22:20 | februari 1, 2018
Förevigad
God kväll min vän. Hoppas du mår bra. Vill än en gång tacka för ditt stöd och omtanke.
Varje dag när jag kikat in här så blir jag lika varm i hjärta och själ. Tack!
Har haft lugna dagar. Igår en heldag med min stora älskade pojke William. Vi strosade runt, pratade, åt gott och gick på bio.
Vi såg Solsidan. Riktigt bra och mycket igenkänning. Härligt att få skratta.
William och jag ska ses i helgen igen. Kanske mest jag som vill men han kommer inte undan sin mamma 🙂
Jag bor hos mamma och Gunnar och det är så fridfullt. Att bara få vara. Det behöver man ibland, inte bara när det händer nåt tragiskt, ett avbrott i vardagen behöver alla nångång. Peter och barnen klarar sig nog finfint i Spanien en vecka utan mig och jobba kan jag göra från datorn. Lustigt det där att bara för att jag är mamma så ska jag ifrågasättas om jag inte här hemma. Aldrig någon som undrat när Peter varit iväg mycket… eller Williams pappa som inte är närvarande överhuvudtaget. Det finns en viss typ av kvinnor/mammor som gillar att hacka ner på andra kvinnor.
Kan inte annat än att tycka synd om dom.
Idag kom den här på posten. Beställde den häromkvällen och ska överraska barnen med den när jag kommer hem. Bara massor av bilder på Stig och familjen. Från hans första tid hos oss till den sista ❤️
Idag fick jag alla möten och ytligheter fixade som jag hade bokat sedan länge.
Snygg i håret och i ansikte…
….
Och på armen. Ett S som i Stig som bildar en evighetssymbol. Var på Salong Betong ute i Bandhagen och gjorde denna. Fin va?
Har varit med mamma och syster hela dagen. Vi har hängt med varandra på alla olika ställen 🙂
Ska visa min nya färg på håret imorgon. Catta gör alltid underverk.
Nu ska jag sova. Ska till läkaren tidigt imorgonbitti. Ett evigt gissel med en viss kvinnlig del. En stor operation väntar. Suck!
Kram och God natt ❤️
09:35 | januari 31, 2018
En dag i taget
Min underbara vän. Jag gråter när jag läser alla kommentarer. Vilken omtanke. Känner mig helt omhuldad av kärlek.
Tänk vad fint att vi har varandra. När jag skrev till dig om Stig så var det genast något som lättade. Att få skriva av sig, blotta sina öppna sår i själen och få sånt stöd tillbaka. Tack!
Det har gått fem dagar. Fem dagar av panikångest, tårar, mycket sömn och sorg. Igår tog jag inga lugnande tabletter och det gick bra. Får iofs akuta gråtattacker i tid och otid. Som igår då jag och William skulle till banken och fixa lite saker till honom så bröt jag ihop. Den gulliga banktjejen försökte trösta mig. Jag fick be om förlåtelse och gå därifrån.
En vecka innan olyckan så skrev jag på IG att jag ville skrika ut min lycka.
Allt kändes så oerhört overkligt bra. Vilken tur att jag njöt av det till fullo. För som vi vet så kan vad som helt hända. Mycket därför vi flyttade, vågade göra något smått galet och oplanerat. Men livet är för kort för att inte våga och ibland vara lite galen.
Stigan trivs har jag skrivit… och det gjorde han. Han älskade det. Soliga dagar låg han aldrig i skuggan utan mitt på altanen i solen, blundade och njöt.
Min trofaste bästa lilla Stig. Lilla gubben.
Mio sa till mig, ”Varför skulle det här hända när allt var så bra. Så perfekt?!”.
Livet. Det är livet. Orättvist, oförutsägbart men kan så klart också vara helt fantastiskt och det är det vi ska hålla fast vid och ta vara på.
Tänker aldrig mer säga om jag är lycklig på det här sättet. Känns som ett ont omen.
Min syster kände och sa samma sak någon dag innan Isak dog. Så nu behåller vi dom orden inom oss när vi känner så. Vilket jag vet och hoppas att vi kommer göra många gånger i livet. För allt blir bra. Hur obefintligt den känslan är just nu i sorgen.
Måste också känna en tacksamhet över att alla jag älskar mår bra. Lyckan, livet, kärlek jag allt som vi månar om är skört. Vi får vårda det ömt.
Har bara varit med mamma och syster. Hela måndagen var jag och mamma iväg för att försöka komma på andra tankar. Det var skönt.
Fick en lite syrlig kommentar om varför jag flydde från hem, barn och man men det gör jag inte. Jag vet att man inte kan fly från sorg. Men min man, syster och mamma tog beslutet att jag skulle åka till Sverige. Mycket för barnens skull. Dom sörjer inte på samma sätt och blev oroliga när läkare kom för att jag inte kunde andas och hade ångest från helvetet. Jag klarade inte heller av att vara i huset, känna tomheten, se en av Stigs leksaker som inte hittades när Peter tog bort allt, gå till jobbet där det precis hände. Jag klarar helt enkelt inte det.
