15:51 | februari 11, 2012
Invigningen
Hej igen min vän. Blev tvungen att ta mig en tupplur nu på dagen med Liv. Jag känner av tidsomställningen. I Indien var vi fem timmar framåt. Det var lite svårt att sova för bebisen lever rövare i magen. Sparkar och rullar runt 🙂
På måndag ska vi på ultarljud. Ska bli så spännande att se vårt mirakel. Är så nyfiken att jag även måste kolla vad det blir. Jag tror att det är en liten pojke som tumlar runt där inne och Peter tror flicka.
Att vi valt att vara med och stötta bygget av ett hem för endast flickor är att flickor är oftast inte önskade. De anses som en last. Flickor kan inte försörja familjen och hemgift när de gifts bort betalas av föräldrarna till flickan. Så hemskt att det är så. Man får hoppas att det blir en förändring i landet, men tills vidare får vi vara med och hjälpa de oönskade flickorna som kastas ut på gatan eller på soptippen.
Det finns så klart många, många små pojkar som också lider, fattigdomen är så stor att man inte kan förstå. Man kan bli matfadder också. Då går den summa man skänker till projekt som mat, vård och värme till de kastlösa, de som bor i slummen under presseningar och som till barn som den lilla pojken som gick runt och tiggde med ett spädbarn på höften.
Tänker på barnet i min mage som föds direkt in i en familj där han/hon kommer få kärlek och allt som dessa barn fattas. Tänk om man kunde ge alla en trygg famn och hem.
Vi invigde den första delen av hemmet innan vi for hem. Det ska även bli en volantärbyggnad för de som vill åka dit och hjälpa till. Även gräva en brunn så de har tillgång till rent vatten står på To do-listan. Marken ska höjas för barnens säkerhet innan monsunregnet kommer och det saknas fortfarande mycket i deras hem.
Ser framemot resan vi ska göra tillsammans framöver, troligtvis redan till hösten eller den här tiden nästa år. Tjoho 🙂
De hade täckt för byggnaden som ännu inte är klar och gjort så fint. Den här dagen var vi många som väntat på.
Marken måste höjas upp till den gröna kanten. Under monsunperioden måste marken vara höjd så de skyddas från ormar och översvämning.
Ett provisoriskt tält hade satts upp för oss, flickorna och gästerna under invigningen.
Jag får dela min mamma med många barn över hela världen.
Linn med sin mamma Lotta. Linn utbildar sig till hantverkspedagog och kommer åka tillbaka till hemmet som volantär och lära flickorna att skapa.
Barnen fick pärlor mm så de kunde göra sina egna halsband och armband som de hade på sig på invigningen.
Här klipper vi bandet till deras matsal och kök.
Och här klipper jag bandet till det ena sovrummet.
Glädjen i barnens ögon när de såg sitt hem var helt fantastsikt att se.
Efter invigningen åt vi god mat i nya matsalen. Alla som var där bjöds på mat och invigningen var öppen för alla. Fattiga barn och vuxna från området kom dit och åt.
Nu ska jag grädda våfflor 🙂
Puss och kram ❤
10:01 | februari 11, 2012
Ett hem
God lördag min vän. Nu är jag hemma igen 🙂
Sent igår kom jag och Peter hem efter en lång resa fylld av tårar glädje och kärlek.
Det kommer bli mååånga inlägg med mååånga bilder. Kan inte lägga upp allt på en gång så jag börjar dag för dag.
Vill börja med att tacka för alla varma ord och hälsningar. Tack min vän ❤
Sista dagen i Indien brast det för mig. Jag hade hela tiden bitit ihop och känt tårarna bränna bakom ögonlocken. När vi satt i bilen på väg till slummen för att träffa en av flickornas mamma så knackade en liten pojke på vår bilruta. Han var inte mer än fem år och bar runt på ett spädbarn som bara var några veckor gammalt. Spädbarnet hade inga kläder och bara skrek. Eftersom bebisen var så liten kunde den inte hålla upp huvudet. Pojken försökte bära bebisen på höften och huvudet bara for fram och tillbaka. Det var så fruktansvärt. Fick hela tiden tänka att man kan inte hjälpa alla men man kan rädda många. Hela tiden ville jag ta med mig barn i bilen, rädda dem från misären. Men de fanns överallt!
Vi har redan nu börjat planera för en ny resa till barnhemmet och Indien. Då kan du få följa med på riktigt 🙂
Tanken är att vi åker ett stort gäng, besöker flickorna, slummen och beger oss ut på äventyr. Det är en fantastisk känsla att komma dit och se exakt var ens pengar har gått och kunna hjälpa till på plats. Nu när vi var där så invigde vi en del av centret. Det kommer bli så mycket större, så när vi åker dit igen så inviger vi hela centret där 30 flickor ska bo och kvinnor och barn från slummen får komma och få vård och hjälp.
