13:14 | oktober 29, 2009
Groggy
Hej vacker. Hoppas att allt är väl. Jag är helt slut, mitt huvud vill inte fungera och jag är sååå trött. Höstlov och vakna nätter tar musten ur mig. Liv vill inte sova på natten, och på morgonen måste man gå upp trots att man äntligen kan sova, för pojkarna sover inte längre en till åtta. Varför? De har chansen att äntligen få sova ut, som de vill alla andra vanliga vardagar!
Minns när jag var ensam med pojkarna, hur trött och utmattad jag kunde vara, knappt så man orkade andas vissa dagar. Nu har jag en man vid min sida och allt blir mycket enklare att klara av. Med det vill jag bara hylla den ensamstående mamman eller pappan. Riktiga hjältar! Att ta ansvar, sjukdagar, ge kärlek, samtidigt ha tålamod och ork, för två är ett ”jobb” som inte många skulle klara av. Jag minns att jag kunde ha så dåligt samvete för att jag hämtade sent på dagis vissa dagar, var trött och hade inte det tålamodet som jag önskade många gånger, men man är ju inte mer än människa. Och så länge man gör sitt yttersta och överöser med kärlek, så är man inte en dålig förälder för att man kan vara onödigt gnällig och sur ibland. Så här med vill jag ge världens största styrkekram och all kärlek till dig som ensam gör allt för ditt barn. Förresten, så betyder inte ensamstående att du inte har en man i ditt liv, för visst kan man vara gift och leva med pappan, men ändå vara helt ensam, så världens största kram till dig med 🙂
Gårdagen gick i ett. Vi åkte till STHLM Skatepark på Fryshuset, vilket var helt galet. Klart att var och varannan unge tänkte likadant som mina. JAAA, skateparken!!! Det var så mycket svettiga tonåringar, någon enstaka gubbe och barn som for runt som tokar på sina skateboards. Som tur var mötte vår granne Jonas och hans son Alex, pojkarnas kompis, upp oss där. Det behövdes två extra ögon, det vill jag lova. I alla fall om man är som jag och tror att de ska slå halvt ihjäl sig. William suckade och sa ”Mamma, för att lära sig åka skateboard, så måste jag få åka upp på rampen och ramla lite!” Jag gav med mig, trots att mitt mammahjärta oroade sig för krossade ben.
William med gul hjälm och Mio på fötterna.
The Miostyle.
Jag var ändå imponerad av ordningen, trots att det vid första anblick såg utan att vara allt annat än struktur bland alla ”skatearna”, så hade stora som små bra respekt för varandra, och ingen körde sitt eget race så någon tog skada.
Efter att bara ha gjort killgrejer hela dagen, så var det dags för lite payback. Pojkarna fick följa med mig till en supermysig liten inredningsbutik på Eastmansvägen 15 i Stockholm. Classic Living heter den.
Här hittar du ljus, kuddar, smycken och mycket mer.
Matilda som äger butiken säljer även kläder från DAY och Melmelli. Melmelli är ett nytt märke, som än så länge bara säljs i ett fåtal butiker.
Har själv en skjorta från det märket. Det är lite "bondromantik" över det. Lager på lagerkänsla med små detaljer och snörningar, så fint.
Pojkarna hade fått strikta order om att inte riva butiken eller provsova bland kuddarna 🙂
De fick var sitt Kinderägg, och satt snällt på Matildas hunds matta 🙂
Sedan bar det vidare till Skansen, för ”spökvandring”. William ångrade sig och ville inte gå, för det skulle vara riktigt läskigt. Mio ville däremot gå, så han och Peter smög in på det nersläckta Skansen och hörde skräckhistorier och såg spöken svepa förbi bland träden.
Jag, William och Liv fördrev den halvtimmen i bilen med att gissa låtar på radion. Liv var sämst på det.
I dag har Williams gamla klasskompis William kommit på besök. Han flyttade till Skellefteå i somras, och har varit så saknad av pojkarna. Så här hemma har det varit hur lugnt som helst. De är ute mest hela tiden, så jag ser knappt röken av dem.
All kärlek.
