22:22 | september 13, 2009
Lou Rossling
Forts. från förra måndagen.
Jo, som sagt, hur skulle de sett ut i världen om barnen tidigt i livet fått se människor som jublade när någon hjälptes åt eller om en medmänniska varit tillhands varje gång någon inte klarade av att lösa problemen på egen hand. Egentligen är det ruggigt att veta, hur otroligt stor betydelse förebilderna har. Att dagligen, se och höra, hur olika religionstolkningar, politiska uppfattningar och inte minst varierande ”rätt och fel” tänkande leder till ovänskap och krig. Men med medvetenhet om detta har vi, som jag ser det, stora valmöjligheter att förändra mycket av allt det som vi tycker förstör både för oss i den lilla, nära privata världen som i den stora långt där borta. Inom kvant fysiken kan vi lära, ”så som i det lilla, så och i det stora.”
Mitt lilla Fredagsnöje är att gå till skolan och medverka som inspiratör och handledare. Just nu är jag i en stor andra klass bland härliga flickor och pojkar i den ålder där det redan tydligt syns vilken påverkan de fått. Till min stora förvåning och besvikelse upptäckte jag nu i fredags hur en hel del av barnen saknade förmågan att dela med sig. I det teaterstycke som vi sätter ihop, jag och barnen, ingick bland annat att alla julklappar försvunnit (barnens ide´) och hela sagan går nu ut på att återfinna dem. Sagan fortlöper hur bra som helst, vi har gjort många föreställningar tillsammans i både Förskolan och i första klass och stort sett alla tycker det är jättekul med våra sångteatrar. Det är inte i det sammanhanget det visar sig, tvärt om, förslagen på lösningar är ofta med gemensam hjälp av diverse Mirakel.
Det var i samband med vid-sidan-om arbetet det visade sig. Jag frågade om barnen kunde tänka sig att ta med sig tre olika saker hemifrån, något som var deras, helt rent och fint skulle det vara, något de kunde undvara, kanske växt ifrån osv. Tanken är att allt dessa 40 barn (och lärare naturligtvis) tar med sig samlas i en stor korg. Det kan vara vad som helst, smått eller större. Alla sakerna kommer barnen att slå in i vackra guldpaket i skolan och när vi använt dem i föreställningen säljer vi dem och låter pengarna gå till barn i världen som aldrig fått någon julklapp alls. Detta skulle bli utmärkta lektioner, bara att lära sig göra vackra paket med snören och div. dekorationer är en motorisk koordinationsövning och tålamodet får sin träning. Hur mycket pengar det blir om varje stort paket kostar si eller så och om det eller det antalet som säljs per dag, kan bli hur många bra matte lektioner som helst. Skyltar och etiketter ska skrivas och funderingar om hur man ska kunna markera paketen i ev. kön eller ålder utan att röja innehållet ska kluras ut. Det kan, om man så önskar, ske inslag i ”fabriksform” där det går på löpande band, man kan utveckla ”paketen” hur långt som helst. Allt i en vettig inlärningsform för livet.
Den stora glädjen att få uppleva att man hjälpt en medmänniska var ju givetvis själva grundsyftet och det var just där jag upptäckte hur otroligt olika barnen redan som 8-9 åringar reagerade. Av 40 barn var det bara 13-14 stycken som omedelbart, villigt och glatt räckte upp handen på min fråga om vem som ville glädja de barn som inget har. Jag trodde först att jag förklarat dåligt trots min ansträngning att göra det så tydligt jag kunde. Men, jo de hade förstått men saknade lust, ville inte helt enkelt. Min förvånande reaktion med ytterligare förklaring väckte några till som ”ombeslutade” sig raskt men många ville helt enkelt inte. ”Måste det vara tre saker, räcker det inte med en eller två?” sa någon och jag svarade att det var väl bättre än inget alls, men om det ska bli något av det är tre det minsta antalet, gärna fler om någon vill. ”Men kan vi inte få behålla pengarna själva?”, kom från ett annat håll. Jag valde att inte svara men fröken AC ryckte in med att barnen kanske först måste fråga om de FÅR för sina föräldrar. Pojken vid min sida sa spontant ”jag vet redan att jag får”. Sen blev det bestämt att de ska undersöka saken tills nästa fredag, då vi får väl se hur det går, men min fundering fick ”näring.”
Är så många barn redan fostrade i ”ditt vill jag ha, men mitt får du inte”, är så många barn osäkra på om de kan fatta beslut i frågor som rör dem själva? Om detta är praxis i många hem vill jag uppmana alla att fortast möjligt visa barn hur vi vuxna bryr oss om varandra och villigt delar med oss till de som behöver det, var vi än befinner oss. Jag kommer att fortsätta dessa tankar ännu en måndag så tills dess fundera lite på hur ni själva gör?
Nu känns Hösten bakom sensommarsolen.
Ha en skööön vecka.