Hade sedan länge en resa till Sverige bokad och skulle landat snart men pga av olyckan så är jag här tidigare. Vet att jag inte behöver förklara nåt men jag vill det. Känns också skönt att få ur sig 🙂
Imorgon har jag hela dagen bokad med möten, frisör mm och det ska jag klara av. Syrran är med mig.
Bästa medicinen är ju vänner och familj. Den slår allt kemiskt.
Igår kväll drog Jessica, min älskade vän sen jag var barn, med mig på bio i MOS.
Hon bor också här i Kungsängen.
Vi såg filmen Three Billbords outside Missouri. Den var verkligen bra. Både skratt och gråt, bra skådespeleri och handling.
Idag ska jag och William ha en heldag tillsammans. Han slutar skolan tidigt idag så om ett par timmar ska vi mötas upp och mysa heeela dagen och kvällen. Min fina pojke.
Måste sakta börja ta tag i dagen. Börja leva så jag inte blir kvar i ett töcken. Sakna, gråta och sörja Stig, Isak och annat som väller över mig men återgå till livet.
En dag i tagen.
Peter och Pernilla har skickat bilder på barnen. Fina älskade barnen. Pernilla, min svägerska, kom ju till oss då det hände för jag och Peter skulle till Palma över helgen och hon är kvar. Så bra!
Drinkfest och middagslagning.
Men hur vansinnigt gulligt?! Gråkamåle 🙂
Oj vad jag skriver. Har du kommit hit så har du orkat läsa. Tack min mycket värdefulla vän.
All Kärlek ❤️
14:59 | januari 28, 2018
Stig min älskade Stig
Hej min vän. Tack för din värme.
Dina ord hjälper mig i det mörker jag just nu befinner mig i.
Min älskade Stig.
Han blev påkörd framför mina ögon. Den synen, ljudet av dunset, hur han släpades framför däcket flera meter, men det värsta av allt hans skrik kommer alltid spelas upp i mitt huvud. Hans skrek som ett barn. Min lilla oskyldiga älskade Stig.
Han blev så glad när vi två kom till kontoret på morgonen och såg sina hundkompisar så han slet sig. Jag försökte fånga honom, fick tag i selen men han slet sig. Allt hände på 2 sekunder. Jag skrek stanna! Men från ingenstans i full fart kom en skåpbil en halvmeter från mig. Så nära. Hade jag hunnit så skulle jag kastat mig framför för jag hade överlevt. Säkert med brutna ben och armar men Stig hade varit kvar hos mig.
Jag drabbades av total panik och bara skrek. Jag blev helt paralyserads. Skrek till Henrik på kontoret att hjälpa Stig. Jag vågade inte röra mig. Är så oerhört tacksam till Henrik. Hans hjälp och insats.
Stig kördes direkt till veterinärer bara 50 meter från vårt kontor. Tack och lov att det var så nära så han inte behöva lida av sin smärta. Han pumpades full av morfin och sövdes. Hans ben var brutna och höften krossad.
All sorg som någonsin funnits i mig kom upp.
Isaks död, saker från barndomen och sorgen och skulden jag kände för Stig.
Nu är jag väldigt utlämnande men jag är inte rädd för att visa dig att jag är svag och att jag inte räcker till. Jag är inte rädd för att våga blotta mina sköra trasiga sidor.
Peter kom och hämtade mig men jag var i sån chock att jag bara skrek. Ljudet, Stigs skrik, skulle han dö?! Allt bara exploderade inom mig.
Ett läkarteam fick ta hand om mig och ge mig lugnande. Jag kunde inte vara still, jag bara skrek, grät, skakade och vill slå mina händer hårt i vägen. Börja blöda så smärtan i mitt inre blev fysisk.
Jag kunde inte kontrollera mig.
Jag bad till Gud att Stig skulle få överleva. Jag bad och bad på mina bara knän.
Efter att Stig röntgats så visade det sig att alla ben på hans bakkropp var krossade men enligt en specialist så skulle han kunna klara sig men det skulle behövas flera operationer för att han skulle bli återställd OM hans urinblåsa och tarmar klarat sig.
Vi behövde vänta nåt dygn för att dom skulle kunna se om han kunde kissa och bajsa själv.
Hela familjen var överens om att han skulle överleva. Vi skulle bära honom och han kanske skulle halta men han skulle överleva.
Vi besökte honom hos veterinären. Han låg med slangar nersövd. Han kändes kall så jag bad dom ha en värmefläkt vid hans bur. Vi tog med hans favoritfilt som vi lade över honom och han fick min T-Shirt vid sitt lilla huvud så han skulle känna min lukt och vara trygg.
Peter väckte mig dagen efter, när barnen var i skolan, och sa att Stig inte skulle klara sig. Det hade visat sig att han var för skadad inne i kroppen.
