters E.T lemmar .-).

Idag kommer pojkarna hem och ska få träffa sin lillasyster för första gången. Det ska bli så kul.

Tänk att man kan älska någon så oerhört starkt och mycket som man bara har känt i snart två dagar. Jag älskar detta underbara mirakel, denna vackra gåva av hela mitt hjärta. Och hon heter Liv.

……………………………………………………………………………………

Åh, jag minns det som igår, men ändå inte för smärtan glömmer man bort så fort man tittar på sitt barn vid sitt bröst. Ja, som jag skrev så skulle de bli så kul att få komma hem så pojkarna skulle få träffa sin lillasyster. Liv, som de älskar något helt otroligt mycket, redan från dag ett 🙂

William med en nyfödd liten Livan i famnen. Lägg märke till hennes spretiga tår.

William och Livan ett år senare.

Liten Mio och en liten Liv.

Nu ett år senare så ser man vad stora de blivit båda två 🙂

En svarthårig, tilltryckt liten nyfödd Liv.

Snart 1 år, blond, smal och lång.

Första badet var läskigt.

Idag älskar hon att bada.