12:59 | oktober 28, 2009
Tårar och hopp
Morgonen började med att Peter fick mig att börja gråta! Läste hans vackra inlägg och blev alldeles rörd. Är så tacksam över livet, att få känna lycka och att vara älskad. Att ha träffat en man som Peter, som gett mig en känsla jag alltid drömt om, riktig trygghet. Har alltid undrat hur det känns, och nu vet jag. Störst av allt är ändå hur han tagit mina barn till sitt hjärta och gör ingen skillnad på Liv och dem. Trodde aldrig att jag skulle kunna må så här. Efter att ha varit på botten. Känt att det enda som hållit mig uppe var mina barn och min tro, nästan gett upp hoppet. Så kom det en dag då jag träffade honom, Peter, som fick mig att skratta, känna mig trygg och älskad. Som en räddande ängel, tog han oss under sina vingar.
Så hur dåligt du än mår, i kärlek, i din själ eller på andra plan, ge aldrig upp. När man mår som sämst och inte ser något ljus, då kommer en varm hand mot din kind, en väns axel att gråta mot, ditt livs kärlek eller en djup och sann lycka.
Hjärta i sanden.
Jag älskar att läsa texten ”Fotsteg i sanden”, eller lyssna på Leona Lewis låt ”Footprints in the sand”. Den ger hopp och är så sann.
Nu tjatar pojkarna och Liv börjar bli rastlös. Vi ska packa in i bilen och bege oss till ett skateboardställe, sedan ska vi på ”spökvandring” på Skansen. Det händer massor av roligt och läskiga saker på Skansen denna veckan, för barn som har höstlov. Ikväll ska vi ha en riktigt läskig kväll. Dags att ta fram vuxenblöjan, för ikväll ska vi skrämma varandra 🙂
All kärlek.
19:22 | oktober 27, 2009
God vän och god mat
Det känns som om det är mitt i natten. Det är beckmörkt utanför fönstret och helt tyst. Jag har tänt ljus i köket och njuter av tystnaden. Det har varit allt annat än tyst här hemma idag 🙂
Nu är pojkarna på spökjakt med ficklampa i skogen, och med skateboarden under armen så de kan försvara sig med något 🙂 Liv sover som en stock bredvid mig, och jag passar på att skriva.
Stock, och stock… nu vaknade hon.
Nyvakna bebisar luktar så gott. Hon är alldeles varm och rosig.
Igår släpade hon sig fram över golvet, men idag, bara en natt senare, så skjuter hon upp rumpan, ställer sig i krypläge och tar sig fram mycket lättare och snabbare. Häftigt, och dessutom min alldeles egna lilla dammtrasa.
Jag har haft min goda vän Annelie och hennes dotter Denise på besök. Vi jobbade tillsammans på min gamla salong i Kungsängen. Hon är bl a fotvårdare, och har tagit sig an mina äckliga fötter flera gånger. De enda fötterna som jag kan ta i, är bebisfötter. Goa knubbiga, små bebistår, och så pojkarnas, så klart. Men det dröjer nog tyvärr inte länge innan de luktar svettiga karlfötter och pryds av snubbigt tåhår. Fy!
Hon gjorde jättegoda wraps till lunch åt oss. Superenkelt och nyttigt. Sedan har vi bara suttit i timmar och pratat om allt mellan himmel och jord.
En vegowrap, fylld med falafel, sallad och quinoa.
Nu ska jag laga middag, den är allt annat än vegetarisk. Det blir korvstoganoff, för det var Peter som fick önska mat ikväll.
Puss och kram.
13:16 | oktober 27, 2009
Lycka!
Hej min vän. Ja, man ligger inte riktigt på latsidan när man har tre barn hemma att underhålla hela dagarna. Försöker i och för sig att få pojkarna att använda sin egna fantasi, istället för att hänga mig i kjolen och tjata om vad de ska göra. Mitt förslag var att de ska städa sina rum, vilket resulterade i att de var borta på en sekund (de försvann dock inte upp på sina rum), och jag kan sitta i lugn och ro och skriva 🙂
Gårdagens paket gjorde succé. Den lyckan var så rolig att se. Mio hoppade upp i Williams famn och skrek att han älskade honom, och William skrattade.
