09:25 | september 16, 2009
Inte bättre
God morgon min vän. Är helt slut i kroppen och ber Peter skriva eftersom jag inte kan röra mig. Jag har fortfarande hög feber och är fast i min säng. Barnen har gått till skolan och Peter är hemma med Liv. Förhoppningsvis är jag bättre lite senare idag men just nu blir det inte mer än en hälsning.
Ha en fin dag och glöm inte uppskatta hur det känns att vara frisk.
23:01 | september 14, 2009
Ghettoskog
Kära vän. När jag skulle gå och hämta pojkarna i skolan i eftermiddags så upptäckte jag att Livs vagn inte fanns här hemma. Den låg i bilen och hade följt med Peter till jobbet. Det är inte särskilt lätt att promenera med en nästan 6,5 kilos bebis i famnen fram och tillbaka, vilket skulle ta minst en timme. Bussen går bara en gång i halvtimmen från oss, så det var bara att beställa en taxi för att hinna. Surt!
Det blev inte mindre surt av detta.
De som var på salongen måste trott att William var världens mest ouppfostrade barn. Han var så sur så tårarna rann och han hade ett mantra om hur elak jag var. När han väl var klar, tyckte han fortfarande att det var hemskt, och frisyren var vidrig, men jag fick ett pytte leende och ett förlåt till sist. Hon klippte knappt någonting, tog bara bort de värsta av hans 70-talspolisonger och framtill så han kan se bättre.
Mamma hämtade oss och vi begav oss ut i skogen.
"Fullkitade" med gummistövlar och insmetade i fästingmedel.
Fick en chock när vi möttes av denna syn i den vackra skogen. Några riktiga idioter hade dumpat massor av sopsäckar i naturen, det fanns t.o.m. gamla toasitsar, bildäck och matavfall. Vidrigt!
Det såg ut som en ghettoskog, men vi letade oss vidare. Ingen svamp så långt ögat kunde nå, ingen ätlig i alla fall, bara flugsvamp och bajs.
Vi hade mackor, varm choklad, muffins och äppelkaka med oss.
Mio tog ingen bajspaus i skogen i dag 🙂
Vår första och enda kantarell hittade vi efter tre timmar då vi var på väg hem. T.o.m. Liv blev glad.
William ville mest bara tälja. Kanske lika bara att köpa en snickarbod till honom, då kan jag ju även stänga in han där, som Emil när han är stygg 🙂
20 meter från bilen hittade vi massor av trumpetsvamp, som vi for hem och stekte med massor av smör och salt.
Minns du att vi var och tittade på ”vår” nya lilla familjemedlem för ett tag sedan? När vi varit där så blev Mio så nysig och de började klia i ögonen. Han är allergisk mot häst, men har aldrig haft problem med hund. Både mamma, pappa och Maggan har hund, som han träffat massor av gånger utan att någonsin reagera på dem. Gjorde ett test och fick svaret i dag, och han är allergisk, så det blir ingen hund för oss 🙁
Vill ni inte ha mig längre?
Usch, vad ledsna vi är nu. Vi som hade längtat så mycket.
I morgon när barnen är lämnade på skolan, så ska jag fara in till stan, har lite saker jag måste fixa.
All kärlek.
11:52 | september 14, 2009
Hår, tårar och förhoppningsvis en kantarell
Hej min vän. Hoppas att du mår bra. Jag ska precis göra mig klar och gå och hämta pojkarna i skolan. Har en ”fight” framför mig, som kommer sluta i tårar och kortare hår. William kommer tycka att jag är världens elakaste mamma och tårarna kommer spruta. Han ska till frisören!
Efter det ska vi möta min mor och bege oss ut i skogen och plocka svamp.
Hör av mig med bilder senare i kväll.
Önskar dig en fin dag och början på veckan. Du är värdefull!
Puss och kram
22:22 | september 13, 2009
Lou Rossling
Forts. från förra måndagen.
Jo, som sagt, hur skulle de sett ut i världen om barnen tidigt i livet fått se människor som jublade när någon hjälptes åt eller om en medmänniska varit tillhands varje gång någon inte klarade av att lösa problemen på egen hand. Egentligen är det ruggigt att veta, hur otroligt stor betydelse förebilderna har. Att dagligen, se och höra, hur olika religionstolkningar, politiska uppfattningar och inte minst varierande ”rätt och fel” tänkande leder till ovänskap och krig. Men med medvetenhet om detta har vi, som jag ser det, stora valmöjligheter att förändra mycket av allt det som vi tycker förstör både för oss i den lilla, nära privata världen som i den stora långt där borta. Inom kvant fysiken kan vi lära, ”så som i det lilla, så och i det stora.”
Mitt lilla Fredagsnöje är att gå till skolan och medverka som inspiratör och handledare. Just nu är jag i en stor andra klass bland härliga flickor och pojkar i den ålder där det redan tydligt syns vilken påverkan de fått. Till min stora förvåning och besvikelse upptäckte jag nu i fredags hur en hel del av barnen saknade förmågan att dela med sig. I det teaterstycke som vi sätter ihop, jag och barnen, ingick bland annat att alla julklappar försvunnit (barnens ide´) och hela sagan går nu ut på att återfinna dem. Sagan fortlöper hur bra som helst, vi har gjort många föreställningar tillsammans i både Förskolan och i första klass och stort sett alla tycker det är jättekul med våra sångteatrar. Det är inte i det sammanhanget det visar sig, tvärt om, förslagen på lösningar är ofta med gemensam hjälp av diverse Mirakel.