Kramar Lou
22:05 | september 13, 2009
Barnmat
God kväll. När inte pojkarna är hemma så hamnar jag och Peter i en tonårspsykos, vi behöver inte vara särskilt aktiva, laga nyttig mat eller bry oss så mycket om något. Liv är glad vad vi än gör, hon sover ett par timmar, ligger vaken en stund och pratar, skrattar och gosar och vilar en stund till. Så med andra ord helt perfekt och underbar 🙂
Vi har gjort en enda sak idag förutom att inte göra någonting, och det var att ha samfällighetsmöte och äta jättemuffins med våra fina grannar. Annars har vi varit ytterst dekadenta.
Blev så fruktansvärt sugen på denna "köttfärssås", eller snarare purén. Den både ser ut och smakar som barnmat.
Efter att ha kokat snabbmakaroner och geggat i såsen och riven ost, bjöd jag Peter på denna rätt, som är allt annat än en gastronomisk matupplevelse. Ser ut som den kom upp igen.
Förstod inte varför jag varit så sugen på denna rätt när jag åt den, ändå åt jag tre portioner. Liv verkade gilla det hon såg.
Nu ska jag återgå till min puff, där jag spenderat de senaste timmarna framför en film, för nu är det dags för en till.
Liv har somnat för natten och Peter gör nog det snart också. Själv känner jag mig inte alls trött.
Längtar efter William och Mio. Min mamma kommer hit i morgon, och då ska vi ut och leta svamp i skogen. Sist vi gjorde det kom jag bara hem med en fästing. Hoppas på mer kantarelltur denna gången, och jag ska spraya mig med fästingmedel på hela kroppen.
God natt.
All kärlek.
12:13 | september 13, 2009
Morsor på stan.
Hej min vän. Har du haft en bra helg? Hoppas att du mår bra. Jag tog en sväng på stan i går. Min bästa vän Jessica ville fira mig i efterskott och bjöd ut mig på en kväll i sus och dus. Vi har lånat en kompis lägenhet inne i stan, där vi sovit i natt. Innan vi gick ut så satt vi och pratade, åt pizza och hade en trevlig liten ”förfest”. Vi kom på oss själva med att vara allt annat än unga och hippa 🙂
Jag och Jessica satt och skrapade bingolotter...
... och vi diggade inte till ungdomlig musik på MTV, utan satt och tittade på "Här är ditt liv" med Ingvar Oldsberg. Vi är lite ursäktade för att det var Mikael Persbrant som var gäst.
Jag har verkligen inte koll på någonting när det kommer till dagens musik och artister mm. Bara att jag kallar det ”dagens”, får mig att känna mig som en gammal tant, och jag börjar nog snart använda uttrycket ”Dagens ungdomar”!
Liv var i chock övar sina ohippa föräldrar 🙂
Vi hade i alla fall en rolig kväll, trots att vi inte längre dansar i vardagsrummet till en ny cool hiphop-låt och dricker vodka med fanta ur petflaskor.
Jag och Jessica dansade som tokar så fort en låt från allt annat än 2000-talet spelades. Vi sjöng högt med i våran tids hitlåtar, och såg med all rätt säkert ut som två gamla morsor på stan, som inte varit ute sen Luthers tid.
Nu sitter jag och väntar på att Liv ska vakna så vi kan bege oss ut och äta brunch på något av stadens restauranger. Hon har en förmåga att somna så fort vi ska göra något och en motsatt förmåga av att vakna när vi vill sova. Just nu ligger hon raklång tvärs över sängen och har sträckt ut sig så att hon ser ut som hon ska hoppa en ljushopp. På tal om ljushopp så fick jag riktiga barndomskänslor när jag såg Mios alla simmärken han tagit. Tänkte tillbaka till tiden då man tog Baddaren och Magistern. Det skulle ”kokas kaffe” i vattnet och man skulle dyka till botten och hämta sand. Själv var jag livrädd för mörkt vatten och så fort vi dök så blundade jag. Alla andra barnen kunde titta under vattnet men det kunde (vågade?) inte jag. Resultatet blev att jag dök rakt in i bryggan med huvudet först framför simskolans snyggaste kille. Hoppas Liv blir tuffare än mig.
Må gott.
Stor kram.
17:06 | september 12, 2009
Brunch
Sov länge i dag, och åkte halvt yrvaken ner på byn och åt brunch.
Solen sken och himlen var blå. En härlig början på dagen.
Ska möta upp en tjejkompis och äta middag i kväll, och ska precis stuva in bilen.
Så jag hör av mig senare.
Puss puss
23:38 | september 11, 2009
God natt
Nu sitter jag och Peter med varsin dator framför oss och skriver till dig. Så mycket för vår romantiska kväll 🙂
Vi fick i alla fall en mysig middag, och en härlig promenad dit.
Mycket och god mat fick vi i oss.
Åt en paj med massor av vaniljsås och glass...
... och även denna gång vaknade Livan lagom till efterrätten. Hon låg och gnagde på sin giraff tills vi gick hem. Hon är så lugn och snäll, alltid!
Nu sitter Peter och skriver och laddar ner alla bilder från vår USA-resa och hans oförglömliga och underbara frieri, som han har lovat ha på sin blogg. Tror nog att jag får fortsätta min kväll själv, med tanke på att han bojkottar mig för dig 🙂
All kärlek.
PS: Cherrypie (Malin), jag tänker på dig och gläds med dig. Lycka till och massor av kramar!