Tack Stadium!!!
Paketen slets upp, och små glädjetjut kom hela tiden.
Det fick varsin skateboard, hjälm, skydd och andra tillbehör.
Lyckan var total! De som hade önskat sig varsin skateboard så oerhört mycket, fick äntligen en.
Provåket på parketten slutade med att jag fick ligga och skrapa svarta märken från golvet, så nu är det utomhus som gäller.
Vi var bjudna till mamma på middag på kvällen. Peter var tyvärr tvungen att fixa läckan på taket (grannen hjälpte till, tack och lov :-)), så han kunde inte följa med. Han hade i sin ensamhet försökt laga middag till sig själv, rester och annat som han hade blandat ihop, till en äcklig röra. Så sorgset 🙁
Vi däremot fick en fantastisk vegomiddag, med majssoppa till förrätt, grönsaksbiffar med fetaost och soltorkadtomat och råris till varmrätt och hjortronparfait till dessert.
Det jag gillar mest med att det blir mörkt så tidigt på kvällarna, är att man äntligen kan tända massor av ljus. Jag älskar skenet och värmen från levandeljus. I går blev det inga ljus, men en långpromenad i mörkret. Pojkarna ville så gärna gå och titta på vårt gamla hus, så vi stoppade ner Liv i vagnen och gick ut i den mörka kvällen. Det började regna, så vi blev genomblöta 🙂
William och Liv gick i förväg. Lite kusligt när det är så dålig belysning längs med gångvägarna.
Pojkarna hittade en ny gunga på vår gamla gård, och gungade som galningar.
Min älskade Mor.
Liv låg nerbäddad, skyddad från regnet och sov.
När vi kom in så tände Gunnar en brasa, som tinade upp oss, mysigt.
Usch, jag har massor som jag måste fixa med nu. Orkar inte! Varför kan det inte finnas någon dag utan massor av ”måsten”?
Äh, vet du vad? Jag tänker skita i alla måsten i dag. Det är ingen som mår dåligt av att det ligger tvätt i gästrummet, jag kan bara stänga dörren. Räkningarna kan jag lika gärna betala imorgon, och resten av det jag måste ordna, kan jag också göra en annan dag 🙂 Vad lätt det var att få till en dag utan måsten 🙂
Hej på en stund.
Kramar.
14:56 | oktober 26, 2009
Sleeping Beauty
Nu ligger Liv och sover i min famn. Hon säger till på sitt speciella sätt när hon är trött. Ett litet knorr, hennes favoritfilt mot kinden, och napp, så somnar hon på några sekunder mot mitt bröst. Jag vill inte lägga ner henne, utan sitter här vid köksbordet, oförmögen att göra någonting, mer än att skriva. Min vänstra arm börjar sakta domna bort, och min andra kör pekfingervalsen över tangentbordet.
Älskar ljudet från hennes sugande på nappen. Det låter så rogivande och sövande.
Hon påminner om Simpsonbabyn, där nappen åker fram och tillbaka i munnen.
På onsdag blir hon sex månader. Tänk vad tiden går fort. Känns inte alls längesedan jag började blogga på Mama, och du kunde följa den växande magen, hormonernas galna spel och den fantastiska dagen den 28 april, då hon låg på mitt bröst bara några timmar gammal. Nu drar hon sig fram över golvet, tuggar på allt, jollrar, skrattar och upptäcker hela tiden nya saker. Hon är lugn som en filbunke, och så oerhört älskad av oss. Må hennes vackra ögon aldrig behöva fälla tårar av sorg, eller hennes rena lilla hjärta bli fläckat av besvikelse. Vackra lilla Liv, du och pojkarna är mitt Liv!
Nu ringde det på dörren, och det var en glad kille som lämnade över två stora och fint inslagna paket. De kom från Stadium och var till pojkarna. Jag har mina aningar om vad det kan vara. Jag gissar att jag kommer ha två överlyckliga killar som kommer hoppa upp och ner av glädje, när de kommer hem. Vi får vänta och se…
Vad kan det vara?
Liv sover fortfarande, men ligger nu på soffan. Min arm har inte heller vaknat 🙂
Varma kramar.