Det var i samband med vid-sidan-om arbetet det visade sig. Jag frågade om barnen kunde tänka sig att ta med sig tre olika saker hemifrån, något som var deras, helt rent och fint skulle det vara, något de kunde undvara, kanske växt ifrån osv. Tanken är att allt dessa 40 barn (och lärare naturligtvis) tar med sig samlas i en stor korg. Det kan vara vad som helst, smått eller större. Alla sakerna kommer barnen att slå in i vackra guldpaket i skolan och när vi använt dem i föreställningen säljer vi dem och låter pengarna gå till barn i världen som aldrig fått någon julklapp alls. Detta skulle bli utmärkta lektioner, bara att lära sig göra vackra paket med snören och div. dekorationer är en motorisk koordinationsövning och tålamodet får sin träning. Hur mycket pengar det blir om varje stort paket kostar si eller så och om det eller det antalet som säljs per dag, kan bli hur många bra matte lektioner som helst. Skyltar och etiketter ska skrivas och funderingar om hur man ska kunna markera paketen i ev. kön eller ålder utan att röja innehållet ska kluras ut. Det kan, om man så önskar, ske inslag i ”fabriksform” där det går på löpande band, man kan utveckla ”paketen” hur långt som helst. Allt i en vettig inlärningsform för livet.
Den stora glädjen att få uppleva att man hjälpt en medmänniska var ju givetvis själva grundsyftet och det var just där jag upptäckte hur otroligt olika barnen redan som 8-9 åringar reagerade. Av 40 barn var det bara 13-14 stycken som omedelbart, villigt och glatt räckte upp handen på min fråga om vem som ville glädja de barn som inget har. Jag trodde först att jag förklarat dåligt trots min ansträngning att göra det så tydligt jag kunde. Men, jo de hade förstått men saknade lust, ville inte helt enkelt. Min förvånande reaktion med ytterligare förklaring väckte några till som ”ombeslutade” sig raskt men många ville helt enkelt inte. ”Måste det vara tre saker, räcker det inte med en eller två?” sa någon och jag svarade att det var väl bättre än inget alls, men om det ska bli något av det är tre det minsta antalet, gärna fler om någon vill. ”Men kan vi inte få behålla pengarna själva?”, kom från ett annat håll. Jag valde att inte svara men fröken AC ryckte in med att barnen kanske först måste fråga om de FÅR för sina föräldrar. Pojken vid min sida sa spontant ”jag vet redan att jag får”. Sen blev det bestämt att de ska undersöka saken tills nästa fredag, då vi får väl se hur det går, men min fundering fick ”näring.”
Är så många barn redan fostrade i ”ditt vill jag ha, men mitt får du inte”, är så många barn osäkra på om de kan fatta beslut i frågor som rör dem själva? Om detta är praxis i många hem vill jag uppmana alla att fortast möjligt visa barn hur vi vuxna bryr oss om varandra och villigt delar med oss till de som behöver det, var vi än befinner oss. Jag kommer att fortsätta dessa tankar ännu en måndag så tills dess fundera lite på hur ni själva gör?
Nu känns Hösten bakom sensommarsolen.
Ha en skööön vecka.
Kramar Lou
22:05 | september 13, 2009
Barnmat
God kväll. När inte pojkarna är hemma så hamnar jag och Peter i en tonårspsykos, vi behöver inte vara särskilt aktiva, laga nyttig mat eller bry oss så mycket om något. Liv är glad vad vi än gör, hon sover ett par timmar, ligger vaken en stund och pratar, skrattar och gosar och vilar en stund till. Så med andra ord helt perfekt och underbar 🙂
Vi har gjort en enda sak idag förutom att inte göra någonting, och det var att ha samfällighetsmöte och äta jättemuffins med våra fina grannar. Annars har vi varit ytterst dekadenta.
Blev så fruktansvärt sugen på denna "köttfärssås", eller snarare purén. Den både ser ut och smakar som barnmat.
Efter att ha kokat snabbmakaroner och geggat i såsen och riven ost, bjöd jag Peter på denna rätt, som är allt annat än en gastronomisk matupplevelse. Ser ut som den kom upp igen.
Förstod inte varför jag varit så sugen på denna rätt när jag åt den, ändå åt jag tre portioner. Liv verkade gilla det hon såg.
Nu ska jag återgå till min puff, där jag spenderat de senaste timmarna framför en film, för nu är det dags för en till.
Liv har somnat för natten och Peter gör nog det snart också. Själv känner jag mig inte alls trött.
Längtar efter William och Mio. Min mamma kommer hit i morgon, och då ska vi ut och leta svamp i skogen. Sist vi gjorde det kom jag bara hem med en fästing. Hoppas på mer kantarelltur denna gången, och jag ska spraya mig med fästingmedel på hela kroppen.
God natt.
All kärlek.