Vill du redan nu hjälpa till och vara med kan du gå in på Barnhemsbloggen här på Bloggfamiljen. Det är genom den som vi lyckts få ihop mycket pengar till bygget och flickorna. Om man märker sin gåva med Bloggfamiljen så går varenda krona dit, inga administrativa avgifter tas från dina pengar, utan 100% rakt till flickornas framtid. Skönt att veta.
På bloggen kan du även följa vart dina pengar går. Som Calle Schulman som skänkte till flickornas sängar eller en här i ”familjen” som skänkte till cyklar. Hon fick ett tackkort från flickorna med bild på dem och deras nya cyklar som hjälper dem att komma till skolan. Det är det som känns roligast för oss. Vi kan följa varje krona utan att behöva vara rädd för någon som skor sig på andras olycka.
Bankgiro nr 900-1934 ”Lyft ett barn ut ur mörkret”. Glöm ej märka din gåva med Bloggfamiljen så går 100 % dit.
När vi kom till Kolkata åkte vi först hem till flickorna där de bor nu tills hemmet är klart. De bor i ett hus som hyrs av Kalai och Elisabeth som är föreståndare och fungerar som deras pappa och mamma.
När vi kom till deras lilla hus var de festklädda och sjöng för oss. Nu är de 14 flickor i åldrarna 4 till 15 år.
En flicka hittades två dagar gammal i en soptunna. Hon var förgiftad och medvetslös. I två veckor låg hon på sjukhus innan hon vaknade. Tänk att mamman försökt förgifta henne till döds och sedan kastat henne i en soptunna! Så fruktansvärt. Men fantastiskt att hon nu är sex år, har ett hem och en familj med massor av systrar som älskar henne.
I det här lilla rummet sover alla 14 flickorna på tunna "madrasser" som de rullar ut. Rummet är ca 10 kvm. Du skulle hört deras glädjeskrik, på invigningen, när de fick se sina nya sovrum, sängar och hem.
Dagen innan invigningen for vi och köpte kläder, sängkläder, kuddar, madrasser och annat till flickorna.
Bilresan ut till hemmet var väldigt guppig och gropig. Fick hålla i magen 🙂 . Här ser du det vackra huset och muren. En mur är ett måste för att hålla bort tjuvar, farliga djur och ormar.
Vi for ut till hemmet dagen innan invigningen för att fixa med det sista, men det är mycket kvar.
Huset är fint målat i gult och blått.
Här står Linn som var en i vårt team. Hon och hennes föräldrar åkte direkt till bygget när vi andra åkte till Ambala. De åkte i förväg för att måla motiv på väggarna. I matsalen fick flickorna ett sagoslott. Passande.
I det ena sovrummet målade hon en orkidé.
Här står Peter, Göran och mamma i samlingssalen och planerar. Här ska det bli ett bibliotek, datorrum och plats för symaskiner så de kan lära sig sömnad.
Jag hade typiska Indiska kläder på mig.
Hemmet ligger i lugna och fina omgivningar.
Titta på byggställningarna. Balansakt!
En modig målare hängde ute på byggställningen.
Din hjälp är inte bortglömd på barnhemmet.
Nu ska jag mysa med Liv innan jag fortsätter att ta med dig på våra dagar i Indien.
All Kärlek ❤
20:41 | februari 8, 2012
Skam den som ger sig
Mottagningen kommer och går. Vi kanske är fler som snikar på någons Wi-Fi utan lösenord 🙂 Klockan är mitt i natten här så de andra har nog givit upp. Jag försöker lite till.
Nu fungerar det alldeles utmärkt att ladda upp bilder. Har nog uppkopplingen helt för mig själv nu.
Vi köpte varma filtar till alla flickorna.
Det var en mer hotfull stämning ute på gatorna i Ambala än i Kolkata men många var glada och trevliga. Den här mannen kom fram och ville att jag ska skulle ta en bild med honom.
Något som också gör ont i hela mig är att se hur dåligt djuren har et. De är såriga, sargade från sparkar och för att de blivit påkörda. Vill öppna hem för djuren. Men jag kanske ska ta en sak i taget.
Innan vi lämnade Ambala så besökte vi de kastlösas område. Där vi var bodde 15 familjer med många små barn! Flera av de som levde där hade lepra. De blev slagna och spottade på och förbjöds att komma in i staden. De är inte värda någonting. Sådan fruktansvärd misär att man inte kan förstå trots att jag stod mitt i det.
Vi gav pengar till mat och de som jobbar på flickhemmet hjälper dem också mycket.