Jag blev hysterisk. All sorg och smärta. Han skulle dö. Försvinna föralltid. Han skulle aldrig mer komma viftande med sin svans och titta på mig med sina goda ögon. Aldrig mer. Jag hatar aldrig.
Jag ville inte se hans kropp för den var svullen sa läkaren men jag såg ändå svarta märken på hans vita fina päls efter däcket. Det jävulska onda däcket. Föraren stannade bara till, tittade och åkte.
Barnen tog Stigs död hårt. Men barn sörjer på ett annat sätt än vuxna. Dom grät och skrek ut sin sorg men sen blev det lättare för dom.
Jag däremot har för mycket inom mig. Mycket sorg som jag kanske tryckt ner. Isaks död och synen av Stigs olycka och hans död. Allt kom, chocken släppte inte och jag kunde inte kontrollera mig. Jag klarade inte av att vara stark för barnen.
All skuld och sorg har tagit över mig. Jag fick ännu mer lugnande och min syster och mamma bokade ett flyg till mig hem till Sverige.
Jag kunde inte vara i huset. Klarade inte av att bli påmind om aldrig. Att aldrig mer se Stigs glada uppsyn, inte höra hans små tassar mot golvet. Tomheten.
Så nu är jag hos mamma. Det känns skönt. Jag fylls av tröst men mår så fruktansvärt dåligt. Kan inte sluta gråta.
Peter är stark för barnen nu och hör av sig hela tiden och berättar att barnen mår bra. Dom är inte sorgsna eller gråter lika mycket. Vida, som jag trodde skulle bryta ihop av sorg, har tagit det bra.
Önskar jag kunde sörja som barn gör.
Se det fina i det onda. Men jag kan inte det nu.
Min bästa älskade Stig. Han har alltid varit vid min sida och jag vid hans. Ända sen den dagen han kom till oss har jag varit hans mamma. Han har sovit vid mig varje natt, följt mig vart jag än har gått. Jag kunde bli irriterad för han ALLTID gick runt mina fötter. Vet inte hur många gånger jag har hållt på att snubbla över honom. Nu hade jag gärna snubblat över honom hela tiden.
Gick jag på toaletten skulle han följa med. Han satt alltid och väntade utanför. Om jag gick upp mitt i natten så vaknade han och följde efter mig.
Han var med mig hela tiden. Låg vid mina fötter var jag än var.
På morgonen när jag öppnade ögonen och rörde mig lite så vaknade han direkt, började vifta på svansen och blev galen av lycka.
Den kärleken. Var jag iväg en kvart så blev han så lycklig när jag kom hem att han inte visste vart han skulle ta vägen. Hur kunde jag vara så älskad? En hunds kärlek och trofasthet är så ren och äkta. Så ovillkorlig.
Peter tog en bild när jag tog farväl. Är så tacksam över vår sista bild. Stig fick ett fint liv, ett kort liv, men så fyllt av kärlek. Han var så älskad, så trygg och så fin. Den bästa av alla!
Jag viskade förlåt, att vi älskar honom och luktade i hans öron, borrade ner min näsa i hans päls. Älskade att lukta honom på pälsen på hans hals och hans mjuka tussiga lilla huvud.
Han var full av morfin och helt borta men jag vet att han hörde mig. För han frustade när jag sa hur älskad han är. Hans päls var blöt av mina tårarna och hans ögon tittade tomt på mig.
När läkaren sa att det var dags så viskade jag… allt är bra nu, släpp taget, du är inte ensam, Isak står och väntar på dig med öppna armar ❤️
16:20 | januari 26, 2018
Paus i sorgen
Tyvärr har vår lilla Stig lämnat oss idag. Igår var han med i en tragisk olycka och just nu så finns det ingen ork hos Hannah att skriva.
Vi är alla förkrossade och barnen behöver extra mycket tröst.
💔
12:39 | januari 24, 2018
Svårt att inte bli kär
Det finns en ”by” här som heter La Heredia.
Den ligger väldigt nära där vi bor i La Quinta uppe i bergen.
Jag är helt kär i den här byn. Så vansinnigt mysig, vacker, pittoresk och man får lite samma känsla som av den Grekiska ön Skopelos där ABBA-filmen spelades in. Små färgglada hus i bergen. Man får en så förälskelsekänsla i hela kroppen när man är där. Så personligt och litet med en lokal restaurang och fik samt en bar dit alla går på fredagkvällar.
Med magisk vy och utsikt över bergen och havet.
Finns inte så mycket till salu där men lade upp ett objekt igår som jag hoppas nån kommer falla för.
Kika HÄR!
Helt ljuvligt!
Fick min mäklarbild idag. Ser rätt proffsig ut va? 🙂
Här är vi hela gänget på SkandiaMäklarna Costa del Sol. Vi har tre kontor. Ett i Marbella, Estepona samt Nueva Andalucia där jag sitter.
Kram ❤️