Barnen hade såriga fötter, trasiga kläder och sorg i ögonen. Tänkte hela tiden på mina egna barn. De här är ju bara små Liv. Överallt på gatorna, bland farlig trafik och människor sitter barn som tigger och många används som slavar. Flera av flickorna på hemmet har räddats från att vara dansslavar. En flicka var bara fem år och tvingats dansa för att tillfredställa män!
- Barnen i de kastlösas by sken upp när vi kom.
Det här var deras kök. I den grumliga vattengropen diskade de.
Ingen kan göra allt men alla kan vi göra något.
Så snart jag får chansen igen att använda internet så ska du få se upplyftande och härliga bilder på flickorna i Kolkata och invigningen av deras nya hem. Vi har upplevt mycket glädje också!
God natt.
All Kärlek ❤
19:27 | februari 8, 2012
Det vill sig inte!
God kväll min vän. Hoppas allt är väl. Äntligen har jag lyckats komma åt internet. Man kan tro att det ska finnas överallt, bortskämd som man är. Man får lite annat perspektiv på saker och ting när man är här. Uppskattar det lilla, blir mer ödmjuk och tacksam. En resa hit kan gör gott på många sätt 🙂
Jag har så många bilder och så mycket att berätta men det är som sagt svårt att få till det rent tekniskt.
Det känns som om vi har varit här i två veckor. Det är så mycket intryck och känslor. Man kan omöjligt förstå misären och fattigdomen om man inte ser den och möter den. Det är jobbigt men också härligt att se vilken skillnad man kan göra.
Innan vi for til Kolkata, där vi befinner oss nu, var vi Ambala. Det verkade som om vi var de enda västerlänningarna i hela Ambala för vart vi än kom stannade alla upp och stirrade på oss. Polisen ringde till både hotellet och barnhemmet för att kontrollera vilka vi var och på flera ställen vi kom stod en polisbil och följde oss. Nästan lite kusligt hur vi kunde skapa så stor uppmärksamhet. Vi såg inte en enda västerlänning under våra dagar i Ambala och här i Kolkata har vi sett tre stycken.
En av mina vänner som kommer från Indien har berättat hur folk kan stirra på henne när hon kommer till en liten stad i Sverige. Nu förstår jag verkligen hur det känns att bli utstirrad pga sin hudfärg.
Du har redan sett lite därifrån men här kommer mer.
- På flickhemmet i Ambala köpte vi fotbollar till flickorna och Peter utmanade tjejerna på en match. De blev som vilda och skrattade åt Peter när han kastade sig på gräset.
Sedan jag började ladda upp bilden ovan har det gått över en timme. Det är omöjligt att ladda upp bilder så nu ger jag upp 🙁
Håll tummarna att jag lyckas imorgon på flygplatsen.
All Kärlek ❤
14:20 | februari 6, 2012
Hälsningar från Indien
Hej min vän. Åh, jag har saknat dig 🙂
Vi har varit i Ambala, en stad där det inte var så lätt att få tag i internetuppkoppling. Vi är nu tillbaka i Delhi och sitter just nu på flygplatsen här i väntan på att få flyga till Kolkata.
Vi landade i lördags och fick från Delhi åka bil i dygt fem timmar till Ambala. Där har vi besökt ett flickhem som min mamma har varit med och byggt upp. Ett fint hem för 38 flickor.
I Ambala var det knappt 10 grader så det var tur att jag packade ner tjocktröjor. Flickorna på hemmet hade inga tjocka filtar så vi har köpt filtar, kläder, leksaker, spel och annat som de önskade sig.
När vi kom dit bjöd de på fest, dansade och sjöng.
På bilden ovan ser du Camilla och Lars bakom mig. De föddes i Ambala men blev adopterade av två svenska par när de var två år. De har i många år velat åka till Ambala och leta efter släktingar och kanske även sina biologiska föräldrar. Av en slump när de googlade på Ambala stötte de på en film med Göran (en man från kyrkan som ofta är i Indien med mamma och alla projekt) från barnhemmet i Ambala. De tog kontakt med honom och följde med oss på vår resa dit. Nu bor de på flickhemmet en vecka och får hjälp att hitta sina rötter.
Häftigt!
På vårt "hotell" finns varken värme, varmvatten eller mat. Jag och mamma hade packat med oss soppor och Finn Crisp så vi åt tillsammans varje morgon på rummet.
Tur att jag har Peter i sängen. Vi har sovit med kläderna på och värmt varandra.
Utanför vårt hotell.
Jag har så mycket mer att berätta och bilder att visa men nu måste vi boarda planet mot Kolkata och vårt flickhem. Där är det över 25 grader varmt så frysa lär vi inte göra mer. Hoppas på internet där så jag kan uppdatera oftare och visa fler bilder.
Var rädd om dig.
All Kärlek ❤